Årets soundtrack 2011

av Fredrik Fyhr

Året är nästan slut, och även om det är min princip att begå årsbästalista i januari eller så, så måste det sägas att årets musikaliska resa står tämligen klar. Med reservation för ytterligare nyårslåtar så är det här årets soundtrack. Jag använder ju inte längre spottan men har för sakens skull sammanställt alla låtarna här för den som kan tänkas bry sig. Alla är förstås inte med, men det är ju inte mitt fel.

Vinter

Hareta hi ni… Den första film jag såg i år var Kiki’s Delivery Service. Jag tyckte det var ett mästerverk, och det här temat lade sig omgående över januaris första dagar.

Dan Hylander – Förr var det värre än nu. Tydligt årets första låt. Allt kändes precis såhär.

Marnie Stern – Cinco de Mayo. Det blev en skramlig vinter.

Edwyn Collins – In Your Eyes. Men också melodisk, och melankolisk… melonsk.

Robert Pollard – Follow A Loser. Och mitt bland alltihop upptäckte jag Robert Pollard och hans ”grått hår och tinnitus”-garageskiva Space City Kicks. Var väl en del söndagseftermiddagar i januari och februari med denna.

Jerry Williams – Number One. Insåg att Jerka var cool och legendarisk. Kitschlistan#136.

Bobbysocks – Adios. Talar för sig själv. En av årets stora hits för min del. En fantastisk blaffa. 141.

Karin Risberg – Stopp Stopp Stanna. Årets schlagerbubblare från 80-talet. Det är det där med att rimma på ord som ”esplanaden”. 149.

Vinter-vår

Tim Curry – I Do The Rock. Kanske årets stora fynd. Sicken låt!

Dan Tillberg – Kom in och hälsa på. Vårkänslor.

Chairman of the Board – Everything’s Tuesday. Det började våras för tisdagarna.

Wilmer X – Möt mej i din djungel. Tycker denna låt sammanfattar tisdagskänslan rätt väl.

GES – En jävel på kärlek. Bara för skojs skull.

SH! – Spelmannen. På ett nattligt pågatåg från Malmö började en äldre man i ett hörn plötsligt skråla Dan Anderssons Spelmannen på tal om ingenting. Han kunde den ord för ord. En trevlig upplevelse.

The White Stripes – My Doorbell. För att jag vid något tillfälle där på våren helt klart kände att här blir inga barn gjorda.

Paul Engemann – Scarface (Push It To The Limit). För att jag arbetade fram en feber som gjorde mig däckad i en vecka.

Children’s Corner: The Snow is Dancing (Debussy). Och medan jag låg där lyssnade jag en del på Debussy.

Bob Dylan – Up to Me. Den fastnade. Skrev den här versionen.


Vår

Dan Hylander – Stå upp och bli räknad med. Den försenade mannen var årets kanske mest efterlängtade skivsläpp. Den här låten innehåller ett rim på substantivet anksufflé. Det är inte varje dag.

Mauro Scocco – Han måste undra. Den här råkade jag höra och verkade inte kunna sluta lyssna på den. Log lite för mig själv, måhända.

Webstrarna – Nånstansnån. Ett annat centralt kitschfynd i år. Lyssnade på den här en hel del. Log lite mer, kanske.

Bambi OST Fr – La chanson de la pluie. Disney-kanonsång på franska hyllandes vårregnet, från 40-talet. Gjorde mig oerhört lycklig, lätt extatisk.

Dan Hill – It’s A Long Road. En av årets evergreens. En låt som alltid verkar sitta precis där den ska.

Poli Genova – Na inat. Bulgariens bidrag till ESC, var en doldis-favvo för mig men framstår nu som den helt klart bästa låten i tävlingen. Gick dock ej vidare :/

Icehouse – Touch the Fire. Ett till kitsch-fynd. Fantastisk Aussierock, hade den på repeat innan jag lämnade lägenheten vissa helgkvällar ett tag. 158.

Ola Magnell – Påtalåten. Det tog alldeles för lång tid för mig att börja lyssna på Ola Magnell.

Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva. Blev helt knäckt av att se Håkan för första gången sedan 2002 i Hässleholm. Låten är en lägesrapport, helt klart.

Vangelis – Chariots of Fire. Det blev sommar, jag tänkte att jag skulle lugna ner mig lite.

Kjell Höglund – Genesarets sjö. Insåg att Kjell Höglund var Sveriges motsvarighet till Leonard Cohen. Står för det.


Sommar

Mozarts 31a och 41a symfonier – Årets sommarsymfonier. Som vanligt letade jag efter något febrilt att göra, sprang runt inomhus i öppen skjorta och åt för mycket glass.

Kent – Ansgar & Evelyne. Hörde den av en slump, nästan så att jag glömt att den fanns. Kunde inte riktigt värja mig.

Katie Irving – Born to Have it All. Utoya lamslog en stor del av sommaren. Jag hade av någon anledning den här låten i huvudet hela tiden. Det fanns något otäckt, tragiskt och smaklöst i kontrasterna, men det fannss samtidigt något som klingade sant.

Lyn Paul – Sail the Summer Winds. Tänkte på John Barry i hängmattan.

