Briljanta filmobservationer i förbifarten: Frost/Nixon, Nixon (1995), George Harrison: Living in the Material World, The Last Exorcism

av Fredrik Fyhr

Frost/Nixon. :/. 2008. Det är tråkigt när modern historia blir uppmärksammad först när den får Ron Howard-behandlingen. Man behöver inte nödvändigtvis gnälla på historieförfalskning – påhittade telefonsamtal, felaktiga citat osv – men det blir väldigt magstarkt när filmen inramas som en psuedo-dokumentär (för regissören till A Beautiful Mind vet ju allt om autencitet). Bra skådespelare, överlag välgjort, men det stora problemet med filmen är ju att det inte är svårt att se dom riktiga intervjuerna istället. Filmen bjuder inte på något annat än vad dom gör, så varför är en upphottad kopia, som tagit ”dramatiska friheter”, mer attraktiv än den nakna ”tråkiga” verkligheten? I intervjuerna, dom riktiga, medverkar faktiskt Tricky Dick, på riktigt, och vi slipper en pluffsig Frank Langella-Nixon som blir full på whisky och pratar om hamburgare.

Nixon. :). 1995. Which brings me to the next point – om man nu nödvändigtvis ska ta sig ”dramatiska friheter” då kan man lika gärna ta steget ut och göra som Oliver Stone gjorde – En märklig men fängslande tre timmar lång film som skildrar Nixon lite på samma sätt han skildrade Mickey och Mallory Knox i Natural Born Killers. Anthony Hopkins är inte alls ”lik” Nixon, men är ändå mer trovärdig än Langella eftersom han fångar essensen i karaktären, åtminstone den karaktär Stone presenterar: En komplicerad gubbe som drivs av sitt eget dåliga självförtroende. Filmen är dessutom ballsy nog att inte ge några handikapp-poäng till oinvigda tittare (i Frost/Nixon kan inte ens Ford nämnas utan att någon förklarar att ”det var han som efterträdde Nixon”. Manbanähe?) utan filmen kör med så mycket namedropping att man antingen 1) måste läsa på innan man ser filmen, eller 2) måste läsa på efter filmen och sen se den en gång till. Det är så man blandar verklighet och konst och gör något kreativt. En mycket fängslande och originell film, kanske inte i klass med Stones JFK men samtidigt ännu roligare att försöka hänga med i.

George Harrison: Living in the Material World. :). 2011. George Harrison var alltid min favorit-Beatle, typ, men jag har aldrig riktigt kunnat formulera varför, åtminstone inte förrän Scorsese lade näsan i blöt och knåpade ihop den här dokumentären som – när man väl förstår tanken med den – verkligen är fängslande. Först tyckte jag att den var lite opersonlig; som en slags bantad variant av Anthology-dokumentärerna till exempel, men när jag insåg att Scorsese i filmen ”letar efter mysteriet” George Harrison, och liksom låter filmen utveckla sig själv för att se vart det bär hän, då blev jag väldigt hookad. Enligt filmen var George Harrison en exemplarisk människa och jag hittar ingen anledning att misstro detta påstående. Dessutom är det alltid kul att se Ringo Starr, som säger lite vad som helst eftersom han inte har något att förlora. Paul har by contrast alltid ett PR-ansikte och färdiga superlativ; Ringo bara säger lite vad som helst, typ sanningen, i förbifarten sådär. Också sevärt för den som undrar hur Phil Spector ser ut, och låter, idag. Ledtråd: Knark.

The Last Exorcism. :/. 2010. Det här är en film jag blivit ombedd att se av ditten och datten eftersom jag är en fullständig sucker för såna här filmer. Dvs found footage-låtsasdokumentärer där övernaturliga spökerier sker. Och det visade sig mycket riktigt vara en film right up my alley. Faktum är att det under större delen av speltiden är bland det bästa jag någonsin sett i genren (trots brottet mot huvudregeln använd aldrig pålagd musik). Storyn går ut på att en fejk-pastor som tjänar pengar på att utföra ”exorcismer” på klent begåvade rednecks får lite mer än han väntat sig i ett hus ute i New Orleans; det briljanta med filmen är att den inte bara spelar på realism (inga huvuden vänds i 360 grader, så man kan aldrig veta om det de facto rör sig om något övernaturligt) utan att den även består av karaktärer som redan från början har alternativa roller; när är pastorn egentligen ”sig själv”? Vad för issues har egentligen den lilla tjejen? Varför beter sig den unge sonen så hipp som happ? Filmen mynnar ut mot en väldigt tillfredsställande upplösning… FÖR ATT SEDAN GÅ UNDER I DET SÄMSTA SLUTET JAG SETT SEDAN M NIGHT SHAMALAMABINGBONGS SIGNS… och jag blev sur.