Lördag 7/1 2012

av Fredrik Fyhr

 


Av våra 150 fiktiva figurer så påminner du mest om Sisyfos!

Januari utan snö förvirrar; känslan av pånyttfödelse tycks mig alltid ha anlänt med ett vitt snötäcke, tystnaden och den råa kylan. Nu, istället, en svävande känsla. En parfym på tåget, ett elva år gammalt minne här och nu. När jag åkte var det svart. Jag blundade i fem minuter och när jag öppnade ögonen var det mörkt blått. Ett blekt ljus hade anlänt vid Norrköping. Sedan en himmel av dunkelt röda, grå moln… Bosnia-skivan, Stora vägen, djupt och kännbar känsla på kvällen. För dom som älskar. Kom hit och konspirera ikväll, kom hit och planera en kupp… Döden finns skriven i mellanrummen. Kan inte låta bli att tycka att det finns en kuslig skönhet i det, något obönhörligt vackert. Får mig att tänka på det tomma blå i himlen… sånt. Har haft en del såna tankar. Tankar som: Varför stannar dom kvar? Alla jag släpper in blir kvar. Det spelar ingen roll hur lång tid som går. Jag är som en ensam väktare i ett fängelse, ibland går jag mina rundor och dom är där, kvar, allihop, i varsin cell, cell för cell. Och vad av ens minnen, som man minns som något så starkt och livsavgörande, är egentligen harmlösa saker utan vidare innebörd? Den tanken har jag också tänkt. Annars ingenting. Annars bara allt som kan göras nu. Alla möjligheter, alla öppningar, alla platser dit man kan ta sig med sina två ben, alla rum dit dörrarna helt enkelt är öppna. Dit man bara kan gå. Det är inga vaga idéer. Jag kan. Jag ska.

 

Annonser