Skivrecension: Ryan Adams – Ashes & Fire

av Fredrik Fyhr

En gammal sanning: Få saker är så svåra att skriva om som att ha det bra. Om att se sig omkring och vara i ett tillstånd då inte sådär jättemycket finns att klaga på och ens tillvaro är liksom helt okej och livet är rätt bra ändå. Den enda som gjort en karriär på låtar om detta tillstånd är Tomas Ledin, och det säger rätt mycket om hur svårt det faktiskt är att göra bra.

Att Ryan Adams nya skiva skulle handla om just detta är både helt osannolikt och perfekt. Det är osannolikt för få artisters musik har som hans varit baserad på tillståndet att må dåligt – antalet blötrockballader och hjärtskärande trudelutter han fått ur sig är i stort sett oräkneliga – men det är samtidigt helt perfekt för även om han varit produktiv som en gnu (det här är hans trettonde skiva på elva år) har varenda skiva varit en helt ny affär. Som någon slags auteur har produktionen varit ihopkedjad med kreativiteten och om den ena skivan varit en blaffig storproduktion har nästa varit liten och spartansk. Varje skiva har byggt på en tydlig idé, och med översikt kan man tydligt se att det funnits en konsekvens i hur han gått från den ena till den andra. Så nu – när han, efter ett helt 00-tal av att ha ätit speedballs till frukost, en gång för alla ”skärpt sig” och börjat leva i en helt nykter vardag tillsammans med frugan Mandy Moore – är det egentligen inte konstigt att han vänder sin kreativa penna till nästa fas. Och gör en skiva som handlar om att det är bra att vara snäll.

Dom flesta, för att inte säga alla, svenska musikkritiker är givetvis helt ointresserade av det här; Ryan Adams är redan placerad där han ska vara och att extremt få kritiker brytt sig om att förstå honom (eller någon annan artist heller för den delen) som han bör bli förstådd är inget att bli förvånad över. Den här skivan har här och var kallats hans bästa sedan debuten Heartbreaker – men det gjorde å andra sidan förra skivan och förrförra skivan också – och fastän den Ryan Adams som sjöng om att vara ung är att vara hög är att vara ledsen är en helt annan människa än den som idag står och sjunger om att den sanna kärleken verkligen kan rädda och hela en människa, så är det ungefär samma sak som alltid. Smakdoktrinslakejen Mattias Dahlström på DN prickar till exempel av alla klyschor i sin maskinellt automatiska fjuttrecension (paranteserna är mina):  ”han har släppt fler undermåliga (?) skivor än en artist med hans grundbegåvning (?) egentligen ska kunna vara kapabel till. Jag hade gett upp (?). Av rätt goda skäl” (Vilka skäl? Förklaras ej). ”bästa sedan Heartbreaker. Det töntigt trotsiga rebellrockandet (?) har nästan helt rensats bort och kvar finns bara de mest ömsinta countryrockballaderna /…/ Adams sjunger mer avslappnat än på länge (?), med en skärpa i låtskrivandet (?) han inte haft på många år (hur många då?) uppbackad av ett följsamt (?), känsligt (??) och lyxigt (???) band. Och helt plötsligt känns han relevant (?!) igen” .

Allt i denna lilla fjuttrecension är fel. Men vem är jag att vara förvånad. Den här automatiska kritiken är lika förutsägbar som igenkännbar, och har så varit sedan Adams valde att inte slicka kritikerrumpa efter Gold, skivan då de gick i taket och trodde de hittat en ny Bruce, typ. De ”undermåliga” skivor Ryan Adams släppte istället har alla varit helt medvetna – istället för att bli, som Adams själv uttryckt det, ”fucking Tom Petty” så gick han dit kreativiteten förde honom och gjorde uppriktiga skivor utifrån hjärtat. Eventuellt var den bästa av alla dessa Love is Hell, hans Jeff Buckley-aktiga soundtrack till sin egen totalkrasch ner i sitt nerknarkade mörker; skivbolaget ville dock inte släppa denna inte-helt-muntra skiva om han inte gjorde något mer catchy först; varpå han gjorde Rock ‘n Roll, skivan som var en pastisch på just det ”töntiga rebellrockandet” som kritiker i Sverige istället med extrem slöhet missförstod som autentiskt. Love is Hell släpptes i två EP-skivor men efter mycket om och men också som fullängdsskiva, i exakt det skick som det var tänkt från början. Det är ett suggestivt och unikt mästerverk, men blev aldrig vad jag vet ens recenserad i Sverige (det räckte med att EP-skivorna blev avfärdade i recensioner där man saknade ”bra låtar” och man uppenbarligen inte lyssnat, eller velat förstå, musiken i sig). Genom 00-talet fortsatte han med den självbiografiska och litterära 29, en slags dagboksskiva som byggde främst på texterna och det dunkla soundet och de suggestiva stämningarna; följt av Jacksonville City Lights, hans renodlade countryskiva som verkade vara inspelad på en bar och var svidande bra; följt av Cold Roses, en dubbelskiva till synes bestående av så mycket bra låtar som han och nyvunna kompbandet Cardinals kunde klämma ur sig. Sen släppte han den tråkiga Easy Tiger, som blev hyllad, och sen Cardinology som fick mer välförtjänt bra kritik; båda skivorna var Cardinals-byggda fortsättningar på vad som började med Cold Roses. Välskrivna låtar med originella ackompanjemang och underbara texter, proffsigt och kraftfullt framförda av ett totalt lyhört band.

