Fredag 16/9 2011

av Fredrik Fyhr

Går upp så tidigt jag kan. Gör kaffe. Öppnar fönstren och betraktar världen, känner den pågå, försöker se den och förstå att den alltid pågår, är. Känner efter hur jag mår. Konstaterar alla tankar och känslor som är aktuella, studerar alla pågående bearbetningar och processer. Förstår vad av det jag känner som är flyktigt, och vad som är bestående. Betraktar därefter trädgården.  Ser vad som växt och hur. Böjer mig ner och lyfter på några blad för att se om det är någon sak jag sovit på. Ser över administrationen; kuvert, mail, uppgifter. Noterar dödslinjerna. Sätter de saker i rörelse som måste vara i rörelse, förhindrar förseningar. Hugger det kort. Går ut och gör de ärenden som är betingade eller lämpliga. Jag rör mig bland människor och upplever frihet. Ingenting begår mig i onödan. Problem är fenomen som står i ens väg och som har lösningar. Har de inga lösningar, och står de inte i ens väg, så är det inte problem. Det som är oföränderligt kan accepteras. Jag känner mängden människor i rörelse omkring mig, och förstår att jag är grundad nu. Det finns inte längre en svart död emellan oss. Det finns tvärtom ett vitt ljus, ett liv. Och även jag är en del av allt det här. När jag kommer hem återgår jag till min trädgård. Det finns en möjlighet att jag börjar skriva. När det blir kväll går jag ut och blir ute ungefär en timma. Jag trivs då att röra mig i skymningen. Det är en helt annan värld. Inuti mig sjuder det, en oförklarlig aktivitet gror, bildar embryon som ska växa i det enda sköte jag har, för att födas som konst, det enda mirakel jag bär på. Jag kommer hem och då skriver jag. Så länge jag behagar. Jag lagar mat. Antingen före eller efter det att jag vandrat. Jag slutar också skriva då, antingen före eller efter. Jag skriver tills dess att jag når en punkt som jag vet är temporär. Jag känner närvaron av nästa mening, den väntar i hallen. Det är bra. Jag känner mitt inre pulsera, långsamt lugna sig och nå en jämn och varm rörelse. Jag ser en film. Den lyser upp mörkret, för nu är det natt. Den når mig, jag når den, vi följer varandras spår. Jag vaknar upp efteråt. Jag sover om jag är trött. Medan jag somnar sjunker jag in i känslan av harmoni. Jag förstår det unika i det. Hur lång tid det tagit för denna balans att uppstå. Jag somnar, utan skuld eller förebråelse. Jag sover i ett inre lugn. Jag är mycket nära ett ideal.

*

Not: Det är inte killen i filmen som skrivit brevet.