What’s hate got to do with it (signal 4)

av Fredrik Fyhr

Så vi samtalar, på det sätt vi gör. Vi säger inte vad vi menar, vi säger vad vi tycker att vi bör. Vi hittar våra uttryck, att förmedla våra budskap, och vi kanske döljer oss bakom detta uttryck, eller kanske är det konst för konstens skull. Vi vet inte varför vi säger som vi säger, men vi säger det som vi säger det.

”Both of us say” säger jag, ”there are laws to obey, but frankly I don’t like your tone. You want to change the way I make love, but I want to leave it alone”

”A question in your nerves is lit” säger du ”yet you know there is no answer fit to satisfy, insure you, not to quit; to keep it in your mind and not forget that it is not he or she or them or it that you belong to”

Och det börjar likna ett brev istället.

Ärlighet är viktigt. Att vara uppriktig mot sig själv är en dygd jag råkar tro på. Jag ska inte säga att det är som ett svärd som kan hugga bort allting som egentligen är osanning, oavsett hur mycket du vill tro på dom osanningarna, bara du vågar hålla i det svärdet och använda det – även om det är precis så det är. Det är uppenbart att vi nu lever i en värld där stora spadar gröpt ur den tidigare marken, en värld vars ande blivit uppluckrad. Det är främmande, därmed skrämmande och kusligt, för i detta måste vi våga konstatera att det finns nya lows. Vi måste skriva om lägstanivån. Men det finns också en i sanning hoppfull dimension av detta. Vi är på en ny plats nu, alldeles öppen. Vi kan nu se en ny lägstanivå, men vi måste därmed också ha tillgång till nya höjder som vi aldrig tidigare kunnat nå. Högstanivån har även höjts. Det är inte konstigt att mörkret breder ut sig, det har alltid varit snabbast att göra det eftersom det saknar samvete. Ljuset, om vi kan kalla det för ljuset, måste alltid få tid att formulera sig. Det tar kanske ett tag för människor att sluta vältra sig i skiten, och det kanske tar ett tag för alla som inte är grisar att sluta fokusera på dom som vältrar sig i skiten och faktiskt slås av tanken att himlen är jävligt blå, och högre än förut. Det finns många goda människor som inte vill bry sig om denna sanning. Men det är viktigt att vara uppriktig, se saker för vad dom är. Ärandet är alltid vad det är. Det krävs görande för att förvandla ärandet till ett varande. Men egentligen är ärandet bara ärandet.

”Och det börjar likna en dikt istället” säger du.

”Jag vet”, säger jag utan skam eller skuld. ”Saken är den att jag inte tänker tillhöra din värld heller”.

”Du förstår väl hur kristen du låter” säger du anklagande.

”Du förstår väl hur inskränkt du låter” säger jag. ”Du vet inte mycket om religion. Du vet inte vad som finns bakom ditt tak och ditt golv, utanför ditt egna lilla fönster”

”Är vi där nu igen?”

”Nej, vi är här. Vi är här hur vi än gör. Det är du som tror att du är där, att du ser något annat än vad alla andra gör, men så är det inte. Du måste alltid övertyga dig själv. Meantime life outside goes on, all around you, inte sant?”

”Om jag har ett svärd, som du säger, är min avsikt att hugga ner allting jag ser som förljuget i vår värld.”

”That is your misfortune.”

”Du förstår bara inte.”

”Jag förstår inte hur du kan ställa dig på folkets sida när du alltid föraktat dom flesta människor som utgör det så kallade folket. Jag ser inte hur du kan vilja förena alla när du fortfarande bara ser fiender omkring dig. Det är mycket sådana saker jag inte förstår, men jag tror heller inte det finns svar. Jag tror inte du förstår heller, jag tror inte du bryr dig. Det du drivs av är ditt hjärta, alla tankar och ord är bara de som matchar driften. Och dina ögon nu är lika fulla av hat som dina fienders. Jag önskar att det inte var så, men jag måste vara ärlig och säga som det är.”

Och så börjar det likna… vadå? Det ena och det andra. Det finns ingen enhet, annat än den allra största, men den hör inte hit. Ja, jag är fortfarande fascinerad av kvällar där dis spränger luften och gör gatorna dimmiga. Dis har ingen agenda. Dis är en påminnelse om att vi lever, och att inte mycket annat kan säkerställas. Att vi alla borde bo i skogar, vid hav och på bergstoppar, utan asfalt, betong och marknader. Men jag tänker inte gå ut i krig för jag tror inte på krig. Jag är ingen halvgud. Om min värld inte är denna värld så kan jag göra den så vacker jag kan. Du kan anse vad du vill om det. Jag har ingenting att säga om det.

Acceptera känslorna, gör vad du känner att du måste. Jag är alltid här för dig, tills den dag jag inte är här längre och från den stunden kanske du känner av mig mer än någonsin.

”Det är vad jag att säga till dig, som det ser ut nu” säger jag.

Du svarar inte. Har du, till sist, slutat lyssna en gång för alla?

*