Onsdag 19/10 2011

av Fredrik Fyhr

Det enda jag har kvar är mina drömmar. En tågstation, ett vimmel, vi möts där och du har en lång ros invirad i plast. Du vinkar försiktigt och sen när jag närmar mig börjar du kvida och bita ihop, säger att du blivit lämnad… Varför? Att ligga raklång i sängen med öppna ögon mitt i natten och säga: Ja. Varför? Är inte det en väldigt bra fråga? … Det är bra att jag vet att jag känner oro. Att jag kan kalla det oro. Då kan jag ha koll på denna oro, sätta den i en slags karantän. Då vet jag att det är den som spökar, om det känns som att något inuti läcker. … Med ett särskilt slags leende kan man utmana hela världen. Genom ett särskilt slags lugn kan man verkligen vara sin egen gud. Utifrån en särskild typ av styrka behöver man egentligen inte oroa sig. Man gör det ändå, men det är nästan för sakens skull. Att känna oro blir en slags förutsättning för att inte känna oro. … Jag har lust att bara lägga ifrån mig allt jag håller på med och springa iväg. Som att det finns något jag vill få syn på, som att jag har ett uppdrag. Men så är det inte, det är precis tvärtom. Det måste vara naturligt. Det här, allt det här, vad det nu än är, det måste vara naturligt. Om jag har lärt mig något så är det detta. Greenback Dollar med Kingston Trio. Sing what must be sung. Det måste vara naturligt. Trött på väderkvarnar av alla slag. Jag är den jag är.

Advertisements