Middag på en välbekant gata 15-17

av Fredrik Fyhr

15.

Jag får kritisera ditt sätt att uppfostra dina barn hur mycket jag vill. Jag får – självfallet – kritisera ditt sätt att uppfostra dina barn hur mycket jag vill. Jag måste kritisera ditt sätt att uppfostra dina barn, om det behövs. Det är ett ansvar, det om något, jag har som människa att göra det. Det är inte ”ditt” barn. Det är vårt. Barnet är en del av framtiden och om du saboterar detta barn så saboterar du också framtiden för oss andra. Det är bara ett argument. Överlag dock, ja, självklart ska jag kritisera dig för ditt sätt att uppfostra dina barn om jag tycker det behövs. Det finns hur många anledningar som helst att göra det. Det finns inga anledningar, dock, att låta bli; bara en slags perverterad föreställning om heder och stolthet som bygger på tanken att föräldraskapet innebär en slags äganderätt. Så, okej, du äger dina barn. Om du åker till Thailand och säljer dina barn så gör du dock fel. Kan vi verkligen inte enas om det? Då säger du att det är skillnad. Jaha, men vart går då gränsen? Jag har en, har du? Eller är du inte så intresserad? Må så vara, men då säger jag att du har allvarliga fel i din barnuppfostran (om jag anser det vara så). Min gräns går mellan dig och ditt barn. Här, på barnets sida, står jag. Vad du vill med ditt liv är sekundärt. Du jobbar nu åt barnet. Kan du inte svälja det så är det bara ditt första problem. Du ska dock inte förgifta vår framtid genom att (medvetet eller omedvetet) piska slaven du anser ditt barn vara. Jag förstår att det inte är lätt. Att uppfostra ett barn bör och ska vara extremt svårt. Men det är ingen ursäkt. Jag kritiserar en usel förälder hur mycket jag vill, och känner för barnet.

16.

En enhet består av oändligt antal funktioner. En enhet och en annan enhet i konfiguration bildar ett system; systemet består av konfigurerade funktioner i de vardera enheterna. I den värld av kaos vi befinner oss i rör sig dessa enheter och system under diverse tidsförlopp genom sina koordinationer som programerade enligt program, vars syfte är att skapa en förutsägbar kausalitet som kan kontrollera och skydda enheten eller systemet från kaos. Allt dras dock, som gravitation, mot kaos och utplåning. Det ligger i tingens natur. Olika enheters interaktion, ett fenomen som är central för enheten och dess inneboende funktioner, är också (idealt sätt) schemalagt på olika sätt enligt den förutsägbara kausaliteten.  Kaos är dock inherent i alla interaktioner mellan alla system och enheter. Om en enhet till exempel saknar lämplig funktion för en viss omständighet finns det stor risk att interaktionen kommer identifieras som en okänd påverkan och, istället för att processas i en lämplig funktion, påverkar denna ”påverkan” enheten direkt; funktionerna förändras för att försöka anpassa sig till den okända påverkan men i och med detta går de sammanlänkande konfigurationerna sönder, varpå systemen kollapsar inifrån.

Det är ett sätt att se på världen.

17.

Det är av stor vikt att vid något tillfälle söka leva djungelliv. Denna föreställning (och jag säger ”föreställning” för jag vet inte hur mycket som är empiriskt viktigt, och vad som är ett slags påhitt, men jag vet åtminstone att det är verkligt och nödvändigt) om att söka det sanna – såsom den återkommer i mytologi, populärkultur, mm – bör existera som filosofi. En människa som redan från början accepterar sin omvärld och följer den – det vill säga omvärlden som i arbetsmarknaden, facebook-uppdateringar, tryggheten i avlöningar, diverse heta frågor att diskutera som debattprogram på TV och tidningsartiklar, likt lärarna på högstadiet och gymnasiet, delat ut, etc. –  svävar senare i livet i livsfara eftersom denna värld inte alls är är den riktiga världen utan en syntetisk värld som applicerats; med andra ord ett system. Det kan kollapsa som vilket annat system som helst, men troligare är att en systemenhet (till exempel du som läser detta) kan falla bort ur det; ju mindre enhet desto troligare.  Den riktiga världen är nära men ändå märkligt långt borta. Den är mer än nära, den är utanför fönstret, den är luften vi andas. Konceptet vi bestämt för till exempel ”skog” – det syntetiska konceptet – är så starkt att vi inte kan se själva skogen även om vi befinner oss i den. Vi måste sätta oss ner, vi måste lugna ner oss, vara där en stund, för att låta den sjunka in. Att vi behöver dessa minuter av att ”vänja oss” vid vad som är det enda naturliga, eftersom våra syntetiska ”kunskaper” blockerar det naturliga, gör det onaturligt och främmande…. det är förstås mycket kusligt. Klargör detta för dig själv att himlen är verklig men gatstenen är falsk. Luften är på riktigt men avgasen på låtsas. Skogen är världslig, staden är en uppfinning; en maskin eller en stor central om du vill. Du behöver inte göra revolt och gå i exil, men utan erfarenheter av något slags djungelliv har du svårare att överleva om du hamnar i en situation där den syntetiska världen krackelerar för dig. Det är egentligen bara en fråga om kunskap och erfarenhet; den kunskap och erfarenhet som utplånar nästan all rädsla. Dina ögon är skapta för att se verkligheten, inte TV- och dataskärmar. Din kropp är gjord för att leva – i skog och mark, under regn eller i sol. Dock ej i luftkonditionerade rum, ljudisolerade från verkligheten, lätt distraherad av flimret från skärmar på väggarna.

Annonser