10 filmer: 9. Det sjunde inseglet

av Fredrik Fyhr

1957, Ingmar Bergman. Fortfarande magisk. Det är egentligen allt jag har att säga. Det verkar som att det här inte är en speciellt ”cool” film att verkligen älska. Folk som aldrig sett en enda Bergmanfilm – in fact, folk som aldrig sett Det sjunde inseglet heller – brukar säga att den är tråkig och pretentiös och filmintresserade människor som, liksom jag, sett bortåt hälften av Bergmans samlade produktion är gärna snabba att nämna Persona, Viskningar och rop, Fanny och Alexander och då och då Vargtimmen (som verkar vara nån slags ”indie-Bergman-favorit”) och aldrig Det sjunde inseglet. Det är kanske inte så svårt att förstå varför – den är så kollosalt välkänd och legendarisk att den inte går att komma runt, på sätt och vis, och den har överhuvudtaget aldrig varit modern. Tematiken om döden och att det kanske inte finns någon gud var inte något revolutionärt ens 1957 och att filmen till stor del går ut på att en snubbe går omkring och grubblar på just detta kan te sig lite… jaha-aktigt.

Men jag såg om den här filmen för inte så länge sen och insåg att den var lika bra som när jag såg den första gången. Det var när jag var fjorton och slukade allt som kom över mig och blev jämförbart chockad och knockad av filmer som The Deer Hunter, M och Nosferatu för att ta några exempel på filmer som inte är med på den här listan. Jag hade sett en Bergmanfilm innan dess (Tystnaden, av alla filmer) och hade inte fattat nånting men gav honom en till chans och Det sjunde inseglet golvade mig fullständigt. Det är mycket möjligt att inte så mycket skulle ha hänt med mitt filmintresse om jag inte sett den. Det låter osannolikt och outhärdligt lillgammalt men när det begav sig kunde jag utantill recitera hela Max von Sydows dialog med Döden när han biktar sig. Jag var oändligt fascinerad av den här filmen.

Jag kan inte recitera den dialogen idag, men när jag såg om den var jag istället – med alla mina nuvarande sinnen skärpta – som golvad en gång till. Det är det där med perfektionen. Jag är svag för filmer som verkligen är vattentäta, och medan Bergman gjort mer abstrakta mästerverk som Persona och Viskningar och rop finns det något ojämförbart och ofrånkomligt med en film som börjar, fortsätter, och tar slut utan att ta ett enda felsteg. Det här är en film som är svår för mig att släppa taget om om jag väl börjar se den, oavsett hur många gånger jag sett den förut, för filmen är från första början magisk. Det finns en ton – en tom och ödslig ton – som är utdragen genom hela filmen och den släpper aldrig taget, filmen förlorar aldrig någonsin sin rytm, och den pågår tills den tar slut med exceptionell följsamhet. Det finns också något i sanning existentiellt med filmen som inte har så mycket med gud och religion att göra som med själva gåtan i vad livet, och övergången till döden, egentligen innebär. Max von Sydows karaktär är ju själv inte religiös. Tvärtom ser han med självklar tydlighet det hyckleri som omfamnar det kyrkliga, de meningslösa häxbränningarna och det själadödande poänglösa korståg han varit på. Det han har svårt att tro är snarare att döden skulle vara mer meningslös än livet, vilket han ser som höjden av det meningslösa. Hans tro handlar om ett hopp om något på andra sidan som är tvärtom mot vad livet är; det vill säga ett riktigt liv; att livet snarare är döden. Han behöver inget himmelrike, men han vill ha något annat än det helvete av meningslöshet livet innebär. Det mytologiska i filmen blir stärkt också – och detta vet jag inte ens hur många som egentligen tänkt på – av att filmen är ett slags historiskt drama då den utspelar sig i Digerdödens pestlandskap. Det här är en film där alla karaktärerna lever, som Max säger, ”med döden för ögonen”. Alla karaktärer i filmen vet om att de snart ska dö, och om de har tur och slipper undan har dom åtminstone döden ständigt i åtanke.

Döden himself, Bengt Ekerot, är också en sån där skapelse som är för igenkännbar för att man faktiskt ska förstå hur briljant den är. Om man försöker förstå den här bilden: En riddare vet att han ska dö och accepterar detta men, i sann ödmjukhet vill han förlänga sin vistelse på jorden en liten stund för att hinna göra en enda god gärning. Detta gör han genom ett parti schack som håller Döden upptagen en tid innan det är dags. När dom väljer pjäser får Döden svart. ”Det passar ju bäst så, inte sant?” Häri finns en annan aspekt av filmen som inte alla lagt märke till; detta att Det sjunde inseglet emellanåt är en ganska rolig film. Den har blivit ökänd som symbol för Bergmans deprimerade sinnelag och dödsfixering men det finns flera scener som är rentav farsartade. Min favorit är när gycklaren Jonas (Erik Strandmark) hoppat upp i ett träd för att undkomma Döden, som följaktligen börjar såga ner det. Flera av skådespelarna – som gamängaktige Gunnar Björnstrand och inte minst Nils Poppe – är rentav helt stämda i en lättsam och komisk ton.

Kanske är det blandningen av det humoristiska och det deprimerade som gör att filmen har en sådan oförglömligt vemodig ton. Det som krävs av åskådaren tror jag är att man tar den på allvar. Det är en film som inte tänker ”underhålla”, den ber inte om klädsam ironi och inte heller att man ska övertolka en massa symbolism. Den är väldigt enkel. Den är vad den är, varken eller. Det är en inbjudan att spendera tid med människor som befinner sig insvepta i ett mystiskt skimmer där verkligheten är lätt upplöst, eftersom dom går tätt intill döden och snart ska föras över till andra sidan. Det är inte direkt roligt, men det är inte heller fasansfullt. Det är en resa som alla ska göra, så filmen är universell och handlar om dig och mig. Den som inte ser att vi sitter i samma båt kanske skrattar åt den och tycker den är ett pekoral. Kanske är det så att dom flesta människor reflekterar varken över döden eller intighet… Men en dag står de ju ändå på livets yttersta näs och ser på mörkret… ja… den dagen… Kanske kan den där dialogen fortfarande ändå när jag tänker efter.

Annonser