18 skivor jag lyssnade på 2011

av Fredrik Fyhr

Ryan Adams – Ashes & Fire. Inte Ryan Adams allra bästa skiva, men en av hans mest tillfredsställande. Låtarna på skivan är känslan av att ha bränt sitt ljus i båda ändar och ändå överlevt, och därefter ha skrivit ner känslan av nykterhet.

Bohren & Der Club of Gore – Beileid. En EP, typ, från denna tyska ”doom-jazz”-kvartett som entusiaster känner till sedan tidigare (antar jag). Spelar man den dubbelt så fort hör man melodin, men det är inte poängen. Poängen är det kompromisslösa ödelandskapet och den dystra atmosfären den kastar över en höstkväll. Hypnotisk, suggestiv, extremt vemodig och oemotståndlig.

Boston Spaceships – Let it Beard. En fantastiskt underhållande, eklektisk samling rocklåtar från Robert Pollard-byggda Boston Spaceships (Pollard, som också är med på den här listan lite längre ner) som fullständigt kör över alla föreställningar om att 60-talet, 70-talet, till och med 80-talet, blivit fruktlöst att hämta inspiration ifrån. Let it Beard är en slags gubbrockens motsvarighet till Kill Bill – den börjar med låtar som hör hemma på REM:s eller Pavements tidiga bravado-skivor, för att över 26 låtar och 70 minuter fortsätta rakt igenom ett landskap som växlar mellan hippie-sväng (Minefield Searcher), old school-hårdrock (German Field of Shadows), lo-fi-psychadelica (The Ballad of Bad Whiskey) och renodlad råckenroll (Red Bodies), utan att någonsin tappa skärpan eller bli något annat än gripande och/eller förföriskt. Exemplariskt album.

British Sea Power – Valhalla Dancehall. Årets politiskt medvetna power-indie. Tyckte denna skiva var rätt mäktig. Den börjar med raderna ”Oh, were you not told? Do you not know? Everything around you is beng sold. Do you not care? Will you not bare? Everybody else is going to spare” och fortsätter med ”Sometimes I wish protesting was sexy on a Saturday night” för att mynna ut i refrängen ”I just don’t know who’s in control/Please don’t say it could go either way”. Och det är alltså bara första låten. Det är kanske inte på Arcade Fire-nivå, men det är fortfarande musik inne på helt rätt spår.

Vanessa Carlton – Rabbits on the Run. Det var något med den här skivan som verkligen fastnade. Det går att argumentera för att det är en väldigt välpolerad, lite för radiovänlig samling ballader som är personliga utan att riktigt vända sig till någon. Typ som en slags posör-singersongwriter-indie. Men jag tror faktiskt på att Vanessa Carlton levererar dom här avskalade balladerna rakt ifrån hjärtat; mycket av hennes stuk går ut på att hon är bra på att ramla upp i falsetter, men låtarna lyckas ändå hemma hos mig landa på en regnig söndagförmiddag precis där dom ska. Jag gillade singelvänliga I Don’t Want to be a Bride redan när den kom och resten av skivan visade sig vara gripande på precis samma raka och barnsliga sätt. Det blir ungefär som om Coldplay inte hade storhetsvansinne och gjorde musik på den nivå dom faktiskt behärskade. Inte nödvändigtvis spektakulärt, men fortfarande personligt, sympatiskt, rätt älskvärt.

Cat’s Eyes – Cat’s Eyes. Lekstuga för en kanadensisk sopran och sångaren i The Horrors (som också släppte en bra skiva i år) som flörtar med Nancy & Lee men utan att göra retro-hipster-skräp utan bara gammal hederligt dramatisk och romantiskt bipolär peppdepppop.

Funeral Party – The Golden Age of Knowhere. Älskade den här skivan från första början. Att säga att det låter gammalt och beprövat är att återigen missa poängen med musik överhuvudtaget. Finns passion finns passion, rockar det så rockar det. Dessutom är det inte utan intellektuella ambitioner, även om bandets situationist-tendenser är lite snorvalpiga. Men för att vara en debutskiva är den ändå rätt så lovande.

