10 filmer: 10. Singin’ in the Rain

av Fredrik Fyhr

Om man har ett någorlunda seriöst filmintresse (och framför allt ett som är aktivt och som ständigt utvecklar sig själv) så vet man att det är meningslöst, rentav idiotiskt, att föra topplistor över vilka filmer man anser vara dom bästa eller vilka som är ens personliga favoriter. Notera benämningen topplistor. Listor utan vidare rangordning är ju lite mer begripligt, då kan man ändå tala om en kanon och det ger ju en form med mer betydelse, men även det är rätt fruktlöst eftersom man säkerligen kan få fram åtminstone hundra titlar; och för att göra dom rättvisa måste man ju gärna formulera varför man anser dom vara så bra, och det där tar ju viss tid och i slutändan blir det ganska meningslöst… så, ja, överlag är det här med listor helt meningslöst.

Så varför inte bidra med en.

Det hela ska egentligen förstås som en slags programförklaring, eller en möjlig spik i kistan, för likt en uttråkad filmkritiker (moi? you flatter me!) har jag genom åren fått frågan vilken som är min favoritfilm säkert hundra gånger; gärna, när jag vägrar svara, tätt följt av kravet att jag åtminstone måste ha en topp tio-lista.

Det har jag inte.

Men om jag hade en skulle den se ut såsom den som ska följa här i veckan. Om jag någonsin haft en sådan lista skulle den också överrensstämma ganska bra med denna. En disclaimer är förstås på sin plats: Det här en högst relativ samling titlar. Det är tio filmer jag håller som en slags järntia, det är dom tio första filmer jag alltid nämner när jag ska dra mig till minnes vilka världens bästa filmer är. (Egentligen är det elva filmer så jag är inte speciellt konsekvent). Nummer ett är nummer ett, av skäl jag ska förklara. Men nummer två till tio skulle lika gärna kunna vara Apocalypse Now, Taxi Driver, Weekend, Clockwork Orange, Metropolis, Guldåldern, Magnolia, Pansarkryssaren Potemkin, Gycklarnas afton och Kurosawas Rödskägg. Nu är det inte det, men det skulle lika gärna kunna vara. Om någon skulle komma fram till mig och säga att Gudfadern och Gudfadern del II är dom två bästa filmer som någonsin gjort så skulle jag säga ”Jovars, för all del”. Nu är det följande tio som är dom bästa filmer som jag sett – och jag menar det både rent subjektivt och som objektiva påståenden. Jag är inte speciellt intresserad av ”smak”, man kan alltid argumentera för vad man anser är bra eller dåligt, men på en lista över bara tio filmer blir det oundvikligen så att det är min personliga vinkling av tio filmer jag anser vara mästerliga. Kort sagt, det behöver inte vara dina tio favoritfilmer. Men om du tycker någon av dom är dåliga kan jag bevisa att du har fel.

10. Singin’ in the Rain

1952, Gene Kelly/Stanley Donen. Singin’ in the Rain är för all del ett mästerverk i sin genre, en av Hollywood-gulderans största klassiker överhuvudtaget, ett praktfullt exempel på en industri när den var i sina absoluta glansdagar och på briljanta artister (Gene Kelly och Donald O’Connor) när dom var på höjden av sin visionära kreativitet – i ett litet lustigt metaperspektiv hyllar den i sin tur ljudet, sången, musiken och dansen då den skildrar Hollywood på 20-talet och övergången från stumfilm till ljudfilm. Så i sig själv är den en klenod från 50-talets guldera i Hollywood, samtidigt som den hyllar filmen som medium och historia – samtidigt som den försöker vara den ultimata musikalfilmen (Gene Kellys mål var alltid att göra den ultimata musikalfilmen, han var utan tvivel glammighetens Orson Welles). Allt detta är sant. Men först och främst är det här en film som alltid gör mig glad. Den gör mig lik förbannat alltid lika dumdistrigt glad. Vem vet, mitt liv vore kanske en typ av svart tunnel utan den – jag kan i vilket fall som helst inte bortse från den vad gäller en sån här lista. Vissa dagar är det världens bästa film alla kategorier.

Man skulle kunna ge vilket extravagant musikalnummer som helst som exempel på hur fenomenal filmen är men för att poängtera att jag verkligen tycker varenda scen är rolig får det här stå som exempel.

Advertisements