Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?

av Fredrik Fyhr

Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?
Sanning kontra bilder, ord kontra hat.

Ibland, när man betraktar världen, är det svårt att veta vart man ska börja. Låt oss försöka börja med ordet sanning, i bestämd form sanningen.

Här har vi ett av många ord som människan som varelse är intelligent nog att ha kommit på, men inte intelligent nog att ordentligt kunna definiera.

Jag nämner ordet då och då, både i tal och i skrift. Kanske man bör förklara vad man menar så att det inte råder förvirring. Som Ian Malcolm sa: ”There aren’t any versions of the truth”. Sanningen är som koncept definitiv, omöjlig att förneka eller variera. Vi har (mitt) filosofiska användande av ordet, som inte är vad vi diskuterar nu men det är ju värt att nämna bara för sakens skull; sanningen är rent metafysiskt den definitiva sanningen om allt. Det vill säga: Sanningen vet vi ingenting om. Det vill säga: Ja, vi lever i verkligheten. Men sanningen är en annan. Det är, till exempel, enligt denna logik religiösa människor omnämner ”gud” som ”sann”. Skillnaden mellan verkligheten och sanningen är också vad många religionsmotståndare antingen ignorerar eller inte förstår.

(Därmed inte sagt att jag är religiös – sagt inom parentes eftersom jag inte tycker mig behöva förklara det, men jag vet att det ändå kommer planteras i läsandet)

Sanningen om världsliga ting, det är en annan sak. Om jag någonsin använder mig av ordet menar jag sanningen som Bob Dylan gör i dokumentären Don’t Look Back: ”The truth is just a plain picture”. Felaktigt har Dylans beteende i denna dokumentär tolkats som barnsligt och drygt; snarare tycker jag det verkar som att Dylan är extremt trött på journalister och intervjuer, och när han läst om sig själv i tidningar har han insett att dessa tidningar (och media överhuvudtaget) är fullständigt ointresserade av verkligheten. Med sanningen menar han sanningen som en enkel bild; en bild utan variationer; vilken bild som helst som är vad den är. Notera att det inte är vilken bild som helst. Det är den enklast tänkbara, sanna bilden. Föreställningen om att en viss bild är sann kan användas av vem som helst – och det görs, inte minst av alla politiska människor på daglig basis. Det vill säga: ”Såhär tycker jag men det är den sanna bilden”. Men den verkligt sanna bilden kan kännas igen i det att den helt saknar argument.

En sanning kan sägas vara en händelse och ett händelseförlopp, en synopsis, utan förklaringar, moraliska analyser eller vinklingar. Om jag har använt ordet sanning har jag menat detta, eller så har jag menat att kritisera en bild av något för att åtminstone få det att närma sig detta; verkligheten som bilden egentligen är. Med bilden menar jag till exempel bilden av invandrare som kriminellt slödder. Det är helt enkelt inte sanningen. Det är en bild. Det är en bild som styr vissa, till synes mycket arga och nihilistiska, människor; och medan detta exempel är enkelt att konstatera finns det tyvärr enormt många fler bilder som styr även, till synes, snälla och civila och vanliga människor också. Inte minst eftersom  de flesta nyhetskällor, låt säga Dagens Nyheter, inte alls är intresserade av verkligheten/sanningen utan i allra högsta grad av att producera bilder för människor att följa. Detta verkar nu börja implodera.

Att tidningar inte är intresserade av verkligheten/sanningen är ingen nyhet. Dylan håller sitt brådmogna tal (”the truth is just a plain picture”) till en journalist från Time som knappt vet vem Dylan är, som knappt hört honom men påstår att han ska se konserten samma kväll; vad vet då denna journalist? Han vet bilden av Bob Dylan. Han vet bilden eftersom det är hans jobb att skriva om den, för tidningen, Time, som i sin tur inte är intresserad av något annat än bilden av Bob Dylan. Och alla andra bilder, bilder av verkligheten. Här har vi ett möte mellan två människor. Här har vi en människa som skriver sånger, spelar dom, är på turné, står på scen. Men journalisten har aldrig riktigt hört sångerna, är ointresserad av människan och inför honom frågar han bild- och konceptrelaterade saker. Som huruvida han ser sig som en protestsångare eller inte.

