Fredag 9/12 2011

av Fredrik Fyhr

Det börjar långsamt dominera huvudet, sedan blir det som mörka moln som förstås urartar i åska, oväder… men stormen kan väntas ut, ovädret kommer blåsa vidare, en ny dag gryr och du är återigen fri. Alldeles nu sjunger Ron Sexsmith att there’s a method to the madness of the heart’s desire. Ja. Ja, så kan man onekligen uttrycka det.Samtidigt är det var det är. Måste vara ärlig nu. Kan inte förställa mig. Saker måste få ske som dom sker. Man kan se en slags linje och se att jag hela tiden närmar mig den riktiga människan. Kom hem: Ballantine’s och Heat. Om det är som Nora Ephron säger att män inte ”förstår” en film som An Affair to Remember då är andra sidan av det myntet Heat. Den behandlar manlighet på ett sätt jag aldrig sett i en annan film. Det är en märklig men mycket ärlig och kännbar film. Gripande på ett obönhörligt sätt. Också mycket George Harrison nu. Harrison var en bättre soloartist än Paul McCartney och faktiskt också John Lennon. Gjorde bättre musik på egen hand. Han var nämligen redan där till att börja med, han var redan en soloartist från början. Saknade de andras behov av konstellationer och kollektivism. Det är bland annat därför jag identifierar mig så mycket med honom…. Känner efter. Inte ditt fel, mitt; faktiskt i allra högsta grad. Det var aldrig besvikelsen i avvisandet, det var förnedringen i att komma hem. Beware of Darkness. Ja.