Middag på en välbekant gata 27-29

av Fredrik Fyhr

27.

En i det närmaste vedertagen ”sanning” om människan är att hon skiljer sig från djuren via sitt intellekt. Detta ord, intellekt, är dock (för att använda Kants terminologi) ett syntetiskt begrepp. Det vill säga att det är ett begrepp som människan konstruerat och ingenting som existerar i någon objektiv verklighet. Människan är helt klart mer intelligent än andra djur, men ingenting föreslår att människan inte är ett djur. Det människan framför allt delar med djuren, och som människan inte gärna erkänner på grund av stolthet, är sin dumhet. Djuret är måhända ännu dummare än människan, men det ändrar inte faktumet att människan är dum. Det som människan bidrar till, med hjälp av sitt ”intellekt”, är vetskapen om sin egen dumhet – oavsett hur undertryckt eller förnekad den kan tänkas vara. Men redan de gamla grekerna talade om verklighetens illusion, och ingen filosof sedan dess har förnekat idén om det transcendentala; i sin tur har vetenskapsmän aldrig slutat utforska rymden i hopp om att hitta intelligent liv, däri ligger naturligtvis också föreställningen om en varelse mer intelligent än människan; i sin tur hittar man inom religionerna gudsbegreppet, och fokuseringen på halvgudar eller idealgestalter som Jesus och Buddha. Detta är empiriska belägg för att människan känner till sin egen dumhet, och har föreställningar om en bättre varelse och även en bättre värld.

28.

Begreppet ”dumhet” måste förklaras, så att ingen förvirring sker. Dumhet har i sig ingen vedertagen definition (redan detta ett tecken) men man kan dra skiljelinjen mellan människornas dumhet och djurens dumhet och förstå att den går ut på samma sak; oförmågan till att förstå sin egen omgivning och agera utefter den, och samtidigt viljan att ständigt röra sig framåt trots detta uppenbara hinder. Denna oförmåga kommer ifrån förvirringen i vad vi kallar tid och rum. ”Lev i nuet!” säger människor till varandra och med stolthet kan en människa skaldera ”Ja, jag lever i nuet!”.

Här saknar människan eftertanke på samma sätt som djuret. Medan djuret inte kan formulera denna fras skapar människans högre intelligensnivå en lustig detalj i och med den idiotiska stoltheten. Ingen varelse lever nämligen i nuet. Nuet är överhuvudtaget ett fenomen som inte kan säkerställas. Till den mån nuet ens finns är det stunden du har ena foten på tunnelbanevagnen men andra på plattformen (detta har jag för mig sades av en tysk tänkare, jag har dock glömt vem). Människan lever inte i nuet utan i en kombination av dåtiden (erfarenheter) och framtiden (det ännu oupplevda). Anledningen till att vi vaknar på morgonen är för att vi rör oss mot vår framtid. Och för att vi till att börja med somnat, i dåtiden. Lämmeltåg, och råttor som lämnar det sjunkande skeppet, kan sägas leva i nuet; dom springer tills dom ramlar överbord. Men även dom har betingats av sin dåtid; att skeppet sjunker föranleder språnget. Kanske är det bara mindre varelser, som dagsländor och bananflugor, som lever i nuet, men vem vet egentligen.

29.

Utifrån människans dumhet kan inskränkthet och naivitet förstås odlas lätt; när rädsla och stolthet kombineras inuti en människa skapas en oresonlig best, redo till våld – verbalt, mentalt eller fysiskt – och oförmögen att göra något annat än försvara sig själv; attack och försvar blir det enda målet. Vad som försvaras, eller varför, försvinner tidigt. Det är en sådan logik som föranleder och förlänger krig, men det är även en sådan logik som enkelt kan ses idag på såväl tidningarnas ledarsidor som nätsidornas kommentarfält.

Oförmågan att styra. Ett annat fenomen som den mänskliga dumheten ofta leder till. Vill man hårddra det kan man säga att oförmågan att styra är gällande oavsett vilket land man vänder sig till. Demokrati är förmodligen, som Churchill sa, det alternativ till statsskick som är det minst dåliga. Det krävs dock Churchills mod och ödmjukhet för att erkänna demokratins inneboende brister och begränsningar. Det är att utmana vår inneboende mänskliga dumhet; det motsatta är att, som många ledarskribenter gör, hylla denna bristfälliga kompromiss som de kallar demokrati; det är ett uttryck för naivitet och stolthet, förmodligen också oförmågan att se sig själv och sin egen omgivning; dumhet uttryckt utifrån dumhetens självaste kärna.

