Briljanta filmobservationer: Den frusna leoparden

av Fredrik Fyhr

Den frusna leopardenn/a. 1986. Åh herregud. Den här filmen är två saker. Dels är det en av mina nya favoritfilmer. Dels är det en av dom mest misslyckade svenska filmer som någonsin har gjorts – och det, mina vänner, det vill verkligen inte säga lite. Det är en sån här film som en del har hört talas om, men få egentligen sett. Den enda anledningen till detta är en ”kultfilm” är faktumet att Joakim Thåström har huvudrollen, och att han spelar jämte Peter Stormare. Men om den här filmen hade överlevt 80-talsdöden – dvs. om den funnits på DVD eller någonsin visats på TV – så skulle den vara minst lika populär som G eller Stockholmsnatt. Den är för all del en bättre film än dom – eller, den apar åtminstone efter bättre förlagor. Hela filmen är ett enda stort missförstånd om att Aki Kaurismäkis filmer är bra för att dom är långsamma och att man kan ha ihjäl någon hur som helst bara för att bröderna Coen gjorde det i Blood Simple. Storyn går ut på att Thåström (som spelar någon vid namn ”Kiljan”…. jo det är ett lite pretentiöst manus) rullar in i sin amerikanare tillsammans med polaren ”Morris” (spelad av Imperiet-basisten Christian Falk; där den ena finns, och så vidare….) för att hälsa på brorsan som är bilmekaniker och gammal kåkfarare, och alltså spelad av Peter Stormare. Det verkar som att ”Kiljan” har återvänt från… ja, man får inte veta varifrån, det kan vara en temaresa, det kan vara kåken, men det dröjer förstås inte länge förrän inspektör Björn Granath dyker upp och pushar Peter om Thåströms bil (som är stulen) och givetvis råkar han hamna under den och så har dom ett lik på halsen och så. Synd för Thåström och Falk eftersom dom har en dröm om att ”glöda genom den afrikanska natten i en stor amerikanare”. Nu måste dom dumpa sin amerikanare, tråkigt nog. I övrigt finns det väldigt många spontana, helt meningslösa scener och karaktärer, typ en gammal tant som är jättekristen nymfoman och en annan dam vid namn Stella (hon blir jämförd med en öl). Filmen tar dock väldigt lång tid på sig att berätta allt det här. Jag skulle säga att första halvtimmen är en slags tålamodsprövning…… som går…….. långsamt…… liksom…… någon säger något…… och det klipps inte förstås…… nä……. nä det är ju……… vahetere……. konst liksom………. ja för fan det är konst…….. Kaurismäki brukar väl köra på sånt här stuk…….. joförfan…… Men när man kommer loss från själva startsträckan så kommer man antingen somna eller börja göra sig lustig över det här fenomenalt misslyckade manuset, som med zombie-regi och osäkra skådespelare bäddar för en riktig modern ofrivillig humorklassiker, komplett med repliker som ”Jag ska åka till Nairobi, du kommer inte att förstå”.

Annonser