Lördag 29/10 2011

av Fredrik Fyhr

I.

Dimma och dis dessa dagar. Snart november. Man har bestämt att man ska ”fira” Halloween. Men det är så mycket man har bestämt ska gälla som man egentligen inte behöver bry sig om, om man bara känner efter och säger ärligt som det är. Dansa, till exempel. Jag tycker inte om att dansa. Det har egentligen tagit rätt lång tid för mig att inse det. Jag tycker inte om att dansa. Jag tycker det är jobbigt. Man säger att det är naturligt för människan att vilja dansa. Jag håller inte alls med. Varför skulle det vara det?

II.

Vad är det som gör att jag trivs så bra där jag är nu? Många verkar ju bli rastlösa, uppleva en slags klaustrofobi, här. Jag vet inte. Det kan vara att saker på en mikronivå är i ständig rörelse samtidigt som helheten är konkret och definitiv, orörlig och tidlös. Här kan man röra sig i flera år utan att tiden går.

III.

När man beräknar framtiden, och säger att man har lång tid kvar, tänker man inte på att tiden går fortare ju äldre man blir. Man tänker sig knappast som tjugo när man är femton. Men när man är tjugo går dom fem åren mellan tjugo och tjugofem lite väl fort. Vid det här laget vet jag att jag kommer vara trettio om en kvart ungefär.

IV.

Jag har aldrig blivit vän med Malmö. Få saker föreslår att jag någonsin skulle komma att bli det. Men jag kan förstå tjusningen. Inte för att det har något med saken att göra, egentligen, men ibland när jag tänker på det förflutna känner jag att jag aldrig når fram; som om nutiden är startpunkten och framtiden slutstationen; i dåtiden hamnar jag i ett ingenmansland som är varken eller. Större än nuet men inte större än framtiden. Både något visst och samtidigt ingenting särskilt. Som en ganska stor förort till en mycket större stad. Som Malmö, en förort till Köpenhamn, Skandinaviens enda storstad.

Annonser