Saker jag skrev 2009: Mord på boll

av Fredrik Fyhr

en människa går nerför gatan
jag säger ”jag” men menar ”du”
eller ”vem som helst” om du tycker att ”du” känns för
närgånget

jag går nerför gatan
det är eftermiddag i en stad
större än dom minsta, mindre än dom största
antalet människor man kan se med blotta ögat
är fler än märkbart få men inte så pass många att det blir märkbart
trångt, stressigt, inte så pass många att din kropp märker ett obehag
kort sagt, vi ser en normal och vanligt förekommande bild av
en stad med människor i som går omkring
jag går på gatan, jag betraktar mig själv i ett skyltfönster
jag speglas, jag ser min gestalt
i samma bild ser jag varor upplagda på andra sidan glaset
varorna syns tydliga, med markeringar som förklarar priser och andra fraser med utropstecken i klara färger, grönt och rött oftast, som har för avsikt att locka

allt detta syns tydligt, det är avsikten
jag ser inte mig själv lika tydligt
glaset är ju inte en spegel
i glaset blir jag mer än till hälften av min egentliga gestalt, som ett suddigt spöke
som jag inte är ämnad tänka på
det som syns tydligt är varorna och fraserna på skyltarna
dessa saker syns avsevärt mycket tydligare
än jag ser mig själv

kanske skulle en sannolikhetslära, en slags sannolikslära åtminstone, föreslå att eftersom jag ser varorna mer än jag ser mig själv
skulle gå in i byggnaden, som är en affär
men jag väljer ändå att fortsätta gå nerför gatan
en hund springer fram
människor har rasbestämt denna hund men
jag kan inte avgöra sånt
den är liten och svart och luddig
hunden stannar framför mig så jag stannar framför hunden
hunden tittar upp på mig
hundens ögon får mig att känna något
jag kan inte avgöra vad
att hunden stannade föreslog en kontakt av något slag, som när en människa stannar framför en
då oftast för att fråga något eller säga hej eller på ett eller annat sätt signalera kontakt
men eftersom vi inte kan kommunnicera via språk, jag och hunden
återstår bara att vi stirrar på varandra
och när vi inte kan prata
kan vi bara känna den här känslan av att vara vid liv
hunden lever, jag lever
som att vi har det gemensamt
känslan av det
som inte kan beskrivas för hunden kan inte språket
så vi kan inte komma fram till vad det är för känsla vi delar
men jag kan konstatera känslan
jag tror att hunden kan konstatera känslan också

en boll studsar över gatan där bilarna kör
stor likt en fotboll ungefär, kanske, någon slags sportboll iallafall
rund, studsar högt över vägen
hunden springer iväg
såsom jag antar att det mer eller mindre ligger i hundars natur att göra
ett barn på andra sidan gatan springer mot vägen för att hämta bollen
men stannar vid vägen
detta utifrån självbevarelsedrift
barnet förstår att det vore farligt att gå ut
tyvärr resulterar detta val i att
barnet inte kan försöka rädda sin boll
bollen går under i ett högljutt smäll
som får fåglar att lyfta från träd
en bil har kört över bollen och barnet tittar med öppen mun på bollresten
en platt, trasig remsa av plast
bilen fortsätter köra
jag noterar registreringsnumret
barnet börjar gråta, efter att barnet förstår
vad som hänt och registrerat det, kommit fram till slutsatsen och låtit det sjunka in
jag går fram till barnet och ger barnet lite pengar
säger tröstande saker
trots att barnet gråter förtvivlat
identiskt till det hos mödrar i krig
en polis kommer förbi, frågar hur det var här
jag ser på den gråtande lilla människan
någon har orsakat detta barn stor smärta
någon i en bil med ett registreringsnummer jag har
jag tänker ju att det måste betraktas som ett brott
förklarar för polisen att en bil kört över barnens boll
väldigt hemskt detta, säger jag
men jag har gärningsmannnens registreringsnummer
så förhoppningsvis kan vi söka upp denne
och få denna att betala tillbaka för
den smärta och sorg han eller hon förorsakat
för denna människa, som dessutom är ett litet försvarslöst barn
såsom lagen fungerar i detta samhälle
polisen tittar på mig med spända ögon
frågar mig om jag inte är riktigt klok
och går därifrån

en väldigt tråkig reaktion, anser jag
så jag söker upp registreringsnumret via en vän
hittar en adress, går och ringer på
huset är en villa, en medelålders man som ser ganska alldaglig ut öppnar
jag frågar om han erkänner sig skyldig till att ha kört över bollen
han säger att ja, han gjorde det
jag frågar varför han bara körde vidare och inte tog ansvar för bollen
han förklarar att han inte tänkte så långt
jag förklarar om det lilla barnet och att han gjort sig skyldig till sorg och smärta
mannen känner sig genast dålig till mods
han bjuder in mig på kaffe
vi dricker kaffe i köket tillsammans med hans fru
hans fru dricker inte kaffe
hon är nämligen förlamad från nacken neråt och
sitter i en automatisk rullstol
hon ger intryck av att vara en väldigt fridsam människa
mannen förklarar att han spenderar större delen av sin tid, då han inte arbetar
med att ta hand om sin fru, som förstås har assistenter
men kärleken dom emellan är i slutändan oerhört mycket viktigare att hålla vid liv än det leverne som assistenterna möjliggör
hans fru vrider huvudet åt mitt håll
säger jag kan inte leka med bollar

jag förklarar att jag redan betalat barnet
så det går inte att betala tillbaka för hans vedermödor
mannen beslutar sig för att en personlig ursäkt är lämplig
så några dagar senare kommer jag tillbaka med barnet
vi går in i köket och mannen håller ett litet tal
han förklarar att han är djupt olycklig över mordet på bollen
barnet lyssnar och säger sen att
det gör inget för
smällen var cool!
och för mina pengar har barnet köpt en
vattenpistol som
också är cool
och plötsligt sprutar barnet med sin vattenpistol
den förlamade kvinnan i ansiktet
hon blundar överraskat och gör splutt-ljud
hehe, tänker jag
barnet förstår ju inte riktigt vad det innebär att hon är förlamad
en lite konstig stämning uppstår
men vi konstaterar att
det hela inte är ett problem längre
och mannen torkar sin fru i ansiktet

lite senare samma dag
går jag in i en leksaksaffär
hittar platsen där dom säljer bollar och liknande
i en stor rullback av järn
ligger bollar av det slag barnet förlorade
flera hundra identiska bollar för försäljning
jag står där och betraktar bollarna
och jag tänker på barnet som grät när bollen exploderade
tänker att
smärtan var sann
tårarna var äkta

*

17/11 2009

Annonser