Måndag 5/3 2012

av Fredrik Fyhr

Känner mig lite som Jenny Morris, light-hearted; I feel like it’s today, I feel like it’s the way to go. Rör mig närmare vissa tankar jag inte velat närma mig förut och jag vet att jag närmar mig dom för att kunna nå fram med en gripklo, sätta fast dom och hastigt sparka iväg dom till havs. Nu tänkte jag fel. Om jag sätter fast dom blir dom ju kvar. Blir alldeles förledd. Det är halt på övre däck… Ett steg och jag har lämnat det bakom mig en gång för alla. Ett steg. Men vilket? Hur, och vart? Det är fel frågor. Kan svara vilket; det som kommer. De övriga frågorna löser sig själva… Har gjort ungefär vad jag behöver göra, ungefär vad jag kan. Jag ger mig själv de friheter jag tycker jag behöver… Våren kommer med ljuset först. Värmen kommer eftersläntrandes, liksom tung. Som att ljuset är lätt och osynligt, bara anländer i sitt sken, ljudlöst. Det är tiden på året nu. Ljuset har anlänt, men det är ännu kallt. Himlen har börjat skina, men vi väntar fortfarande på att värmen ska komma lunkandes där borta från över fälten från över havet från över jorden. Vi står som i farstun och trampar… Det pågår andra liv omkring mitt liv. Det är inte mina världar, det är grannvärldar. Det är en märklig känsla. Dom är så nära samtidigt. Som att ett helt annat liv pågår alldeles intill mitt, vägg i vägg och band i band.