Lars Brandeby 1945-2011

av Fredrik Fyhr

Minns en högstadielärare som jämt avslutade sina meningar med att säga ”som Kurtan skulle ha sagt”, men det var ingen i klassen som förstod vad hon pratade om. Inte förrän en av dom sista lektionerna insåg hon att det kanske inte var någon som visste vad hon pratade om. ”Men vet ni inte vem Kurt Olsson är?” sa hon då till slut, och såg både lite skamsen ut eftersom hon all denna tid gjort referenser som inte gått fram, men också konfunderad och lite ledsen på det sätt som man blir när man märker att yngre människor inte alls förstår eller kan ta del av erfarenheter ur ens eget liv. Grejen var dock att jag är övertygad om att flera visste precis vem Kurt Olsson var – jag menar, jag visste ju vem det var – men det var ingen som sa något.

Jag känner ett behov av att poängtera att Lasse Brandeby är död, då jag helt enkelt inte trivs med tanken på att det kan komma att gå förbi många i min generation och garanterat i ännu yngre. Detta var en intelligent person och en begåvad komiker, som drevs av en passion liknandes det av en konstnärsjäl. Som medlem i Nationalteatern och en av dom största förebilderna för göteborgshumorn blev han mycket populär och folkkär i och med hans TV-karaktär Kurt Olsson på 80-talet (som redan föddes i lokalradio 1979). Det är lätt att tänka sig hur hookad han måste ha känt sig vid karaktären, eftersom han själv var utbildad journalist – detta är säkerligen också skälet till att hans porträtt av det excentriska och självgode hybrisankaret blev så pass träffande och kändes så genuint. Det var en mycket träffsäker satir på journalisters egon, och deras förhållanden till sin ”plikt” kontra sina brister på skrupler och storhetsvansinnen. Dessutom var det en absurdistisk karaktär som också hämtade inspiration från klassisk brittisk humor. Inte nog med det hade han hjärtat på rätta stället och bedrev en hel del politisk satir riktad åt medias ytlighet – något som idag känns före sin tid och som fick ett ännu tråkigare perspektiv mot slutet av hans liv – och hela tiden med kärleken till kollektivet och det briljanta dubbelsidiga målet att ständigt befinna sig ”mitt i verkligheten”. Kurt Olsson är när allt kommer omkring en av svensk populärkulturs mer minnesvärda fullblodsfigurer.

Det känns som att han i takt med sin tilltagande sjukdom och ålder blev deprimerad, man kan ana en tröstlöshet i hans blick och det fanns något klart tragiskt över hans återvändande till Kurt Olsson-rollen på 00-talet; han kunde rollen i sömnen, men kändes aldrig vaken. Känslan av vemod blir också större när man tänker på de menlösa (Let’s Dance) eller rent ovärdiga (Fångarna på Fortet, en annan nutida TV-zombie) sammanhang han framförde i. Det som ändå gör hans framträdanden under de senaste åren gripande är den maniska driften att fortsätta arbeta. Man får intrycket av att han var en levande artist, som brann för det han gjorde och inte visste hur man inte arbetar, håller kreativiteten vid liv, om ljuset än så brinner ut i båda ändar.

Annonser