Detta är vad Dylan säger till journalisten (och det är värt att läsas och begrundas då filmklippet distraherar med sin egen numera välkända visuella, svartvita cinema varité-mytologi från 60-talet):

”I got nothing to say about these things I write, I mean, I just write them. I got nothing to say anything about them, I don’t write ‘em for any reason. There’s no great message. I mean, if, you know, if you wanna tell other people that, you know, go ahead and tell them but I’m not going to have to answer to it. And, they’re just going to think, you know, what’s this Time Magazine telling us? But that, you couldn’t care less about that either. You don’t know the people who read you. /…/ You know the audience that subscribe to Time Magazine? The audience of the people that want to know what’s happening in the world week by week. The people that work during the day and can read it small, right? And it’s concise, and there’s pictures in it.

I mean, those kind of… it’s a class of people that take the magazine seriously. I mean, sure I could read it, you know, I read it. I read it on airplanes but I don’t take it seriously. If I want to find out anything I’m not going to read Time Magazine. I’m not gonna read Newsweek. I’m not gonna read any of these magazines, ‘cause they just got too much to lose by printing the truth.

– What kind of truths do they leave out?

On anything! Even on a worldwide basis. They’d just go off the stands in a day if they printed really the truth.

– What is *really* the truth?

*Really*, the truth is just a plain picture

– Of what? Particulary.

Of, you know, a plain picture of, let’s say, a tramp vomiting, man, into the sewer. You know, Mr. Rockefeller, you know, or Mr. CW Jones, you know, on the subway going to work, you know, any kind of picture. Just make some sort of collage of pictures which they don’t do. They don’t do. There’s no ideas in Time Magazine, there’s just these facts. Well, you know, which too are switched because even the article which you are doing, the way it’s gonna come out, don’t you see, it can’t be a good article. Because, the guy that’s writing the article is sitting in a desk in New York, he’s not even going out of his office. /…/ He’s going to put himself on, he’s going to put all his readers on, and in another week we have some space in the magazine. But that’s all, it means nothing to anybody else. I’m not putting that down because people have gotta eat and live, you know, but let’s at least be honest about it”

II.

Oförmågan till att hålla en objektiv, ovinklad ren syn på verklighet och sanning – eller åtminstone oförmågan att ens hålla detta som ett ideal – är vad som i dagsläget gör DN till en så grumlig blaska. Det är ett samlat exmpel på ryggradslös journalistik, fixerad likt av en hypnos på bilder. Det finns inget upplysande syfte i det som skrivs. Det finns en vilja, i ledarsidorna, att utplåna alla problem och dividera ner dom till iskall pragmatism (”Det är ett utmärkt förslag. Samtidigt får vi inte glömma…”) så att ingenting alls blir sagt, uttryckt eller gjort. På kultursidorna råder ängslighet och mesighet; här publiceras nästan enbart texter som handlar om att förhålla sig till rådande stil- och trend-ideal, oavbrutet bekräfta en politisk korrekt inställning som är angelägen om att ingen ska känna sig förolämpad, samt hålla en lite lagom kaxig, självmedveten ton fastän det, fortfarande, inte finns något syfte i det som skrivs. Kultursidorna saknar även dom upplysning, expertis, skribenter som är intresserade av att ställa frågor som kanske inte har svar och om dom har svar kan dom vara obehagliga, eller texter som inte ”manar till” diskussion utan som är diskussion till att börja med.

Den senaste handflatan i ansiktet är den nya artikelserien om ”näthatet”. Jag hatar att behöva säga det men: Vad menas egentligen? Att kommentatorsfält alltsomofta är/var belammade med anonym aggressivitet, och att högerextremism frodas på nätforum, det är uppenbart men, ändå, när man gör en artikel om ”näthatet”, i bestämd form, då är vi tillbaka där igen: Bilderna. Av… vilka då, näthatarna? En ny falang att skriva om jämte islamister, stenkastare, modebloggare, extremister och andra som aldrig får vara människor, som aldrig få ha en verklighet, som aldrig får ha en omständighet, som vi aldrig får se i verkligheten, som a plain picture, i sanning, som vi måste ha som bilder, bilder att läsa om, och förstå som bilder.

