10 filmer: 3. Dr. Strangelove

av Fredrik Fyhr

Stanley Kubrick, 1964. En film som inte bara är perfekt utan bortom perfekt. När den kom var den ett sjukt anarkistiskt skämt och sedan dess har den bara blivit en alltmer angelägen satir vars mörker blir beskare för varje år som går. Det är egentligen kusligt häpnadsväckande. Filmen är briljant redan från början: inte nog med att Kubrick ville göra en thriller om en kärnkraftsolycka mitt var när kalla kriget var som mest dramatiskt, när han började arbeta på manuset insåg han att han ville ta sitt underlag (den gravallvarliga romanen Red Alert) och göra den till en komedi. Eller rättare sagt en ”nightmare comedy”. Detta eftersom han insåg att boken, som handlade om att mänskligheten kan utplånas på grund av kärnvapen, var så absurd och paradoxal att det blev enklare att helt enkelt filma den rakt av och visa det absurda i en komediform, istället för att bemöda sig med att ta bort allt det där roliga för att därefter bygga upp för en thriller. Sagt och gjort och Dr. Strangelove blev en komedi om världens undergång. Alldeles gravallvarligt och utan att röja en enda min skildrar filmen den lilla historien om vad som händer när en knäpp general (kallad Jack Ripper) lyckas skicka iväg en domedagsbomb till Ryssland, varpå den amerikanske presidenten blir sur över att behöva ringa till den sovjetiske ledaren ”Dimitri Kisov” och förklara denna prekära situation.

Mycket som kan sägas om filmen har redan sagts – Peter Sellers som spelar tre roller och är bisarrt bra i alla tre, Ken Adams scenografi som tillsammans med det svartvita fotot och Kubricks medvetet sterila regi skapar en visuell enhetlighet som är oförglömlig. Sant är också att filmen är perfekt – in i minsta replik och skådespelare – och att den är helt unik. Sant är också att den är genialisk: Vem gör mitt under kalla kriget en komedi om atombomben och kommer undan? Sant är för det tredje att den är tidlös: Satiren över hur världspolitik fungerar eller (rättare sagt) inte fungerar; hur avlägsen och frånkopplad från mänskligheten den globala politiken faktiskt är och hur varje högt uppsatt ledare är lika vimsig och bristfällig som vilken människa som helst, oftast ännu vimsigare. Möjligheten att studera filmen via vidareläsning är oändlig; sociologiskt finns till exempel flera studier om hur människor influeras av varandra i grupp och bara i denna lilla gren är Strangelove en lika lysande parodi på mänskligt beteende som i alla andra sammanhang. Men för att vara en så radikal och unik film är den också mycket inflytelserik. På samma sätt som 2001 gjorde alla science fiction-filmer före den föråldrade och alla efterföljande mer eller mindre bristfälliga, så förändrade Strangelove både komedin och krigsfilmen som genre; det roliga (komedin) blev här allvarligt och det allvarliga (krigsfilmen) blev rolig. Det kan vara filmhistoriens kanske första riktigt hyperintelligenta film. Den är också ett dödsföraktande bevis på att en storslagen idé – som en domedagskomedi – kräver en storslagen filmskapare. Det är svårt att tänka sig att någon annan än Kubrick skulle kunna gjort dom filmer han valde att göra och lyckas, och det är en kittlande befrielse att se resultatet när storheter gör storheter. Man kan se Dr. Strangelove hur många gånger som helst. Den är en perfekt bomb; den detoneras, tickar, går av, och rör inte en min.

Advertisements