Fredag 24/2 2012

av Fredrik Fyhr

Allt längre fram på floden. Det som bara var ett stort vitt ljus i början, som sedan fick sina konturer, har nu blivit alltmer accentuerat; dom där konturerna har stelnat eller försvunnit en efter en, alternativen blir allt färre och vägen fram allt mer påtaglig; som om slutdestinationen till sist närmar sig. Slutdestinationen för den här gången. Kommer det verkligen vara en skiljelinje? Kommer en ny tid vänta på andra sidan den milstolpen, rastplatsen? Jag vet inte. Hur ska jag kunna veta det.

I stort sett vår. Sju grader varmt. Åtta. Dessa vårar. Lundagård. Trasiga sms. Glada mail. Människor som känner mig. Människor jag känner. På jorden, som snurrar, här. Här, vart det nu är. Försöker hålla så mycket som möjligt på avstånd. Sömndruckna dagar, det tillstånd när dagen är ljus och vintern långsamt dör och man nästan alltid är trött. Esplanaden, bara ett ögonblick. Ett nästan magiskt. Jag ville säga vänta... Men jag hann inte. Det var bara ett ögonblick. Ett nästan ma…

Att bära sina steg, leva sitt eget liv. Hur menar jag? Menar jag att man ska jobba tills 75? Givetvis inte. Jag menar att jag till exempel förstår att jag är trött alldeles just precis nu. Och att det är bra att jag gör det. Ska försöka återgå till de gamla idealen, där lugnet var centralt. Stress är en slags terrorism. Uppe i natten en födelsedag ur det förflutna. Jag glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig någonting. Ser nu att hon flyttat tillbaka till Mälarstaden igen, i ett hus av samma slag som Ingrid och Valdemar bor i. Det är nog egentligen därifrån jag kommit att tänka på sådana hus. Från sta’n. Kom av någon anledning också att tänka på de dunkla människorna från i vintras. Introverta. Känslan av att dom aldrig någonsin hittat någon att verkligen anförtro sig åt. Aldrig någonsin. Så då har dom växt inåt, tills mycket stelnat.

Vad mer. Vem vet vad mer, egentligen. Känslorna som kommer och går, anländer, glider iväg. Verkligheten och framtiden känns både öppen och skrämmande. En påtaglig känsla, och samtidigt någonting frånvarande. Känslan av att något går mot sitt slut och något annat oundvikligen måste ta plats, men att jag inte vet vad jag har med mig på färden så här långt. Såg om Chinatown i förrgår kväll. Faye Dunaway fick mig att tänka på… well. När de gamla sakerna inte längre dominerar är kärleken ett öppet rum jag inte kan relatera till. Stort och tomt. Men det kommer in ljus genom fönstren.

Som om jag verkligen såg det så. Praktiskt. Och ibland, som idag, kan det bara kännas som att lusten är alldeles död. Såg delar av en intervju med Liv Strömquist på SVT Play. Hon har tänkt liknande tankar som jag, verkligen inlett ett slags tankeprojekt, kommit fram till slutsatser. Att kasta sig ner bungy-jump i något bara för att man faller. Det är väldigt naivt. Livet fungerar inte så, kan inte. Det kommer leda till en relation som förr eller senare, i värsta fall senare eller långt senare, förintas. Av sin egen ohållbarhet. Då tanken på att se det mer praktiskt. Men det är ju också omöjligt. Varför tänker jag fortfarande på allt det där? För att jag inte har något annat att tänka på? Det var som den gången du tänkt reagera på ett visst sätt men såg något helt annat. Som en gömd oljekälla. Känslan av en hemlig tillgång av ett slag man inte anat förut. Och allt svävar, allt kan vara över i morgon.

Total gaffeltorsdag. Idag en fredag som jag låter passera. I baren, en yngling som signalerar att han vill slåss. Efter att dom stängt, taxibilar och nattbussar på de blöta, gult blänkande kullerstenarna. Ett tomt samtal om En ding ding värld och pizzor ekar utan uppsåt över torget.  Återigen är det som att denna organisatoriska idé försvunnit, liksom alla organisatoriska idéer, och du förmår bara sitta och glo. Duschat. Måste diska. Slut på filmjölk, apelsinjuice, vitlökspeppar. Bröd? Frallor, kanske. Kunde ha svurit på att jag hörde någon viska något, alldeles utanför fönstret… Inget grepp om livet. Inget ordentligt. Försöker ta tag i det som lakan men allt glider ur de inre händerna… och i periferin av mitt liv har kronprinsessan blivit gravid. Jag har knappt märkt det. En ny prinsessa har nu fötts, dock, ska heta Estelle. Fult.

Advertisements