Klyschlistan: Äckelpussen och andra vedertagna tendenser, regler och förutsättningar

av Fredrik Fyhr


”I am invincibile!” / Hackernörden

Aspergerförutsättningen. Regel för majoriteten av amerikanska action- och äventyrsfilmer, men även en del komedier av olika slag. Går ut på att karaktärerna, eller ideellt sätt även publiken, förmodligen har Aspergers allihop, eftersom ingen med vanliga emotionella funktioner skulle kunna hantera alla våldsamma svängar mellan våld och humor, typ som när skurkarna har ihjäl en massa oskyldiga offer varpå hjältarna har ihjäl femton lakejer, skjuter skurken i skallen och sen rabblar lite festliga skämt med varandra medan eftertexterna rullar. Besläktat med icke-kausalitetsregeln.

Bondskurkarnas citatbok. Boken alla filmskurkar har i bokhyllan och kan utantill. Det är därför alla säger samma sak, typ ”I’ve been expecting you”, ”Now that I have your attention”, ”You disappoint me”, ”You can’t win”, ”I admire your courage”, ”Let me demonstrate”, ”Why don’t you just die?” och det slutgiltiga ”Nooooo!”.

Ellipsbuffert. Centralt berättartekniskt fundament. Går ut på att helt enkelt klippa bort alla frågetecken mellan två olika scener. Exempel: I The Dark Knight terroriserar Jokern en trevlig societetsfest i Gotham City, Batman kommer in för att rädda dagen men får anledning att hoppa ut genom fönstret och rädda sin fagra dam. Fråga: Vad gör Jokern medan dom är ute och flyger? Svävar inte alla festbesökarna i livsfara? Framförallt: Hur klarar sig Jokern undan situationen? Han är trots allt fast i en byggnad som borde vara omringad av polis osv… Dessa frågor behöver filmen inte besvara eftersom den istället bara klipper till nästa scen. Voila, vi har skapat en elliptisk buffert.

Explosionsförhållanden. Alla vet att det är coolast att bara gå iväg från en explosion utan vidare. Men man kan även utan vidare springa ifrån en explosion – det ser också coolt ut – och det här med att det inte fungerar så i verkligheten har ju inget med saken att göra.

Filmen är inte slut, det blev bara svart. När något dramatiskt händer varpå åskådaren oförklarligen blir bjuden på en svart ruta i några långsamma sekunder.

Filmen är inte slut-fortsättningen. När filmen gått igenom sin final, alla verkar vara lyckliga och filmen är i stort sett slut – så kommer ändå en till scen. Filmen är därmed inte slut och skurken lever förmodligen fortfarande, alternativt har någon lakej man ska ha glömt överlevt.

Gangsterns förvirrade luktsinne. När en good-guy ska infiltrera en gangster kommer gangstern – som i vanliga fall har full koll på vem han litar på – vara tveksam mot hans trovärdighet men istället för att välja det säkra före det osäkra kommer han välja att tro på att råttan inte är någon råtta hur länge som helst, till och med när täckmanteln blir mer och mer uppenbar. jfr The Departed, Kiss of Death, Donnie Brasco.

Hackernörden. Vad det låter som. Populärt fenomen på 90-talet. Pratar ofta avskild från huvudpersonen i något slags headset. Om karaktärerna är närvarande kommer hackernörden antingen a) kommentera den kvinnliga karaktärens attraktiva utseende (om en kvinna är med) eller b) kommentera någon slags porr han ser på sin datorskärm. Fick en slags metanivå i och med Matrix.

Icke-kausalitetsregeln. I en amerikansk actionfilm, oftast, existerar inga konsekvenser av någons handlingar. Om byggnader eller fordon exploderar så är inte hundratals civila dödsfall ett problem eftersom det inte addresseras. Vissa intressanta undantagsfall finns, men oftast gäller regeln utan vidare.

Mirakelretoriken. En karaktärs, ofta hjältens, förmåga att via ett enda tal övertala vem som helst att göra vad som helst oavsett hur dålig idé det kan tänkas vara. Praktexemplet är Mel Gibsons ”freedom”-tal i Braveheart.

Slå nollan till polisen. Istället för att ringa polisen… rings inte polisen.

”Take care?” Så fort en karaktär säger att han/hon ska ”take care” om någon eller något har man anledning att sätta en imagniär pistol mot pannan och säga ”Take care?”. Samuel L. Jackson i Pulp Fiction födde fenomenet.

Tramsnivåbräckan. Fenomen som uppstår när en tramsig films tramsnivå blir för hög och man ger upp och därefter långsamt börjar få panik. Förekommer alltid i dåliga spoof-filmer men även i Michael Bay-aktiga Hollywoodfilmer.

Whatever your name is! En nördig karaktär ska förstås som nördig och därmed mobbas filmen igenom av de mindre nördiga karaktärerna; enklast görs detta genom att ingen någonsin håller koll på vad personen i fråga heter och alltsomoftast säger fel namn på ett dråpligt sätt. Detta blir ett slags stående skämt. jfr Dödligt vapen 4, The Rock, Spaceballs.

Äckelpussen. När en karaktär – ofta en man – attackerar en annan – ofta frugan eller älskarinnan – med en massa ljudliga halvtorra pussar i nacken medan de för en dialog. Av någon anledning är ljudet mixat så att smaskandet är jättehögt. DET LÅTER VERKLIGEN ÄCKLIGT.

Advertisements