Fredag 27/1 2012

av Fredrik Fyhr

Minusgrader, snön sitter fastsprängd på gatstenarna. That’s more like it. Människor omkring mig verkar frysa. Jag tycker det är okej. Nu går det att slappna av, nu är det januari ändå. Kan säga: Vart var jag? Monotona dagar glider förbi som dagliga godståg; kvällståg, nattåg, morgontåg, och så vidare. Själen tyngs ner, man blir grå i hjärtat. Vad göra. Kanske gå med i revolutionen? Maybe later. Jag har ett alldeles eget uppdrag… Brutal dygnsrytm, oklara utsikter, arbete, melankoli; den som återstår. Jag kan se att vissa klär ut sig även när de tror att de står som allra naknast. Men det är inte min sak att demaskera hela världen, det tillhör barndomen. Det måste finnas en slags världsvan respekt, människor emellan. Eller, det måste det inte alls, men det motsatta gör ingen skillnad. Alla människor når en punkt då det inte längre finns något som kan såra eller skada dom. Då kan man bara acceptera varandra. Men först måste man acceptera sig själv. Och vissa kan vara så rädda för sig själva att dom krigar mot vad som helst för att slippa hamna där, med sig själv, igen. Ännu värre är det, kanske, för martyrerna. Dom som ständigt måste bygga upp sina hjärtan för att låta dom rasa ihop sen. För dom som måste se livet som Sisyfos. Till dom finns en sång som Res dig upp och gå av Tomas Andersson Wij. Jag tror den handlar om den enkla nåden i att bara slappna av. Livet vill mig inget ont. Det är från en annan av hans sånger, jag har glömt vilken. Han har många bra rader… Och det är inte att rekommendera det heller, att gå en mer erimitisk väg som vissa av oss andra. Eller rekommendera och rekommendera. Alla har sin väg att gå. Ingen är bättre eller sämre än den andra. Det är vackert att mötas. Ingen människa är en ö, sägs det, men jag har aldrig förstått den frasen. Det är väl precis så det är… Tiden går, man hittar i sinom tid fram till lugnet, den inre friden. Blir man en sårskorpa? Kommer man blöda bara någon pillar lite? Det återstår att se.

Annonser