Och varför? Här blir det extra intressant. Varför är just DN så ängsliga över dessa näthatare? Varför har ingenting annat fått tidningen att agera så offensivt? Jo därför att sanningen (?) är att vad gäller opinionsbildning så konkurrerar Flashback med Dagens Nyheter. Det låter cyniskt, och jag är inte säker på att redaktionen tänkt på det själva, men DN har intresse av att få bort konkurrensen. Näthatarna stör deras opinionsbildning. De måste ta ner sina kommentatorsfält, och de inser att de måste ha ohyra som SD att numera tänka på i beräkningen av sina förnuftiga ledare; hur ofta har vi egentligen läst om främlingsfientlighet och SD i DN? Egentligen? I kontrast till vad man kunnat läsa om Socialdemokratins ständiga uselhet, eller vad vi nu kan läsa om näthatet, detta plötsliga jätteproblem? Sa inte Peter Wolodarski själv efter valet 2010 att SD inte var så viktiga att tänka på, att huvudsaken var att Moderaterna vunnit igen (tjoho)? Men när det blir uppenbart att tankesmedjorna på Internet inte är uppdelade helt till DN:s fördel, då måste de få tillbaka sitt monopol på åsikter. BIlderna måste få fortsätta dominera. Hur skulle det annars se ut?

Kanske det är så, bland folk i allmänhet, att läsare känner allt större och större längtan efter motsättningar, fler olika  starka åsikter och ställningstaganden, en längtan bort från relativism och pragmatiskt varken-eller-tänk? Kanske man bara känner sig alltmer hopplös, och kanske den inre känslan av frustration bara växer, av att gång på gång läsa snusförnuftiga och flata texter – alltifrån musikrecensioner till politiska krönikor – som helt enkelt inte föreslår någonting eller har några som helst nya idéer att komma med?

III.

Två exemplifierande DN-artiklar. Först ut det senaste inslaget i ”Hatets drivkrafter” – och hoppas jag förresten för mycket om det i denna serie faktiskt kommer komma en mer filosofisk eller spekulativt inriktad artikel om hat som fenomen? Än så länge har vi bara fått det, givetvis helt passiva, beskedet att hat ur psykologisk synvinkel är något mer eller mindre oförklarligt – där ”en av landets mest kända näthatare” intervjuas. Även här återfinner vi DN:s ökända ängslighet. Han har lika lite att säga om hat som Mona Sahlin hade i föregående intervju (där missade man också chansen att på allvar göra verklighet av bilderna, men annat kunde inte förväntas eftersom Sahlin tyvärr likt Lars Ohly är hatad, eller åtminstone föraktad, även av DN själva). Han själv påstår sig vara en ”libertin” som står utanför samhället och hans personliga bit livscoaching går ut på att försöka ”hitta människors svagheter, bryta ned dem, för att sedan ge dem råd”.

Som en av kommentarerna påpekade så finns det skäl att dra slutsatsen att vi här har att göra med en patologisk narcissist. Genom ”hat” – det här fallet dock bara, såvitt jag kan förstå, medvetna provokationer och ren elakhet utan vidare ideologi annat än möjligen den fascistoid-darwinistiska inställningen att den ”starke” har självklara och högaktningsvärda fördelar jämte den ”svaga” – kan det egna egot bli tillfredsställt genom att utnyttja eller exploatera andra. En illa dold förtjusning över att bli intervjuad återfinner vi även hos detta profffstroll. Men då det vore förhastat att dra några slutsatser kan man nöja sig med att konstatera att han får utrymme nog att promota sig själv som en kontroversiell men, som ”libertin” (ja jag tycker det är roligt, framförallt eftersom han hänvisar till filmen från 2005), också glamorös individ. Att DN inte problematiserar hans uppenbara brist på humanitet är anmärkningsvärt och ganska tragiskt.

