10 filmer: 6. Citizen Kane & Casablanca

av Fredrik Fyhr

1941, 1942. Orson Welles, Michael Curtiz. Det här ser kanske lite fuskigt ut för dom här två filmerna har inte så mycket gemensamt annat än att båda ofta anses vara världens bästa filmer. Det är en sanning med modifikation; jag tänker alltid på dom samtidigt för att dom börjar på C, är gjorda ungefär samtidigt och står som mästerverk i två olika filmfack. Casablanca är den ultimata och perfekta Hollywoodfilmen och Citizen Kane är en film gjord för sitt medium; rättare sagt gjord för att spränga sitt medium, och det är helt klart en av filmhistoriens bästa filmer överhuvudtaget. Det är inte ens en fråga om smak eller tycke.

Om man börjar med Casablanca, så är den en film vars storhet är lättast att förklara. Det verkligt storartade med det amerikanska Hollywood-berättandet är, och har alltid varit, förmågan att berätta historier och konflikter som egentligen är ohyggligt komplicerade och abstrakta på ett sätt så att hela publiken omedelbart förstår dom. Bara med några enstaka bilder och klipp kan en hel värld av problem förmedlas i en amerikansk film. (Den europeiska traditionen har för övrigt ofta gått ut på det motsatta, att förklara så lite som möjligt och istället lämna bilderna öppna för åskådaren). Och egentligen är Casablanca en djupt allvarlig berättelse om tre karaktärer som var och en för sig har extremt komplicerade problem, och som har en otroligt prekär situation sinsemellan; det är ett kärleksdrama med många oklarheter och exitensiella frågeställningar. Dessutom handlar filmen – som spelades in alldeles som USA gick med i Andra världskriget – om hur Nazisterna utgör ett hot mot hela världen och indirekt också om hur USA måste ta sitt ansvar och ingripa. Humphrey Bogart får stå som symbol för det USA som inte vill blanda sig i resten av världen – han försöker gömma sig i sin bar i Vichy-ockuperade Morrocco och Amerika är bara en avlägset minne, medan hans nostalgiska drömmar handlar om minnen från Paris (ack så smäktande) men till slut måste även han välja bort sig själv och stå för den goda saken. Allt detta är dock skildrat som en slags kitschig fantasi, med fantastisk (och på alla sätt helt legendarisk) musik, oerhört dramatiska och medvetna skådespelare; Bergmans fiolackompanjerade blödighet är verkligen storslagen, och bittra Bogey når fram lika bra; torrbollen Paul Henreid står i perfekt kontrast mot dessa vitala romantiker som den allvarlige världsförbättraren och om någon därutöver ska vara helt felfri så är det Claude Rains, som spelar en av filmhistoriens allra bästa biroller i den politiskt skrupellöse men alltid lika muntra kapten Renault. Till och med Sydney Greenstreets och Peter Lorres medverkanden är legendariska, och då gör dom nästan ingenting. Allt en film kan göra bra gör den här filmen bra; så pass mycket att om man ska försöka gå igenom det blir man snart utmattad.

Citizen Kane är en film vars storhet är mer komplicerad att förklara, så jag ska försöka göra det så lätt för mig som möjligt: Det är en film som på alla sätt och vis försöker komma nära en människa, och som till och med har tillgång till alla centrala händelser i hela hans liv från början till slut, men som ändå inte lyckas komma fram till något. Tekniskt är filmen oändligt välgjord, med grepp som måste ha varit verkliga WTF:s när det begav sig. Orson Welles var 25 år när han gjorde den här filmen (…) och där alla filmer fram tills dess varit linjära och ”vanliga” tog han pennan till arket och gjorde en film som berättades i flashbacks, in och ut ur fönster, genom bord, i bakgrunder, förgrunder, spegelsalar, snöstormar, i märkliga klipp fram och tillbaka i tiden och vad filmen så rastlöst är ute efter står skrivet i stjärnorna. Citizen Kane är en sån film som blir mer fascinerade ju mer man diskuterar den. Det är också en film som många filmintresserade verkar ha svårt att komma in i; jag tror det har att göra med att många, även ivrigt filmintresserade människor, inför en film förväntar sig att bli ”underhållen” (dvs att filmen med bild och ljud ska manipulera ens sinnen) och att den därefter om den har lust ska presentera ett budskap som är lätt att komma ihåg; allt som allt gamla grekiska ideal om katharsis och sånt. Men Citizen Kane är mycket mer en meditativ film, och nyckeln till filmen har mer med intellektet att göra (även om den förvisso också är gripande). Filmen börjar på sätt och vis när den slutat, och du börjar säga ”Men vänta lite nu” och ”hur var det, vad var det som hände där, vad var det jag såg…”

Advertisements