Noel Gallagher’s High Flying Birds – Noel Gallagher’s High Flying Birds. Ett begrepp av väldigt många musikkritiker, i synnerhet i Sverige, inte har någon som helst insikt i är begreppet kreativitet. Inom musikkritiken finns gärna tendensen att vilja facka in artister i olika preferenser och skapa ett slags allmänt veto om vad som är lämpligt och olämpligt för en artist att göra. Dessa människor, kritikerna, vet uppenbarligen ingenting om hur kreativa människor fungerar, typ artister som Noel Gallagher. Ingen verkade förstå, eller bry sig om, att Oasis senare skivor lät precis som dom skulle, att dom byggde på kreativitet och därmed var en logisk följd av dom tidigare; framförallt sakandes helt förståelsen att deta var skivor byggda på rytm och inte melodi. Men alla kritiker var kvar på Earls Court och Maine Road och så var det liksom med det. Att Noel Gallagher nu, i mina ögon helt självklart, släpper en mycket mysig samling låtar – alla helt gedigna – som handlar om medelåldern (ah, det är en annan sak; texterna har faktiskt tematik, bara man bemödar sig läsa dom lite noggrannare) och hur man håller någon slags passion vid liv i den bleka vardagen… ja då anses det förstås vara väldigt tråkigt. Men vad skulle han annars göra? En människa som skriver låtar går dit kreativiteten leder en. Det är vad vi kallar ett konstnärskap. Det gör skillnad på autencitet och syntes. Och det gör den här skivan till ett hemtrevligt och personligt brev, eller en liten dagbok kanske, ur ett verkligt liv. Och det går jättebra att dammsuga till, och det är inget fel med det heller. Noel har alltid gjort extremt brittisk musik.

The Horrors – Skying. En av årets bästa skivor vad mig beträffar, men jag har å andra sidan alltid varit en hjälplös sucker för allt som närmar sig det sena 80-talets neon-upplysta riddargestalter (Eccho & The Bunnymen och Psychedelic Furs, för att fingervisa), i synnerhet när bandgrytan redan sedan tidigare har en shoegaze och Krautrock-fond. Ta en låt som Moving Further Away till exempel. Går ju inte att ogilla.

Dan Hylander – Den försenade mannen. Det är egentligen rätt fascinerande att beskåda Dan Hylander – i ett musik-Sverige som består av en snårig hipsterdjungel bestående av antingen givna hype-stjärnor eller uselt skräp av det slag som pryder Andres Lokkos 2011-lista (det skulle ta hela dagen för mig att förklara vilken usel produkt We’re New Here är) eller bara bastanta klossar som köks-Plura, Ugg Madekus osv – helt vid sidan av karusellen sparka in sin egen dörr, sno åt sig Janne Bark och dra ut på en ”comeback”-turné, annonsera en försenad återkomst och knåpa ihop en ny skiva bestående av gedigen heartland-rock som helt enkelt inte går att klaga på… givetvis utan att få minsta kredd för det (musik-Sveriges rampljuslampa är ängslig och snål). Han har mot förmodan framstått som den mest vibrerande, alternativa och originella artisten i år. Nya konster och gamla tricks. Bra musik, ett band med passion och utstrålning och gammalt hederlig jävlaranamma räcker långt. Och anksufflén, jag kommer inte ifrån det. Hur går det till att rimma på anksufflé… det är fenomenalt.

Veronica Maggio – Satan i gatan. Jojo. Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag anar en slags konflikt mellan produktionen och texterna – annat vore väl tyvärr konstigt – och när hemmafesten ekar över hela staden ser jag liksom tomma, ödsliga gator framför mig och allmän dystopi. Ibland hotar den musikaliska dräkten att dränka de ovanligt skarpa, mångfasetterade texterna, men överlag är det en stark svensk popskiva, förhoppningsvis en kickoff på en spännande artist. Veronica Maggio är det autentiska, verkligt romantiska och nakna svaret på Robyn och, när jag tänker efter, den mesta moderna popmusik på svenska. Hon känns helt enkelt inte fejk. Så enkelt är det. Hennes stora genomslagskraft är inte svår att förstå – tvärtom är den förståelig idag, och den kan återigen påminna en om att musik är långt ifrån en vetenskap utan främst en fråga om konstnärlig kreativitet och framförallt kommunikation mellan någon som har något att besjunga och alla andra som hör och kastas in i en slags eufori, för dom förstår precis vad det är.