Oförmågan att se sig själv och förstå sin omgivning är dock något, det ska erkännas, som man allra tydligast hittar i kommentarfält. Här uppvisas den dumma människan i ett nötskal; krigsmänniskan, som bara kan försvara och attackera. Den person som bara kan försvara och attackera kommer inte vara intresserad av någon större bild, eller hur verkligheten kan tänkas se ut, eller vad denna person spelar för roll i den verkligheten; denna person, som bara kan försvara och attackera, kommer härleda allting som sägs och görs till sina egna och helt subjektiva personliga erfarenheter. Därav godtyckliga kommentarer som felaktigt orerar om diverse självklarheter som ”vem som helst kan förstå”, när inga som helst källor finns annat än den personliga, mycket envisa övertygelsen (eller rättare sagt försvaret). Denna subjektifiering av verkligheten är antingen naiv eller ett uttryck för förnekelse. I vilket fall som helst är den obestridligt dum.

En naken sanning: Demokrati är bristfällig vart den än råder. Sverige är till exempel ett land som är  för litet för att demokratin ska fungera utan skrupler, medan USA är ett exempel på ett land som är för stort för att demokratin ska fungera optimalt. Ett av de mest tabubelagda förutsättningarna med den kapitalistiska ordningen – att en sådan demokrati kräver en samhällssektion av fattiga människor, och att ”orättvisa” är ett begrepp som inte leder någonstans – har alltid varit synbart i USA.

Sveriges problem, dess ringa skara människor, är i det här sammanhanget ett annat. Demokratins maktpositioner utgörs alltid av ett elitskikt som de flesta invånare inte har någon erfarenhet av, men eftersom uppdelningen människor i Sverige är så liten uppstår en inflation av jäv. Politik, finans och massmedia sitter i samma båt och samhällsorganets sfärer följer samma strukturer som vilken annan svensk arbetsplats som helst.

Man kan till exempel via omröstning tillsätta en chef på en stor arbetsplats. Låt säga att denna chef vunnit stöd på sin lite okonventionella personlighet. Låt säga att han har en folklig approach, och uttrycker mycket mänsklighet. Det kan visa sig att den minoritet som inte röstat för honom finner det löjligt och oacceptabelt. Det kan vara så att denna minoritet består av människor som har mäktigare kontakter än de i majoriteten (om chefen är folklig talar det ju för att de som röstat fram honom vurmar för det folkliga, saknar högre kontakter, respekterar rättvisa demokratiska system och utgår ifrån att de alltid gäller, också det naivt kanske).

Det kan vara så att snacket börjar gå bakom chefens rygg. Det kan vara så att dom stora barnen börjar mobba dom små. Det kan vara så att vissa inte skäms för att visa att dom inte respekterar chefen; det kan vara så att dom väljer att äta sina middagar på finare restauranger. Det kan vara så att dom äter sina middagar på sina finare restauranger och snackar skit om chefen medan dom sitter där. Det kan vara så att dom äter sina middagar på sina finare restauranger och snackar skit om chefen medan dom sitter där med sina vänner och väninnor; och det kan visa sig vara så att dessa vänner och väninnor råkar vara  journalister, politiska analytiker, rentav ledarskribenter. Om dom inte är det så kan det mycket väl vara så att dom är nära vänner till dom; hur stort är trots allt Sverige? Hur många grader av Kevin Bacon har du själv till närmsta förtroendevald politiker?

Så kan det vara så att snacket inte bara går utan sprider sig. Så kan det vara så att det inte är speciellt svårt för minoritetens kompisar att vända på chefens stek och få honom att framstå som en idiot. Om man mobbas på jobbet ser det inte så bra ut förstås, men om mobbningen formuleras om till ”kritik”, och hamnar i tidningen, då blir den plötsligt legitim. Och oavsett om gemene man vill se hur lite av kritiken som har substans, eller om han eller hon helt enkelt inte hinner läsa tidningen så noga på morgonen, och inte kan ta ställning, och inte är så insatt… ja, oavsett detta så uppstår snart en så kallad shitstorm där sikten snart blivit så otydlig att chefen helt enkelt måste gå. Alla som mobbat honom, och som avskytt honom, och som varit i minoritet, kan konstatera att det ju var hans eget fel till att börja med. Och i värsta fall kommer majoriteten, som röstat på honom, tro att allting gått till som det ska. Vi lever ju, trots allt, i en demokrati.

För övrigt anser jag att Lee Harvey Oswald omöjligen kan ha skjutit John F. Kennedy.

Annonser