Hitch Was Not Great

av Fredrik Fyhr

Är det möjligt att vara ledsen för att Christopher Hitchens är död? Är han möjlig att sörja? Svaret måste bli nej. På sin höjd kan man tycka att hans död är lite beklaglig, för det var så han själv verkade se på dessa världsliga ting. Han såg livet, även sitt eget, som essentiellt meningslöst så det blir svårt att bry sig. Man lever inte som man lär, utan man lär vad man lever. Hitchens var i allra högsta grad en dryg valp, även vid 62 års ålder, och likt många neo-ateister var han oförmögen att ifrågasätta objektsvärlden; därmed bar han en mycket naiv föreställning om att människan till grunden skulle vara rationell. Hans mycket brittiskt orienterade fobi för kyrkan var på sätt och vis förståelig, men precis som dom flesta tänkare uppåt hans allé (alley är gränd, jag vet, men whatever) saknade han både intresse och förståelse för vad religion är och varför religion är en specifikt mänsklig angelägenhet; Hitchens löst formulerade utopi om en ny upplysningstid där ”civilisationen” leds framåt av ”vetenskap och förnuft” är helt omöjlig just för att människan är en irrationell och absurd varelse. Det är just i sin rationalism, och sin maskinella pragmatism, som Hitchens vänder sig emot mänskligheten på samma sätt som han argumenterar att organiserad religion gör det. Man tycker det är lite coolt, kanske, att han kedjerökte och bälgade whisky hela sitt liv och att han bara accepterade sin cancer som en naturlig följd av detta beteende. Allt gick att förvandla till en fråga om rimlighet; hans uppenbara alkoholism blev i hans terminologi istället en ”livsstil”, då han själv väl såg sig manad att leva sitt liv ”fri”. Men det är osannolikt att han egentligen lyckades lura sig själv. Men handen på hjärtat (som han bara tyckte var en muskel) så kändes det nog svårt i själen (den han ansåg sig inte ha). När han blev passionerad anhängare till Irakkriget kändes det i synnerhet uppenbart att han var en intellektuell av den typen som bara är intresserad av att attackera utan att egentligen ha något att försvara, och man kan ana ett begär att utplåna sina vänner, inte vara förutsägbar, ett narcissistiskt driv att upprätthålla sin egen stake, att alltid kunna säga ”Titta vad jag gjorde nu då”. Visst är det skönt med folk som rensar luft här och var, och vågar säga obekväma sanningar, men Hitchens var alltför konfliktlös och självsäker, hans måltavlor godtyckliga, hans argument mycket luddiga, så till slut blev han bara ett monument över sig själv, utan en vettig väg framåt. Hans största specialitet, och enda unika talang, var förmågan att vara elak mot andra, och detta för honom instinktiva förakt mot vem som helst (fienden fanns i mångfald) var bränslet till en karriär av mycket fyndiga, rätt vassa skriverier. Han var helt klart underhållande att lyssna på. Men han var också, helt klart, en mycket liten tänkare, kvar i lådan.

Annonser