Fredag 16/12 2011

av Fredrik Fyhr

Året väger tungt. Elva månader i ryggen, allt går långsammare. Längtar till januari. En känsla av krackelering, som att det är en massa saker att göra men jag kommer inte ens ihåg vad något av dom är. Uppluckrade moln i huvudet, som svarta och vita papperslappar som regnar ner i luften. Vad ser jag nu? Vad kan jag säga nu? Saker alla frågar sig. Men där nere i människobyn pågår ändå något annat, något helt annat… och ingen tror att dom är vi, att vi är dom. Hade tänkt skriva, kände mig redo en kväll, men råkade se Talk Radio och var alldeles desorienterad efteråt, som jag blir när jag ser riktigt bra filmer. Nu kan jag säga att jag kan läsa vad som skrivs av både de okunniga, hatiska idioterna och de ryggradslösa förespråkarna för den gyllene intigheten… och jag känner ju sakernas jävlighet, men det är inte så jävla enkelt heller. Landet förändras. Har förändrats. Människor förändras. I alla åldrar. Det är inte så jävla självklart, kan inte vara… Och i människobyn kan du bara röra dig som en panter. Såg diverse bilder, blev mycket trött. Alkoholen som förgör alla möjligheter till rimlig kommunikation. Den totala, fundamentala ytligheten och meningslösheten i alla samtal och den iskalla skräcken för ensamheten som allt detta glada babbel vilar över; som om ensamheten är ett hav och ju mer vi babblar i dessa grupperingar desto högre upp från havsytan kommer vi och så länge vi fortsätter babbla behöver vi aldrig titta ner, för det vågar vi inte göra, däri ligger själva skräcken. Och det är babbel, babbel, babbel, rött vin och lite tjohej på det. Vi och vi. Det är ju inte jag längre. Det är ju det jag menar… Och nej, så är det inte heller. Inte helt. Det är inte enkelt, kan inte vara… Om det blir som det kan tänkas bli nu, det är väl inte omöjligt, då ska jag göra mitt bästa för att göra allt som varit fram tills nu värt det. Tvingar undan den bitterhet som kan uppstå. Låter bilderna skingras. Kan säga: Det är rätt. Det är som det ska vara. Jag är stark nog att se det så nu. Det är vad det är. Och så är det… Ett morgon-sms förklarar att i en viss ålder, ett och ett halvt år ungefär, pratar barn lite som Pingu, liksom lite tutigt. Jag tänker mig att det beror på att dom använder magmusklerna så mycket. Dom försöker kommunicera men dom vet inte hur man gör. Dom liksom tuter bara. Tjuter. Här är jag. Wa-wa-wa. Ibland känns det som att inte så mycket mer händer på vägen.

Annonser