10 filmer: 1. 2001: A Space Odyssey

av Fredrik Fyhr

Stanley Kubrick, 1968. Förmodligen den bästa film som någonsin gjorts. Jag har åtminstone inte sett någon film som varit bättre. Jag brukar ibland säga att det är den enda film som överhuvudtaget gjorts, eller den enda som på allvar varit riktigt lyckad. Alla andra filmer är bara goda försök i jämförelse. Anledingen är helt enkelt att Kubrick – förmodligen också den främste filmregissör som någonsin levt – med den här filmen lyckades göra en film som var befriad från sitt mediums påtvingade begränsningar. Dom flesta filmer har ju sedan begynnelsen sett mer eller mindre likadana ut och framförallt under 60-talet kom flera briljanta försök att spränga formen i luften – Godard och Truffaut startade Nya vågen i Frankrike,  John Cassavetes independentvågen i USA, vid sidan om alltihop fanns avantgarde-pionjärer som Robert Bresson och Kenneth Anger – men även om dessa filmer ofta var briljanta förblev dom enbart protestfilmer och istället för att bryta upp formen skapade dom en egen, tätt inramad av intellektualism, som förstås inte tog filmmediet någonstans. Istället gjorde Kubrick – liksom bara sådär – en film som faktiskt var befriad från alla regler. Idén är egentligen underbart enkel: En film om mänskligheten, från begynnelsen och apstadiet fram till en möjlig vidare evolution i framtiden. Fokuset ligger inte på intrigen, eller på karaktärerna (man kan säga att rymdresenärerna är filmens hjältar och att datorn HAL är skurken, men man kan också säga vice verca; det vore i vilket fall som helst att applicera en idé på något som inte har något med denna idé att göra) och berättelsen har ingen konflikt som ska lösas. Istället följer vi helt enkelt ett händelseförlopp, utan pålagd mening. Aporna blev människor, människorna byggde rymdraketer, åkte till Jupiter och blev… ja, det som populärt brukar kallas ett ”starchild” men även om Arthur C. Clarkes bok förklarar det där bättre (vad jag minns) tror jag att den där kosmiska bubbelbebisen egentligen mer är en symbol (en av många saker som människor inte poängterat ofta nog är att Kubrick aldrig hade någon respekt för böckerna han byggde filmerna på, inte ens när han samarbetade med författaren själv, och lika bra var det). Det finns inte ett enda dugg i filmen som är pretentiöst. Filmen är tvärtom enkel, den är vad den är. Poängen är att en film kan berättas så här. En film kan vara det här. Det är en oändligt viktig film, eftersom den visar vad många idag inte vet så mycket om – filmens faktiska potential. Film är en konstform där vi sammanfogar rörliga bilder och ljud. Det är ju inte klokt egentligen, och vi borde under lite mer än hundra år ha kunnat skapa helt otroliga filmer. Men det här är den enda som egentligen lyckats ta till vara på sina förhållanden. Det är den enda film som egentligen varit lyckad.

Annonser