Lördag 8/10 2011

av Fredrik Fyhr

Bokaffären. En man bakom mig i kön börjar plötsligt gråta. Ett lätt kvävt, men alldeles tydligt, ylande alldeles bakom ryggen på mig. Jag tänker först att det är någon av dessa människor man ser som ”har problem”, som inte kan rå för sig själva och som då och då klappar sina händer utan förklaring. Men en blick bakom axeln och jag ser att det är en helt ”vanlig” människa. Han har handen lätt för pannan, för bort den och kastar upp sin blick mot taket… Ögonblicket senare tar han kassan intill min, säger hej till kvinnan där, och det är som om ingenting hänt, allt pågår som vanligt; jag undrar om någon noterade, kanske bara jag, kanske alla. Så strama är linjerna vi har att följa. En svår dans, egentligen, men vi kan stegen bra, ser utantill vart polkacirklarna ligger. Så kvävande. Så outhärdligt det kan te sig. Så som att det kan dras till sin spets på det viset, plötsligt kippar du efter andan, ylar till i en kö mitt bland folk, så blir det tyst och allt är som vanligt igen…. Hur många år sedan var det jag sa att jag ville utplåna begären, se bortom viljan? Vill säga att jag inte minns, men det var väl tre och ett halvt kanske. Och nu, när det är gjort, kanske det ändå är tillfredsställelse snarare än harmoni. Här, bortom begär och vilja, finns den nollställda marknivån. Då finns det heller ingenting att vara rädd för att misslyckas med. Kanske den rädslan behövs. Kanske försöken stärker. Kanske man blir svag och ynklig, en rädd människa, utan denna strävan…. Det är kväll, jag diskar. VLC shufflar fram Ryan Adams Twenty-Nine och därefter Bring It On Home to Me med Jerka. Så She’s a Tiger, med The Invaders. Då, vid dessa märkligt enkla och vardagliga kvällstunderna, uppstår lyckan. Ja, det är faktiskt lycka, bokstavligt talat. Och kanske det ändå inte räcker. Kanske det känns så fantastiskt, men det måste ju alltid gå vidare… livet måste alltid utvecklas. Du kan aldrig bli kvar alltför länge på just en plats. Kanske denna strävan, denna strävan, denna strävan… jag säger det på samma sätt Willy Kyrklund sa denna längtan… det kanske för den delen är samma sak… kanske den är oundviklig. Kanske jag till slut återvänder, från denna till synes perfekta plats, till en punkt då jag sliter något i stycken för att få fortsätta jaga något annat.

Annonser