10 filmer: 8. Pulp Fiction

av Fredrik Fyhr

1994, Quentin Tarantino. Det här är, sorgligt nog, filmhistoriens senaste storverk. Det är en sån där film man jämt går omkring och hoppas på ska komma men som aldrig kommer. Vissa filmskapare – som låt säga Paul Thomas Anderson, Lukas Moodyson eller Todd Solondz – kommer då och då och gör filmer som kan vara fantastiska eller rentav mästerliga i sig själva men det finns inte den där filmen som gör något nytt. Och med ”nytt” menar jag att den gör något med sitt medium. Det som gör Pulp Fiction så vansinnigt bra är inte handlingen eller karaktärerna utan hur allt berättas. Att berätta en historia i okronologisk ordning var inte helt nytt, men att berätta det på ett sådant ingående sätt att filmen lyckas börja från början, gå ett varv och sedan lyckas sluta någostans i mitten – utan att någonsin bli rörig eller svår att förstå – det var däremot ett praktexempel på att, hey, tänk om den här konstformen faktiskt går att utveckla! Och så pass törstande var, och är, filmmediet idag på nya idéer att Tarantino-berättandet smittade av sig så till den milda grad att hela 90-talet kom att se ut mer eller mindre som Tarantino-wannabee. Och idag är det okronologiska berättandet i stort sett vedertaget. Det är ingen som längre är förvånad om en film börjar mitt i sin egen historia för att sedan röra sig hit och dit som den behagar för att komma fram till sin poäng. Ofta blir det ganska dåligt, men det är en annan sak. Så är förstås också Pulp Fiction fortfarande Tarantinos överlägset bästa film – trots att han gjort på sitt sätt fascinerande spektakel som Kill Bill-filmerna och Inglourious Basterds, som varit lysande pastischer – är det oklart om han någonsin igen tänkt ta i så det knakar och verkligen göra en film som är lysande fastän den är en pastisch. Som Pulp Fiction var en pastisch på gangsterkitsch, men fortfarande en briljant film – pulserande i varje klipp och dialog, tematiskt mångfasetterad och från början till slut oförglömlig; ta bara det ovanstående klippet och betänk hur symbiotiskt musiken samspelar med bilderna, rytmen i de båda sekvenserna (den stillastående monologen kontra dansen, den nyktra monologen och det ödesdigra knarkandet) och hur genialiskt den övergår från ett problem till ett helt annat. Det vore fett om Tarantino gjorde något sånt här igen. Eller, det räcker faktiskt med att vem som helst gör en verkligt nyskapande film. Det börjar snart bli tjugo år sedan något verkligen hände.

Annonser