Briljanta filmobservationer: Contagion (2011)

av Fredrik Fyhr

Contagion. :(. 2011. Det här är en mycket konstig och misslyckad film. Jag kan med gott samvete säga att jag inte har en aning om vad den handlar om. Visst, det är ett till Soderbergh-panorama med diverse olika karaktärer på en och samma plats, och samtidigt en film som verkar ha ambitionen att vara den mest realistiska bacillskräckfilm om virus som någonsin gjorts. Den handlar om hur ett virus sprids från en människa till en annan och på några veckor har infiltrerat en herrans massa folk. Tanken är liksom att man ska få se alla instanser i händelseförloppet, från kostymnissarna (Laurence Fishburne) till den oskyldige pappan som förlorar sin familj (Mätt Däjmun) och konspirationsteoretikern/Emmerich-nörden (en otroligt jobbig Jude Law). Filmen följer denna idé, och avrundas med en epilog som försöker pressa in ett pk-budskap där ett egentligen inte finns. Det finns lite annat mumbo jumbo också – typ vad för små regeringssammansvärjningar och internationella kidnappningsdramer med profit inblandat – som uppstår i och med att ett vaccin plötsligt finns. Man ska förstå de här sakerna som en cynisk sanning, men märkligt nog har filmen ingen emotionell eller dramatisk nerv alls utan den liksom bara pågår. Den är rentav tråkig. Visst är det så att man kan tänka sig att en epedemi kan tänkas se ut och fungera så här i verkligheten. Det är dock ingen anledning att se den. Det enda riktigt minnesvärda var att den började med att Gwyneth Paltrows huvud sågades upp. Tolv år efter Shakespeare in Love får hon äntligen en värdig roll. På obduktionsbordet! Mähähähä!

Annonser