Saker jag skrev 2008: Labyrint

av Fredrik Fyhr

Jag tycker mig minnas en ingång till labyrinten. Om jag anstränger mig ser jag ett oklart minne av att jag själv rör mig mot en första öppning av grönskan. Det är någon som är där och drar in mig. Eller lockar mig, jag vet inte säkert. Det lyser en sol någonstans, men världen är stum i mitt minne. Mina steg gör inga ljud och luften är tyst. Det enda jag ser är öppningen och denna närvaro, diffust svävande framför den. Det är det tidigaste minne jag har. Före den stunden minns jag ingen kropp, inga tankar.

Av någon anledning verkade allt väldigt inspirerande i början. Jag vet att jag kände mig glad av att leta mig fram i gångarna, av gruset under fötterna och det höga buskaget runtom mig som jag aldrig nådde över. Jag letade inte ens efter något, utan var bara exalterad av att röra mig. Under all den där upptäckarglädjen låg en lugnt vilande, enkel tillfredsställelse. Jag hade glömt alla tankar på att det skulle finnas en väg ut, jag hade ingen tanke på att lämna labyrinten.

Men det är alltid som bäst i början. Innan det börjar röra sig uppåt. När det når sin topp kan det verka som att det nått en tillfredsställande höjdpunkt; men i efterhand kommer man endast minnas den känslan som beskuggad av allt som skulle förändras när det gick ner. Det är alltid som bäst i början, när man inte känner till att det överhuvudtaget rör på sig.

Min hud var len. Jag brukade stryka mig själv över armarna. Små hår som ställde sig från platt och ren hud. Jag frågade inte mig själv någonting. Min hur var len, ja det var den, det var vad den var, inget mer än så. Mina ben var raka och hårda och sprang. Jag blundade, sträckte ut armarna och fingrarna rörde grönskan. På så sätt visste jag när jag skulle svänga. Händerna bestämde. När löven försvann. När det kändes löv och när det plötsligt blev tomt. När jag flög ut i luft. Fötterna tog vid, de svängde, och händerna kopplade nya löv. Till slut var jag så yr och utmattad att jag med ett skratt lät bli att svänga. Jag for rakt in i löven och kunde inte sluta skratta. Jag vaknade till och torkade tårarna i gruset, platt på marken som utspottad av grönskan. Jag minns att jag torkade smutsen från armarna med det blöta från ögonen. Jag minns att jag hade fått mina första små rivmärken där.

Dagen efter letade jag efter en utgång till labyrinten. Andra natten grät jag. Så fort det gick. Jag ser tillbaka på mig själv med en ömhet. Jag vill trösta mig själv och säga att det inte är så farligt som det verkar. Du vänjer dig. Tänk på all grönska omkring dig, tänk på hur du ibland kan se en fågel lyfta.

*

13/3 -08

Annonser