Fredag 18/11 2011

av Fredrik Fyhr

Nu gömmer sig vintern i luften. Avlägsen doft av snö. Inte längre bara den höst som blivit grå och naken, nu även en annalkande vinter. Det är lugnande. Snö ger tystnad. Det är ett fantastiskt fenomen… Varför börjar man om? Varför är varje dag en ny dag? Hur kommer det sig att man mår på ett sätt en dag och på ett annat nästa?… Jag är här nu. Jag säger det som för första gången. Det är ett djupt andetag. Det som stelnat och blivit hårt har äntligen krackelerat och börja spricka, bli en fors kanske, en plötslig, nästan överväldigande, känsla av att allt bara släpper som en plugg… och jag känna det annalka som en tsunami men till sist slår forsen ändå mot dammen fortfarande. Det verkar som att jag ännu är för hård. Men det är mycket befriande att bli äldre, känna formationerna lägga sig, resa upp diverse stolpar och skyltar på ens gator. Se att det här hänger ihop, och att man kan stå för det mesta. Och där man förut varit omogen, och velat gömma sig, där är det hög tid att börja stå för det. Jag ska betala tillbaka mina gamla skulder, radera allt överblivet skräp, tvätta rent alla smutsiga ytor, sälja av diverse ting vars pengavärde blivit större än det emotionella, skicka de brev och vykort som behöver skickas, och sen ska jag gå ner på stadens torg för att se vad det är för en dag idag. Jag ska börja med det, och sedan se vart det bär. Men jag har ingen ryggsäck, ingen käpp eller svärd. Jag har ett hem. Kanske har jag aldrig varit hemifrån, eller hemlös. Jag har uppsåt, jag har en angenda, jag har önska och vilja. Jag har tröttnat på den nerrivna världen, Sartre och Nietszche som ändå aldrig helt var mina bästa kompisar till att börja med. Jag ser framför mig en värld och ett liv med mening och betydelse. Det vågar jag säga också.