Vilket för mig till sidospåret om ideologi. Den erfarenhet jag har av ”näthatare” är att det helt enkelt rör sig om människor som, oavsett utbildning eller allmänbildning, skiter i de humanistiska grundpelare som vårt samhälle trots allt bygger på (Sveriges grundlagar, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, för att ta typexemplen), tar den ”starkes” parti och tycker att ”styrka” ska leda folket. Denna formel är i enklaste laget, och glider man ut i skumraskkvarteren på flashback hittar man flera nyanser men om det finns en kärna anser jag den vara fascismens spöknippe; utifrån det finns bara variationer av aggressivitet, romantiserad styrka, rasism och religionshat. Och så vidare. Den motståndare DN har i ”näthatarna” är egentligen samma motståndare det alltid rört sig om: Fiender mot fundamentet västvärlden bygger på. Det är samma vilja att krossa västvärldens samhälle som (den verkliga) islamsimen; skillnaden är bara dogmatisk och ideologisk. Och precis som i alla fall av extremism finns inte så mycket att orda om: Det är, tror jag, inte hatet i sig som är drivkraften, det är handlandet i sig som är drivkraften. Dialog och teori ansågs i klassisk fascism som värdelöst, och enbart handlingen, styrkan i sig, var värdefull. Idén om hatet är en bild, nu använd av DN som media använder alla andra bilder. Det kusliga med ”näthatarna” är att det tvärtom inte alls rör sig om egentligt hat utan en kall och omänsklig, världsfrånvänd, kärlek till destruktivitet; vi kan notera att det intervjuade proffstrollet ”irriterade sig på att meningsmotståndarna använde värdeord i stället för logiska argument”, till synes utan att förstå att det är dessa värdeord som utgör vår mänsklighet; det säger jag inte för att jag sett för många romantiska komedier, utan för att jag läst och studerat Immanuel Kant.

Den andra DN-artikeln som intresserade mig var ett blogginlägg där författaren verkar visa upp en, för DN överlag, ovanlig ambivalens inför ämnen som vanligtvis har sin bestämda (politiskt korrekt placerade) plats bland bilderna: Det rör sig om porr och prostitution. Författaren anser sig vara ”helt på det klara med att jag är emot” både porr och prositution; ”[d]ärför blir jag rädd när jag känner att jag vet så lite. Och ännu mer förvirrad ju mer jag sätts in i saker och ting”. (Jag påminner alla om att vi fortfarande befinner oss på landets största morgontidning.)

I en SR-dokumentär har nämligen en pensionerad 71-årig kvinna som jobbat som prostituerad i 35 år blivit intervjuad och hon säger sig i stort sett aldrig haft några jobbiga upplevelser. Överlag verkar hon berätta om ett yrkesliv som i sin trivialitet inte skiljer sig från något annat kneg som helst. Så säger hon att ”när jag var liten så blev jag utsatt för övergrepp av min pappa. Så jag kanske jämför lite med det också” varpå författaren av blogginlägget får skäl att avsluta inlägget med ”Plötsligt är jag säker på vad jag tycker ändå”

Ja det var ju tur det. Men även porr och prostitution kan behandlas av ”a plain picture”-behandlingen. Är inte sanningen den att detta är ämnen som är centrala i mänsklighetens historia och därmed berättelsen om människans liv på jorden? Är inte sanningen den att porr helt enkelt produceras – och har producerats långt innan vi hade global kapitalism och inte ens kunde läsa och skriva? – och är inte även prostitution ett mycket relativt begrepp? Ska vi verkligen nöja oss med att säga att vi är ”emot” dessa saker? Hur menar vi? Och när vi har en plattform, låt säga en blogg på DN, där vi når ut till hur många människor som helst… är det verkligen lämpligt att uttryckligen säga sig vara ovetande om dessa fenomen? Ska här inte finnas någon som helst upplysning?

Ämnet är för brett för mig att gå in på här, känner jag, men jag kommer att tänka på åtminstone två citat jag hört nyligen. Eller tre om jag räknar med den 71-åriga kvinnan som säger ”Vem är det som inte är prostituerad?! De enda som inte är det är socialbidragstagarna som inte jobbar för sina pengar”. Det första, dock, som jag kom att tänka på var Jean Luc Godard i ett avsnitt av ett franskt TV-program kallat Zoom från 1966 som jag hittade på Criterions utgåva av mästerverket Två eller tre saker jag vet om henne:

”It seems to me that everyone around Paris lives, more or less, like a prostitute. Literal prostitution is the most obvious example of it, selling one’s body, but the mind can also be prostituted. /…/ To me, it’s not an individual phenomenon, but a collective one. 75% of girls in Paris today do it. /…/ What seems new to me… Obviously, prostitution has been around forever. To me, what seems new is that I find it normal. I see no difference between the girl we’ve just seen and the girls out at chic nightclubs. They seem completely normal. One tries to escape reality, while the other tries to overcome it, and both of them… It’s someone doing something they don’t want to do. This woman takes drugs. She doesn’t want to. She just says, ‘I’ve had it with everything, so I take drugs. Nobody talks to me. If they do, I don’t understand what they say.’ The other woman says, ‘I need money to buy an apartment’. With today’s housing prices an apartment is far beyond her means, like for 3/4 of the population. She’s lucky that she’s not bad-looking so she can sell her body. I find that terrifying, because she gives herself to another without giving a damn. In these two cases, they’re not all that different from anyone of us who does something he doesn’t believe in. If I work in advertising, singing the praises of Simcas when I really love Ferraris, then I’m prostituting myself to Simca /…/ You might say that advertising is a pimp, and we’re its whores. [It deprives us of our freedom], sadly”

