Onsdag 28/9 2011

av Fredrik Fyhr

Söker ett bättre ord för ensamhet. Ett som överensstämmer med den här positiva och berikande känslan jag har. När man lever så tillräckligt länge (”ensam”… nej, det är verkligen ett helt fel ord) så uppstår efter en tid en märklig atmosfär runtomkring en, man tar plötsligt del av världen på ett definitivt och rent sätt. När det kollektiva, om man är kollektivt lagd, blir till en slags drog man måste avvänja sig från och när tvåsamheten, om man nu haft tankar på den, kopplas bort till en perferi och blir en slags science-fiction… då är varje ögonblick som en befrielse. Då är man plötsligt en av alla människor man ser omkring sig på gatan och även i hemmets vrå känner man dessa människor, man ser varje fönster och varje gathörn, man befinner sig intill varje lysande lyktstolpe och nära varje tom gränd. Man befinner sig i samma sfär som jag tror Kieslowski alltid befann sig i. Den där varje livsöde är något häpnadsväckande. Där betonghus och vardagligt slask på gatan i februari är magi, därför att det är människornas betong, människornas slask. Jag kan bli provocerad, inte ofta jag blir det men jag kan faktiskt erkänna att jag blir provocerad, av såna som dissar Dekalogen. Framförallt första och sjätte delen. Såna som läser romantik som fan läser bibeln, förmodligen också sådana så kallade humanister som tror att dom är ateister bara för att dom inte är religiösa. Som om det bara skulle finnas allt eller inget att välja på; ett naivt allt och ett fegt inget. Jag beundrar i regel religiösa människor framför så kallade ateister (antydandet är att ingen egentligen är ateist). Dom religiösa bär åtminstone mod. Dom har åtminstone tänkt bortom språket och kausaliteten. Det är synd om dom som bara förstår språk, bara ser kausalitet. Det finns många som en dag snubblar till över tanken, som en plötslig spricka i en spegel, och befriar sig. Så finns det dom som blir kvar. I sin meningslösa självbevarelsedrift, och sin okrossbara dödsrädsla. Det enda dom kommit fram till är att dom inte gillar religion. Så lever dom tills dom dör. Att ett plus ett kan vara fem vet dom ingenting om…. hela livet passerar utan att dom ser det…. Men det är inte hela världen. Ska jag sträcka ut mig själv till hela världen, ska jag försöka öppna upp mig själv så pass mycket att alla får plats inuti mig? Ja det ska jag. Här, i detta som inte är ensamhet utan något helt annat, något som är en slags glädje. Jag frågar mig själv om inte jag också har budord. Jo, till min förvåning inser jag att jag faktiskt har det. Men dom har inte att göra med varken fred på jorden eller vedertagen dygd. Ett tror jag lyder Älska barn. Barn är bättre än vuxna. Barn är dom bra människorna. Jag kan bli så upprörd när jag tänker på hur osynliga dom är, hur dom negligeras, i nästan alla sammanhang. Respektera och behandla barn dubbelt så bra som du behandlar vuxna. Öppna deras fönster, ge dom världen till sitt förfogande, lär bara ut det som är ofrånkomligt, lär dom ingenting av din unkna och själviska subjektivitet; acceptera alla deras ord och ge tillbaka ett svar med underdånig heder, som om du talar med en vis ålderman. Utplåna dig själv, din vuxna uselhet, i deras närvaro. Barnen är bättre, bättre än alla vuxna; dom är därmed också bättre än dig. Barn är stora, befriade gudar i små röda och gula gummistövlar.

Annonser