10 filmer: 7. Psycho

av Fredrik Fyhr

1960, Alfred Hitchcock. Här har vi en film jag måste ha sett säkert hundra gånger. Jag skulle kallt kunna skriva en hundrasidig analys på den. Den är definitivt inte en av dom tio bästa filmer som någonsin gjorts, men kanske en av dom hundra och i vilket fall som helst en film som varit oumbärligt inflytelserik för mig personligen. Rent filmhistoriskt är den en fantastisk liten sak; den första moderna skräckfilmen och den knarriga gamla gammelmormorn till varenda slasher som finns (på gott och ont) och på sätt och vis är filmen något slags sjukt internt skämt. Få regissörer i historien har varit så anala och prydliga som Alfred Hitchcock; faktum är att det ofta för min del varit hans brist (många av hans mest berömda filmer – tänker kanske främst på North By Northwest och Vertigo – är relativt överskattade). Men så hux flux tar han sitt TV-team och gör en lågbudgetfilm i grynigt svartvitt där intrigen, ja… ”psycho” är en rolig titel egentligen. Det är som att gamle Hitch helt plötsligt freakade ut och gjorde en film som var helt uppåt väggarna sporadisk och oförutsägbar. (Fast fortfarande minutiöst genomtänkt, förstås). För intrigen, och dess mekanismer, är minst sagt briljant och sättet han bygger upp stämningar – och sedan lyckas fortsätta hålla intrigen vid liv – är extremt skickligt. Den där duschscenen är nu så berömd att man måste låtsas att man inte vet om den och förstå hur det måste ha varit för biopubliken när det begav sig; tänk dig själv att du går och ser en ny thriller med Julia Roberts i huvudrollen. Så utan minsta jävla förvarning så är det någon som… tja, i våra brutala tidsålder skulle motsvarigheten väl vara att ett utomjording på tal om ingenting kom in genom väggen, våldtog och lemlästade henne för att sedan börja äta hennes hjärna… men när det begav sig tyckte Hitchock att det här med att bli mördad i en dusch var en så kladdig affär att filmen definitivt behövde vara svartvit.

Men allt det där är gamla grejer, egentligen, och jag tänker inte gå igenom allt det fascinerande med filmens berättarteknik och tematik just nu. Det som däremot gör filmen speciell för mig personligen är själva atmosfären. Det här var också en film jag första gången såg när jag var i fjortonårsåldern och jag har alltid haft en extrem svaghet för Edgar Allan Poe-aktigt murr; och Psycho satte förmodligen spiken i kistan en gång för alla vad gäller min vurm för rugg. Det är urtypen för den regniga, svartvita, unkna fruktkällarlukts-stämning som jag alltid går igång på – jag vet att jag med åren varit partisk och snäll mot mindre bra filmer (alltifrån första Fredagen den 13:e till Identity från 2003) för att dom helt enkelt fått till känslan av natt, regn och rugg på ett sätt så att det börjat kittlas i min nacke. Nu senast tror jag det var sekvensen i Shutter Island där Mark Ruffallo och Leonardo DiCaprio springer omkring i skogen mitt under någon slags orkan. Den där blinda murr-nerven började pingla i mig igen såsom den gått igång ända sedan jag första gången föll för den här filmen. Det är en sån film jag aldrig kan se på sommaren, och enbart på kvällar och nätter, och jag kan den utantill, men så fort jag slår på den måste jag se den från början till slut för den är som att bli omsvept i en äcklig men mycket mysig filt. We all go a little mad sometimes liksom.

Hitchcock var alltid bra på att göra sina egna, dumlustiga trailers. Den här är bland dom finaste.