Metronomy – The English Riviera. En skiva som bevisar att något inte behöver vara uselt bara för att det är trendigt och modernt. Inte minst bevisar jag det för mig själv, kanske. Metronomy är kanske inte mycket till band – en klädsam kvartett välklädda discotomtar – men The English Riviera är ändå märkligt beroendeframkallande; från sitt strand- och havs-intro och den odrägligt laidback-lunkande We Broke Free, vidare genom posörcountrysvängen Trouble, den mycket mysko disco-i-valstakt-balladen Some Written och quirky electro-blojiga Love Underlined innan skivan tar slut och man undrar vad fan det där var om, samtidigt som man liksom inte får ut den ur huvudet heller.

Robert Pollard – Space City Kicks & Lord of the Birdcage. Upptäckte i år denne aningen gråsprängde gymnasieläraren som efter uppbrottet ifrån Guided by Voices varit produktiv på det där ”ett par låtar här, ett par till”-sättet. Bara i år har han alltså levererat två skivor – Den mest sammanhängande (Lord of the Birdcage) är gripande och fin, medan Space City Kicks är mer av ett kortare, tinnitus-aktigt fylleslag; men det finns något charmigt i det raka också. Ingen av skivorna är lika bra som Boston Spaceships, men det är fortfarande en mycket stark topp av vad som måste vara ett ordentligt isberg att börja dyka ner längs.

Social Distortion – Hard Times and Nursery Rhymes. Det verkar som att jag har en sån här skiva varje år. Förra året var det The Gaslight Anthem som stod för bredbent och klassisk – men jävlarimej effektiv – råckenroll och i år är det L.A-veteranerna Social Distortion; Hard Times and Nursery Rhymes är förvisso inte lika bra som American Slang men det är ändå uppenbart att Social Distortions är ett mycket erfaret gäng rockers som verkligen vet hur sån här musik ska låta. Lyssna på en låt som California till exempel (ja, den heter California). Jag menar vafan. Hä ä inge å snacka om ju. Andra låtar har titlar som Machine Gun Blues, Gimme The Sweet and Lowdown, Still Alive och sista låten heter I Won’t Run No More. Alla dom här låtarna låter precis som titlarna antyder att dom låter. Det är så det ska vara ibland.

Surf City – Kudos. En skiva jag lyssnat på hela året ungefär. Det är kanske inte mer än traditionellt färgad, dansant och välsockrad noise-pop – med sedvanliga shoegaze-vibbar – men… ja det är ju precis det det är. Helt oemotståndlig musik, inte minst att bli salongsberusad på rött vin till.

Veronica Falls – Veronica Falls. Spartansk indie som jag alldeles i början – inledande Found Love in a Graveyard – får för mig är helt överjävligt bra; deppig, oplacerbar, närmar sig en dyster och eklektisk melankoli. Resten av skivan sabbar tyvärr ambitionerna genom att stanna vid tripp-trapp-trullande standard-indie – men det är samtidigt ovanligt gedigen, oklanderlig och klassicistisk popmusik med ett slags kargt, benknotehårt underlag, som då och då skjuter upp sig mot svindlande höjder, alltid under fyra minuter per låt, gärna kring treminutersstrecket. Värd att spara till sommaren.

Freddie Wadling – With A License to Kill. Freddie Wadling sjunger Bondlåtar, jag menar what’s not to like med den kombinationen. Man ser redan på det småtacky omslaget att det här inte rör sig om några slags James Bond-illusioner från Freddie – snarare påminner det om den sorgliga sessionen som skulle uppstå om Blofeldt skulle ta sig an några Bondlåtar. Det fina med skivan är den jazziga, mycket spartanska produktionen, som gör att låtarna får en mycket dekadent atmosfär; döende dandy-effekten blir uppenbar framför allt i mer otippade nummer som The World is Not EnoughFrom Russia With Love och License to Kill, som verkar vilja besjunga romanser och drömmar som ligger långt bak i tiden. Så är We Have All The Time In The World fortfarande en av världens vackraste låtar, det kan ingen komma ifrån. Framförallt med plonkig basgång och Freddie Wadlings röst som enda attribut.

Annonser