10 filmer: 5. Bambi

av Fredrik Fyhr

1942, David Hand/Walt Disney. Det här är en perfekt film. Inte bara är den tekniskt mästerlig, den är också som berättelse helt fulländad. Vid första anblicken kanske berättelsen om vasninnessöta rådjuret Bambi och hans pluttiga kompisar verkar vara en ren och skär barnfilm utan någon annan målgrupp än (eller något annat syfte än att roa) barn. Men den här filmen handlar – varken mer eller mindre – om livet; vad livet, för alla människor, alltid kommer att innebära och ungefär hur livet fungerar. Det är en fascinerande fabel. För att förstå filmens sanna perspektiv behövs kanske en och annan lektion: Först och främst var inte dom gamla Disneyfilmerna från 40-talet tänkta att vara ”barnfilmer”. Säga vad man vill om Walt Disney men han var inte bara en pionjär för animerad film utan även i allra högsta grad visionär också som filmskapare. Hans övertygelse om att animerad långfilm kunde bli en verklighet fick han beviljad i historien men hans andra mycket starka idé har försvunnit i tiden. Nämligen denna idé att göra universella filmer, som kunde nå ut till alla människor och som alla hade behållning av att se. Konceptet blev senare, i vår mer kommersialistiska tid, konceptuellt stämplat som ”familjefilm” (och använt till döds, inte minst av Disneyföretaget ironiskt nog) varpå det förstås mer eller mindre dog. Från början var dock Walt Disneys vision att göra filmer som var spännande och gripande, och som verkligen hade tematik som oavsett ålder berörde människor djupt och ungefär på samma sätt – det är därför dom tidiga filmerna, som alla noterat, är så vansinnigt otäcka emellanåt. Dom är gjorda för barn och vuxna, och tanken var ingenstans att gulla med dom. Snövit handlar om avundsjuka, kallblodiga mord och attacken på det oskuldsfulla. Pinocchio om plågan av alienation och skräcken i utsatthet. Detta var filmer som handlade om djupt mänskliga saker, och tanken var att Bambi skulle vara det stora mästerverket. Arbetet pågick i nio års tid och påbörjades parallellt med Snövit 1935; och medan alla dessa jämförbara mästerverk kom – Snövit, Pinocchio, Fantasia och Dumbo (som är minst bra, men fortfarande fantastisk) – arbetade studion på Bambi.

Resultatet är häpnadsväckande. Den som vet någonting om hur animering fungerar och ser filmen idag borde ha svårt att sitta still av upphetsning. Den visuella strategin verkar ha varit att använda impressionistiska för- och bakgrunder – en blandning av skissartat blurr och vad som verkar vara starkt baserande oljefärger – och låta allt som rör sig – karaktärer och objekt – röra sig med perfekt detaljrikedom. När karaktärerna rör sig  gör dom det varken hackigt eller sådär överdrivet flytande; dom rör sig med en slags tecknad exakthet, inte riktigt lika naturligt som verkliga varelser men inte heller sådär cartoony som i många andra animerade filmer.

Som berättelse är det i enkelheten Bambi är genial. Det är som sagt en berättelse som handlar om livet – Bambi föds, lär sig hur omgivningen fungerar, träffar sina vänner och i takt med tiden får han gå igenom prövningar och verkliga faror som har med livet att göra. Det blir aldrig mer specifikt än så, men det är denna korta inramning som gör den så perfekt; filmen handlar om att växa upp. Den är unik för sitt medium, eftersom en liknande historia aldrig skulle kunna fungera som spelfilm. En ”otecknad” film måste alltid ”handla” om något mer eller mindre specifikt, men en animerad film kan berätta en historia om ett rådjur i en skog och få den att handla om alla människor. Så även där fick Walt Disney utlopp för sina visioner om den animerade filmkonsten för Bambi är unik så till vida att den bara skulle kunna vara animerad.

Dramaturgiskt är berättelsen ett pärlhalsband av oförglömliga ögonblick, och jag älskar i synnerhet hur stafettartat allting sker. Ofta glider den ena sekvensen (Bambi och Bambis mor ska gå till ängen) över till den andra (Bambi träffar Bambi-honan Falline) som avbryts av den tredje (de vuxna rådjuren störtar plötsligt fram) medan samma scen pågår; det hela rör sig exakt som ett klassiskt musikstycke in och ut genom olika rytmer, känslor, partier och ögonblick. Det mest legendariska exemplet, på alla saker jag nämnt, torde vara det här, evigt oförglömliga (notera att klippet börjar mitt i en scen där musiken tonat ner och övergått till denna punkt):

Livets hårda skola.

Annonser