Briljanta filmobservationer: Doktor Mabuses 1000 ögon

av Fredrik Fyhr

Die 1000 Augen des Dr. Mabuse. 1960. n/a. Om jag av någon anledning skulle anordna en filmfestival, eller något form av långmaraton, med tema 60-tal så skulle jag börja med den här filmen. Det är möjligt att 60-talet, på film, börjar här (även om det förstås finns mer kanoniserade filmer att jämföra med). Det är Fritz Langs sista film, och en av dom bästa av hans många förbisedda, senare filmer; efter att i Tyskland på 20- och 30-talet ha gjort en radda välkänt mästerliga och revolutionerande filmer (M, Metropolis, Nibelungen, samt Dr. Mabuse och Doktor Mabuses testamente) flydde han ju undan nazisterna som inte var dummare än att förstå att det ondskefulla och maktgalna geniet Mabuse var – eller kom åtminstone att bli – en Hitler-parallell. I Hollywood blev hans filmer ofta bra, men sparsmakade och inte lika uppmärksammade som dom som gjorde filmer på liknande tema (Hitchcock, inte minst). Men, anyhoo, 30 år efter att Mabuse skrev sitt testamente återvänder Lang till Tyskland för att göra sin sista Mabuse-film. Den är långt ifrån lika bra som dom andra (nähe?) men den är fascinerande på ett helt annat sätt. Här är vi i ett (ännu) lamslaget efterkrigs-Tyskland där Mabuse är död och begraven och hans minne blivit bortglömt efter ”der Nazi albtraum” – Gert ”Goldfinger” Fröbe spelar kriminalaren som undersöker ett besynnerligt mordfall som är så svårlöst att han måste ta hjälp av en mystisk, blind och synsk gubbe när hans eget liv gång på gång hotas av denna märkliga fiende. Teknologin står i fokus; Mabuse, eller vem som nu än står i skuggorna och följer hans plan, har riggat ett hotell med övervakningskameror och kan bokstavligen se allt som rör sig. Bilarna har ombytbara nummerplåtar. Väggarna har gömda förhörsspeglar. Telefoner riggas med bomber och mot slutet får vi till och med en biljakt där hjälten skjuter ut genom fönsterrutan och skurkarna kastar ut de döende lakejerna för att sinka dom (vi befinner oss alltså år 1960 nu). Intrigen är supersnårig och väl genomarbetad men, egentligen, inte det märkvärdiga. Det märkvärdiga är alla tillfälligheter som faller på plats. Här får vi för första gången se frön till en framtida Bondskurk som vill åt atombomber, har underjordiska högteknologiska gömställen och vill sprida kaos i världen och se världen brinna och som dessutom anordnar kupper där lakejerna dödar sig själva (memo till dom som tyckte att The Dark Knight hade en genialiskt originell skurk i Ledger-Jokern). Flärden blir inte mindre påtaglig av att det är Goldfinger själv (fyra år innan han axlade rollen) som spelar hjälten och att han är snarlik Otto Wernicke, som spelade kommissarien 1933; här har vi stafettpinnen mellan gammalt och nytt! Dessutom verkar den här filmen också stilistiskt stå till grund för 60-talets deckarvåg – jag kan åtminstone inte hitta ett tidigare exempel på denna blandning av kitsch och konst som skulle komma att sammansvävas i popkonsten (inte minst italienarna verkar ha gått igång på den här; filmen är i stort sett en giallo, komplett med en dubbad kvinna som egentligen pratar engelska, och för den som tyckte att den blinda och hunden i The Beyond var en ripoff på Suspiria så kan jag nu meddela att båda är en ripoff på den här filmen, den där gamla blindbocken med schäfern gör sitt ursprungliga framträdande). Att filmen också börjar peta på Nazi-spöket (som dom till och med kallar det i filmen) är ingen slump. Fritz Lang var en flykting i samband med Doktor Mabuses testamente och den här gången får han möjligheten att säga sanningen rent ut; Mabuse var, och är än idag, fienden ibland oss. Hotet mot oss själva, det som finns inneboende, i vår förmåga att välja bort fakta för retorik och följa ledare utan eftertanke eller kritik. Mitt i allt det här finns förstås en massa fluff – ingen kunde ju som Lang blanda hög- och lågkultur så karaktäristiskt – men även fluffet är tidsbundet. Vi har en tvålfager hjälte som påminner om det Helgonet-aktiga spionidealet som skulle blomma ut under 60- och 70-talet, vi har en melankolisk dam insnärjd i händerna på en mystisk, avlägsen härskarman och vi har en fjantig försäkringsman (eller är det egentligen en detektiv? eller en skurk?) som ser precis ut som Per Eggers och som utgör filmens konstanta villospår. Så har vi alltså också någon slags mystisk schaman, den blinde mannen med den uråldriga seansens visdomar; det finns något vemodigt i denna gammelmodiga karaktär. Han är det godas försvarare, vägrar samarbeta med skurkarna och stöder enbart lagens långa arm men, om han är symbolen för det ”goda” Tyskland, är han nu skröplig och framför allt blind, stapplandes in i framtiden (jag säger nu, kom ihåg att filmen ska förstås som hypermodern och kontemporär); det är allt mer oroväckande när Mabuse, som symbol för allt det där vi tenderar att relatera Tyskland till, bokstavligt talat har tusen ögon att se med. Men den blinde har å andra sidan magiska krafter. Som vanligt är Lang sugen på att säga att, vart vi än tar vägen i framtiden och vad vi än lämnar bakom oss (eller försöker lämna bakom oss), finns det saker bortom oss, i magins värld, som vi aldrig kommer att förstå. Det är inte en film som kommer gå till historien som Langs främsta, men det är däremot en film som definierar vår egen historia med sällsam precision.

Annonser