Ashes & Fire är Ryan Adams första soloskiva sedan Love is Hell och här spricker förstås den lilla fjuttrecensionen igen (pratet om ett ”följsamt, känsligt och lyxigt band” är helt enkelt okunnigt struntprat, slött framkastat för att fylla raderna) och att han nu känns ”relevant” tycker jag också är bisarrt påstående. Vadå relevant? Vad i hela helskotta menas med ”relevant”? Och, vad som nu menas med ”relevant”, är han det för att han låter som han gjorde för elva år sedan? Fast… det gör han ju inte. Det här är ju en helt annan skiva än Heartbreaker. Den har nästan inga jämförelsebara punkter, annat än att båda skivorna består av bra låtar skrivna av Ryan Adams. Framförallt är detta också resultatet av den resa Ryan Adams gick igenom hela sitt turbulenta 00-tal, och jag kan inte förstå hur man kan skriva en recension utan att ha det i åtanke.

Som vanligt är Stephen Thomas Erlewine på Allmusic.com mer ärlig, konsekvent och kunnig i den mer modesta 3.5-stjärniga recensionen på den här skivan: ”the melodies remain fuzzily in focus, so Ashes & Fire winds up as ever-shifting mood music, sustainin an apealingly lazy haze residing somewhere south of melancholy /…/ he’s finding comfort in being blue because most of the time, he’s relaxed within his skin”

Exakt samma reaktion har jag haft när jag i dagarna lyssnat igenom Ashes & Fire. Det är ingen dålig skiva. Den är sympatisk. Och det är hoppingivande att artisten till sist verkat hitta ett bestående inre lugn. Hela skivan lunkar fram i ett landskap där en LA-solnedgång verkar vara ständigt närvarande (det soldränkta omslaget hjälper en till associationen). Och när Adams skriver dom där balladerna som är melankoliska så blir dom aldrig sådär gråtfärdiga och hjärtskärande för… ja, det vore inte sanningen. Nu mår Ryan Adams plötsligt rätt bra och texterna återspeglar detta tillstånd; det är inte ”skärpa” så mycket som en ny infallsvinkel – nu kan han skriva en rad som skivans allra första (”Last time I was here it was rainin’/Doesn’t rain here anymore”) och mena den. Finns det skuggor så finns det skuggor av tvivel på kärleken – som i Follow the Lights-besläktade Do I Wait och avslutande orgelbaserade I Love You But I Don’t Know What To Say – men lika ofta står hoppet i fokus; som på Chains of Love, skivans kanske bästa låt som helt enkelt handlar om att han och Mandy (och ja, jag kostar på mig att skriva förbi Ryans aningen Ugg Madekus-aktiga filter) må vara bundna av dom kärlekskedjor Bruce varnade om i sina svartaste låtar, men den kärlek som växer inuti hans bröst är större än avstånden mellan dom. Det är en stapplande mogenhet som är märkligt gripande, och den syns också i låtar som fina Lucky Now och det ljuvt Americana-doftande titelspåret, och det är återigen ett bevis på att när Ryan Adams gör ännu en skiva är det faktiskt en helt ny. Den enda risk som finns är att han efter detta inte har något mer att konstatera. Man ska förstås inte säga att det vore bra om nåt djävulskap hände honom igen, lord knows att han är värd ett break, men man får heller inte glömma att det är vitaliteten och förmågan att hela tiden låta kreativiteten hitta en ny ström att fara fram i, som gjort den här artisten så fantastisk (för oss som faktiskt lyssnat och förstått musiken på dess egna villkor). Allt som allt är inte Ashes & Fire hans bästa skiva sedan debuten – för debuten är nämligen inte hans bästa skiva – men den är å andra sidan inte heller någon besvikelse. Det är ett ovanligt soligt kapitel i berättelsen om Ryan Adams, sin generations största och vackraste sentimentalist.

Annonser