Briljanta filmobservationer: Brighton Rock (1947)

av Fredrik Fyhr

Brighton Rock. 1947. :). Richard Attenborough var verkligen pluttig en gång i tiden. Farbrorn som för vår generation är mest känd som stollen som öppnade en djurpark full av dinosaurier (samt för stelbenta biografifilmer som Gandhi och Chaplin… och den där hemska filmen där han är jultomten) var en gång i tiden någon slags korsning mellan Peter Lorre och Ron Weasley. I den här filmen spelar han en rätt psykotisk, kompulsivt mördande tonårsgangster vid namn Pinky (and the brain brain brain brain brain) som inte dricker eller röker eller tycker om choklad. Däremot kan inte låta bli att ha ihjäl en stackars lowlife, som sen visar sig faktiskt ha träffat en donna som undrar vart han tog vägen och börjar luska; det hela leder otippat nog till bröllop och ett genomruttet äktenskap. Den här filmen – nyinspelad nu på sistone – är en ganska snajdig historia. Jag läste Graham Greenes bok för år och dar sen och vet att jag tyckte den var tät; han har själv skrivit manus, och filmen är inte lika stark eller begåvad som man vill att den ska vara (den har egentligen alla förutsättningar för att vara fantastisk) men den är samtidigt stabil, medryckande och gammeldagsigt skön att se på – världen var en bättre plats när man panorerade istället för att zooma. Det är uppenbart att regissören John Boulting kryddat det visuella här och var på ett lite krystat sätt, som om han väldigt gärna vill vara Hitchcock, och det finns ett och annat inslag som är rena rama Hitch-snitchet. Men det finns några viktiga skillnader. Dels har vi tidsepoken. Medan Hitchock vid den här tiden var i Hollywood och serverade blaffiga storfilmer till David O. Selznick blomstrade Storbritannien ut till en fantastisk epok av filmer som var smarta, svarta, nyskapande, dramatiska och exemplariskt välgjorda; filmer som Kort möte, Den tredje mannen, Svart Narcissus, De röda skorna och Laurence Oliviers Hamlet är bara dom kändaste exemplen och den här filmen har egentligen med att göra med dom än Hitchcock. Dels har vi Graham Greene, som hade en helt annan sensibilitet än den muntre tjockisen. Här finns ingen snäll oskyldig hjälte att sympatisera med; däremot finns det snygga gangsters med svarta hattar och brylkräm, snåriga och deppiga teman om katolsk synd, citat ur Macbeth, en gangsterledare som heter Colleoni (capishe?) och dessutom är filmen exemplarisk att avnjuta med, låt säga en konjak och en cigarr; dom flesta i filmen pratar laak diss raa yu ge’a pictur’ey? Blimey!

Annonser