Söndag 6/11 2011

av Fredrik Fyhr

Min häst har blivit sjuk. Nu krisar alla. Krisar, eller gömmer sig, eller kisar skeptiskt över utsikten som inför ett dåligt väder. Nya perspektiv. Med sådana vecklar vi ut våra gamla världar och vänder upp våra nya… där sömmarna spricker brister knopparna som gör ont. Och det är väl, antar jag, våra livs vårar som tvekar. Det kommer att gå som det går. Av någon anledning kan man aldrig finna ro i den formuleringen heller….. Det finns saker jag skulle kunna säga som jag inte säger. Det finns saker jag skulle kunna göra som jag inte gör. Det finns brev jag borde skriva som jag inte skriver. Det finns till och med, tror jag, tankar som måste tänkas som jag inte tänker. Så är det för alla människor. Men det jag inte tänker tänker någon annan, och så vidare. Det blir en jävla massa oöppnad post på hallgolvet….. En fördel, jag tror åtminstone att det är en fördel, är förmågan att ha både det förflutna och framtiden i åtanke. Förståelsen att de val du gör nu kommer att påverka ditt liv mer eller mindre permanent. Det finns inga vakanser, inget ”jag gör det här nu så jag kan göra det där sen”. Man måste ha klart för sig att man gör det här nu när man gör det, att det är så. Så många falska förhållanden ligger över verklighetens förhållanden. Någon som sa att ”det handlar väl om trygghet. Att vara i en relation där man slipper prestera”. Jag blir alltid lika trött över att komma fram till samma slutsatser. Visst skulle det kunna vara si eller så, på det ena eller det andra sättet, ditt eller datt men det är det aldrig. Det ska vara Ditt och du ska förstå det som Ditt och om inget annat ska det vara ”ett sätt att se på saken” (det mest bekväma sättet att se på saken). Men det är alltid  Datt egentligen. Exakt vad Datt är kan man diskutera. Men det är det ingen som vill. Här står jag. Kan åtminstone skryta med att jag märker när det brinner i min egen knut.

Annonser