Middag på en välbekant gata 21-23

av Fredrik Fyhr

21.

22.

En människa har alltid två identiteter: En civil identitet och en inre, ”sann” identitet. Det finns inget sätt att leva någonstans som gör bara en av dessa identiteter möjlig. En genomsnittlig västvärldsmänniska – om vi bortser från mängden arbetslöshet och ser det idealt – använder under sitt arbetsverksamma liv ungefär 40% av sin sanna identitet och cirka 70% läggs på arbete. Oavsett om det rör sig om en alldeles meningslös syssla eller om det verkar vara ett mer ”stimulerande” (som man väljer att kalla det) yrke så går det huvudsakligen ut på att tjäna någon annan och i slutändan samhället.

En vanlig kommentar: ”Men så ser ju världen ut!” Detta påstående är kategoriskt fel. Världen ser inte alls ut så. Människan har funnits i ungefär 50 000 år. Därutöver föreslår den den mest exakta siffran att universum är 13.73±0.12 miljarder år gammalt. Så om man ska prata om hur världen ser ut så kan man hålla på länge. Däremot är det sant att det moderna samhället är programmerat att fungera så. Att leva i samhället (eller rättare sagt enligt samhället) är däremot relativt oförenligt med att leva i världen eller att kort och gott bara leva. Världsligt levande, om vi väljer att kalla det så, innefattar kaos och slump och det moderna samhället (dvs samhället såsom det sett ut från och med industrialiseringen) är byggt på viljan att komma bort ifrån just en sådan öppen och autentisk känsla för värld och levande. Det är till exempel därför religion idag ständigt måste göras impotent, och helst kunna hänvisas till någon form av fanatism eller galenskap, för om man läser Bibeln, Bhagavad Gita eller antika grekiska  myter så ser ett öppet öga tydligt att dessa livslärande berättelser säger avsevärt mycket mer om att leva i världen, och vad det innebär, än vad dagens ”civiliserade”, gudlösa och ofta fundamentalt egoistiska idealism någonsin kommer att göra.

Världsligt levande innebär förstås bland annat att gå igenom kärlek och passion; passion innebär bland annat stora sorger, besvikelser, smärta; kärlek är det motsatta. En gudstro gör det förstås lättare att orientera sig med dessa saker, eftersom man då aktivt kan arbeta med ens känslor inför en källa som kan ta plats som något högre än en själv. Religion avfärdas ofta som ”tröst” av rika och välutbildade människor som lever i tron att vår värld är fantastisk och det ultimata alternativet till mänsklig existens, eftersom de enkelt uttryckt saknar erfarenhet. Men de som vurmar för, låt säga, den nyliberala samhällsbilden bekänner sig oundvikligen också här till en tro. Precis som alla fungerande samhällen måste bilden av hur samhället fungerar ständigt bekräftas i propaganda och indoktrinering av medborgarna. Ett arbete bör gärna vara ”stimulerande”, för medborgaren måste ju trots allt tjäna samhället på ett effektivt sätt. Bilden av samhället som idealt är fundamental för dess överlevnad. Man måste ständigt och utan att någonsin tveka fördömda alla andra typer av statsskick. Men, för att citera den polske filmregissören Krzystof Kieslowski som själv föddes 1941 i Polen och växte upp under alla landets turbulenta år och i första hand fick uppleva det förtryck vårt samhälle måste rubricera det kommunistiska samhället som: ”Allt är viktigt utom politik. Ensamhet är viktigt. Kärlek är viktigt, och saknad efter kärlek. Hopplöshet, allting. Politik är inte viktigt, för det finns egentligen inte. Det bara uppstår i absurda och oväsentliga situationer. Det är inte politik, utan snarare konsekvensen av politikens oduglighet. Det finns inget vatten, hissarna fungerar inte, livets basala saker blir till problem. Och livet är organiserat på ett dåligt och dumt sätt.”

En sanning är att ett samhälle bara behöver någon form av funktionalitet för att dess invånarare ska känna att det är just deras samhälle som är det ”rätta”. Såvida det inte rör sig om bananrepubliker eller militärdiktaturer – där folket är direkt utnyttjade, utan övrig funktion – så kan människor finna sig i att sakna saker som rösträtt och utstå intrång i privatlivet, försåvitt de inte ser verkligheten på något annat sätt än så och/eller har en verklig tro på sitt samhälle. Det är bland annat därför man kan läsa i reportage om Vladimir Putins popularitet i Ryssland, och att många ryssar saknar Sovjet, rentav Stalin. Jag säger inte att ett sådant samhälle vore bra, det är inte poängen; poängen är att det är funktionellt, trots att de positiva och negativa rättigheterna* skiljer sig från våra. Och oförmågan att se det samhället för vad det är – dvs en plats där människor har precis samma problem som alla människor alltid haft, om än i en annan miljö och med andra förutsättningar – är lika centralt för alla samhällen. Det egna måste upphöjas till okränkbar standard; därmed lever alla samhällen indirekt i krig med varandra, då de kommer att försvara ”sin” kultur om det hotas av ett som skiljer sig från det. Människor, och människors problem, står aldrig i första hand för människor som jobbar åt och för samhället eftersom samhället måste förespråka sina människor, som om dom vore väsenskilda från andra i andra samhällen eller kulturer. Skulle man erkänna att alla människor är likadana – vilket vi är – skulle inga samhällen överhuvudtaget behövas.