Tom Petty – I Wont Back Down. Håkan Juholt spelade denna i Cashversionen på sitt sommarprat. Nästan prekognitivt. Jag gillar fortfarande attityden. (Jag har haft svårt för Johnny Cash ända sedan den universella Cash-överdosen år 2006, och Tom Petty har jag mer nyligen börjat gräva i; go figure)

Carly Simon – You’re So Vain. Hade av någon anledning helt missat att Carly Simon, en av mina stora kitschdivor, var mest känd för den här låten. En bra sång att komma ihåg att tänka på, både vad gäller en själv och andra.

Gappy Ranks – Better Must Come. Också ett memo från hängmattan, dock med den kännbara beskan längst ner i det höga glaset.

Sensommar, tidig höst

Bobbysocks – Johnny And The Dancing Girls. Bobbysocks andra hit i år. Så jäkla grann.

Cindy Valentine – Secret Rendez-Vous. Kusligt perfekt.

Ronnie Milsap – There’s No Getting Over Me. Tyckte den här var mysig.

Ulf Lundell – Sten i strömmen. Hörde denna i en Opel Kadett längs Gotlandsvägarna i augusti. Det var som att jag plötsligt förstod något, men jag kunde inte helt formulera känslan. Men något hade helt klart hänt mig. Kände det där inne.

Noel Gallagher & His High Flying Birds – The Death of You and Me. Noels soloskiva visade sig vara en trevlig och mysig historia. Nynnade på den här hela vägen genom augusti och september.

Robert Palmer – Johnny and Mary. En septembersång jag spelade dagligen första halvan av hösten ungefär.

Yiannis Parios – Pio kali monaxia. Översatte texten och blev berörd.

Kal P Dal – Om ja va en slashas/Jag vill leva fri. Så är’t.

Py Bäckman – Kär i kärlek. Bara Py Bäckman kan skriva såna här texter och få dom att bli så njutningsbara. Med betoning på bara. En rent masochistisk upplevelse.

Bonnie ‘Prince’ Billy – I See a Darkness. Ett starkt ögonblick.

Höst

Wilmer X – Tigerspår. Hade plötsligt en tiger mitt emot mig varje dag, dess tysta stirr i mina ögon. Kan inte förklara känslan bättre än så.

The Front Bottoms – Maps. Den här kände jag berörde mig och mitt liv här och nu.

Kjell Höglund – Getsemane. Den här också, fast på ett mer allmängiltigt sätt. Det var fortfarande september.

Honeymoon Suite – Lethal Weapon. Mel Gibsons ballad. Kärlek vid första öronkastet. 179.

Günter ”MO” Mokesch – Send Me Roses. Stort kitschfynd från Österrike. Sentimental, drömsk, svulstig men flyktig. En mästerlig låt! Günter är grabben med chokla i, helt klart.

Pete Wylie – Sinful. Som guten sa: Vilken jävla låt! 182.

Ryan Adams – Chains of Love. Ja, Ryan kom och knackade på igen. Jag bjöd på kaffe, vi delade en stund i begrundan. Det kändes som att vi läkte vissa långt gångna sår.

Kingston Trio – Greenback Dollar. Blev på skamlöst gott humör av detta.

Magnum Bonum – Skateboard. Bara för att jag hade den här jävla låten i huvudet hela sista kvartalet av året. NER NER NER NERFÖR BACKEN NER!

Senhöst & vinter

Ola Magnell – Min häst har blivit sjuk. Och så var det med det. Tror ingen annan låt sammanfattar 2011 bättre för mig.

Robert Broberg & Hoola Bandoola Band – Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på. Ingen dålig fråga. 2011 var ett spratanskt år för min del, och jag hade en stor lust att låta världen snurra åt helvete utanför mitt fönster bäst den ville. Detta är dock årets uttalande om sakernas tillstånd, för min del.

Lou Reed & Metallica – Iced Honey. Även om Lulu-skivan inte var riktigt så bra som jag vid första genomlyssningen fick för mig att den var, så var den givetvis en miljon gånger mer intressant än vad någon musikkritiker (för att inte tala om Metallica-fan) ville ge sken av. Den här låten berörde mig först på ett ganska okomplicerat sett, men den kom att bli mer allmängiltig för hela året kanske.

Bob Dylan – What Was It You Wanted. Jag skrev ett brev.

Sickan Carlsson – Glittrande glad. Sickan Carlsson lämnade jordelivet med 96 starka år och mot slutet av året flög detta vårrusiga kvitter rakt in genom fönstret. Av någon anledning dansade jag omkring en hel vecka och lyssnade på den här, och liknande, trudelutter. En mer autentisk form av KBT, förmodligen.

Lasse Tennander – Någorlunda mogna män. En till lägesrapport, denna gjorde mig dock på rätt gott humör. En hemvändarsång, och en aningen sentimental hälsning till mina lojala fränder.

George Harrison – My Sweet Lord. Snöade in på George Harrison en del under december månad; denna lade sig över stämningen, av olika anledningar, och efter ett tag insåg jag att det egentligen var en jullåt.

Duo Dinamico – Resisteré. En spansk Rocky, och ett starkt nyårslöfte.

Annonser