Briljanta filmobservationer: The Night Before

av Fredrik Fyhr

The Night Before. 1988. :/. Vem sa åt Keanu Reeves att han skulle börja göra allvarliga roller? Den ökända trenchcoat-träbocken var ju i sin ungdoms glada dagar en fantastisk komediskådespelare; med sin uttryckslösa förvirring känns han besläktad med Chevy Chase och hans förmåga att ständigt verka nästan på väg att fatta vad som pågår runtomkring honom för att sedan göra ett till katastrofalt misstag. Den här fjantiga filmen var så pass underhållande att jag faktiskt såg den från början till slut med mer behållning än jag först trodde jag skulle ge den. Storyn är bagatellartad: Keanu vaknar upp i en gränd efter en tilltänkt prom night utan att veta vart han är eller vad som hänt kvällen innan. Varför har han femton hundra dollar på sig, vad har hänt med hans diviga dejt, vem är den här otrevliga ”Tito” som verkar vara ute efter honom och varför kör en idiot omkring i hans pappas cabriolet och sjunger nö-nö-nö-nö-nö hela tiden? Dessa frågor har sina sällsamma svar, och den största behållningen är att Keanu inte är speciellt begåvad. Men han är faktiskt väldigt rolig. Typexempel: Han hittar en tjej i underkläder som sitter fastkedjad till en säng med handbojor. Han tittar lite förbryllat och verkar fundera på något. Sen frågar han ”Have you got the keys?”. Det här är en sån här film du börjar titta på, inser att du accepterar och sen glömmer när den är klar, men den är inte dålig för att vara vad den är. Den håller inte det regelrätta kvalitetsmåttet, främst för att manuset övertydligt envisas med att förbise logik för att intrigen ska funka; varför Kenny inte går till polisen behöver egentligen ingen förklaring, och det hade varit mer lyckat om han helt enkelt var för dum för att göra det. Sen pågår filmen för länge också, och mot slutet uppstår också den här sunkiga doften av amerikansk syn på prostitution och patriarkat som världens default-mode. Men, alltså, det finns olika sätt att betrakta film på. Låt säga att du vaknar en lördageftermiddag med pizza som enda tanke i huvudet, och dricker kaffe på samma sätt som Kenta Gustavsson (dvs med Treo i) då är det här helt klart en bättre film än Citizen Kane. För att inte tala om Matrix.