Är det då möjligt att leva ett världsligt levande även om man är så att säga ”fast” i det samhälle och den kultur man kommer ifrån? Ja, eftersom människan alltid oavsett omständigheter har två identiteter. Den civila och den sanna. Även om man likt Jesus går ut i öknen i total ensamhet, eller på annat sätt vill avsäga sig samhället, gör man ändå en handling som civil människa. Den subjektiva upplevelsen i sig tillhör den inre, sanna identiteten (den som undrar hur Jesus verkliga inre identitet kan ha sett ut kan med fördel läsa Niklos Kazantzakis Kristi sista frestelse, eller se den lysande filmatiseringen av Martin Scorsese).

Men om man vill är det fullt möjligt att leva ett liv tvärtom mot vad jag skrev inledningsvis. Det vill säga: Man kan leva ett liv där 70%, eller mer, går åt till den inre, sanna identiteten medan 40%, eller mindre, ges åt arbete och civil identitet. Men det förutsätter många saker. Det kräver bland annat en stark tro på sig själv, ett starkt förhållande till autonomitet, ett mycket öppet sinnelag och en klar förmåga till att se och förstå världen samt slutligen insikten om att tiden är flyktig och att döden är alltings horisont. Det är ingen slump att en sådan individ ofta, för att inte säga alltid, är en minoritet i ett samhälle eftersom många människor – av olika skäl – inte får möjlighet till att hänge sig åt subjektiva abstraktioner, livsläror, självförverkligande etc och även om de skulle det ter sig ett bekvämt, enkelt liv utan onödiga spekulationer av någon anledning som ett idealt liv. Robert Zimmerman bytte namn till Bob Dylan och sa sig ha känt sig som Bob Dylan hela sitt liv. Robert Zimmerman var för honom okänd. Detta är förmodligen inte påhittat utan helt sant; Robert Zimmerman var förmodligen Bob Dylan hela tiden. Det är ett typiskt exempel på en insikt man kan komma till om man lever ett liv där ens dominerande identet är den kreativa. Det är insikter man förstår om man ger sig på att se världen som den är, lever livet som livet lever sig. Det är i sanning ett utmattande liv, som man egentligen inte rekommenderar någon. Inte på något sätt handlar en sådan människas formuleringar om att verka förmer. Det enda en sådan människa är intresserad av är i slutändan vad man kan kalla för sanning: dvs hur saker förhåller sig, hur en människas levande i världen ter sig. Och då krävs det att man åtminstone, till att börja med, är ärlig och säger som det är. ”To live outside the law you must be honest”. Så uttryckte sig exempelvis Dylan.

23.

Emotioner och intellekt är två helt separata fenomen och de arbetar aldrig i en och samma rörelse. En person som är övertygad av någonting som denne förstått logiskt eller genom konstruerat tänkande kan bara vara övertygad intellektuellt. Emotioner, dvs känslor, uppstår i sig själva och framstår alltid (om man ska försöka förstå känslorna med intellektet) som fullständigt irrationella och oförklarliga. Känslor saknar i verkligheten språk och kan i verkligheten inte kommuniceras med. Känslor är vad dom är, dom förändras såsom dom förändras och människan är på sätt och vis förslavad under känslor för dom kan oftast inte förändras annat än med nya och andra känslor, samt tid. När en människa är passionerat engagerad av politik verkar denne ofta leva i förståelsen att insikten om något (ett förtryck, en orättvisa, ett samhälleligt syndrom etc) är värt att bli uppeldad över i sig självt. Men det finns ett mått av självbedrägeri i denna tro. En intellektuell företeelse är alltid en abstraktion och för att bli emotionellt engagerad av den krävs en brygga mellan dessa två – denna är i stort sett alltid psykologiskt betingad och subjektiv. En politiskt passionerad människa drivs med andra ord alltid av sin egen psykologi och sina egna privata känslor; argumentet att man gör något som är rätt och för allmänhetens bästa utgör det mest övertygande svepskälet. Den uppeldade politiska människans eld är dock högst privat och börjar och slutar hos den individen; idén om en enad kollektiv massa är, trots en förmåga att då och då vara progressiv och till och med bli revolutionär om omständigheterna tillåter, bara en romantisk bild och ingenting som finns i verkligheten. Det går inte att känna tankar, och idéer är döda ting och inte något organiskt som man kan brinna för. Dom flesta människor vet detta instinktivt, och det är därför dom flesta människor blir rädda för politisk aktivism oavsett vilken sida som förespråkas. Man kan förstå budskapet, men man känner det inte.