Det andra var på ett kommentatorspår på filmen 8mm från 1999 av Joel Schumacher med Nicolas Cage (filmen hette Super 8 när den kom för att inte förvirras med den svenska filmen 8 millimeter; nu är problemet det motsatta eftersom en ny film kallad Super 8 ju kommit). Filmen handlar om just porr och, indirekt, även prostitution; man kan lägga till att jag tyckte filmen var oväntat stark och gripande, helt klart djärv och underskattad, men enbart rekommenderad till starka psyken då den är ovanligt obehaglig, inte bara för att vara en Hollywoodfilm.  Det är dock regissören Schumacher som hade kommentatorspåret och i denne otippade figur verkar man finna en mycket ärlig och rakryggad människa, samtidigt väldigt kärleksfull och mångfasetterad, som inte alls är så konventionell som man kanske tror (han har gjort Batman Forever, men även Falling Down). Dessutom visade han sig vara oerhört beläst på sina ämnesområden och förklarar bland annat att omsättningen för strippklubbar i USA år 1998 var dubbelt så stor som all annan underhållningsverskamhet inklusive Broadway. I en scen sitter Joaquin Phoenix i en porraffär, där han jobbar, och läser i hemlighet Truman Capote:

”Some people in the press have asked me if this is my statement against pornography. These are obviously people who dont know me. I think anybodys vote on pornography is absolutely unimportant. Because it exists, its the same as prostitution. We did not create these things, and as long as there is a market for them there will be pornography.”

Vid ett annat tillfälle lägger han även till att ”I would never pass moral judgement on these things”.

IV.

Vi lever sannerligen inte i den bästa av världar. Detta är ingen ursäkt för att avsäga oss moral, eller börja låta aggressivitet, likgiltighet och hat styra våra tankar och handlingar. Men om vi inte vet vad för moral vi egentligen har, och om vi bara fyller vår verklighetsuppfattning med bilder som saknar motsvarighet i den mycket nakna verkligheten, där bara kausalitet (orsak och verkan) finns och där livet ger sken av att vara meningslöst, då kommer vi i slutändan inte kunna leva våra liv på ett sätt som ger oss varken mening, riktning, mål eller harmoni. Detta är bara början på ännu mer problematik att ha i åtanke. Den ångest inför framtiden som många åttiotalister idag känner, nästan betingat, är till exempel också den obefogad; det är en neuros som uppstått på grund av bilder. Ingen människas liv, kan eller har någonsin kunnat, helt kartläggas och planerats på förhand. Det som sker det sker. Det sker nu och det kommer att ske imorgon. Och imorgon har det som skett redan skett. Det finns ingen möjlighet att ändra det förflutna, och på det sättet är även framtiden på sätt och vis ödesbestämd. Allt det här är naturligt och som det ska vara. Ju mer vi tänker och funderar på livet vi lever, alla fenomen vi kan läsa om och förstå, och alla frågeställningar vi kan ge oss själva, desto mer kommer vi lära oss om oss själva och livet vi lever, och dessa fenomen vi läser om. Ju fler dimensioner vi hittar desto bättre. Vi måste sluta klänga oss fast vid bilder och börja förstå vad det faktiskt är vi pratar om.

*

(Det är den ständigt lika fascinerande och eklektiske Robert Broberg som är artisten; Hoola Bandoola är bara kompband)

(Kubrick kallar det jag kallar bilder för ‘abstraktioner’ och påminner oss, i kalla krigets atomskräck 1968, i samband med filmen 2001, om att ingenting kan kontrolleras i verkligheten, och att bilderna/abstraktionerna tar oss längre bort från verkligheten)

*

Detta är inget debattinlägg och jag manar ingen till diskussion med mig personligen. Det var bara något jag hade på hjärtat.

Annonser