Baby Hollywood, et al

av Fredrik Fyhr

***
This is the last time I call you
there’s so many of you
Wherever, whatever
have a nice day

*

10/10 – 2003

Vad gör man när ena halvan av ens kropp och själ försöker att övertala en om en sak, samtidigt som den andra delen gör sitt yttersta för att bevisa motsatsen? Vad gör man när man i ena stunden är i ett rum och nästan är övertygad om att stigen mot ett nytt, bättre liv, ligger här – och en timme senare sitter hemma, lyssnar på musik och försöker (ärligt) att få något vettigt gjort och inser att Det Här Nog Är Bäst. Så håller det på sådär. På natten, den där universellt klassiska stunden innan man somnar, återkommer känslorna av djärv revolution med ny livslust, nya kärlekar till nya liv, nya världar. På morgonen är den enda tanken att hålla ihop det nuvarande. Det Här Är Nog Bäst.
men
är det så HÄR det är tänkt att vara?

Jag kan fan inte tro det.

Jag inser att jag spenderar skrämmande stor tid åt att lägga upp olika teorier och idéer för vilken situation jag är i och vilka åtgärder som behövs för att klara upp eventuella problem och allmänt skit. Är det så att jag hela livet rymt från allt det man kallar ansvar, alla tänkbara rädslor för att något fullkomligt uppenbart går mig förbi? Kanske står jag på randen till att missa min så kallade ungdoms så kallade glada dagar? Kanske står jag på randen till att kasta BORT min så kallade ungdoms så kallade bästa dagar? Kanske är det så att jag helt enkelt är ett veligt pucko utan någon verklighetsuppfattning?
Men så är det försås inte alls heller. Det är inte så lätt att greppa omvärlden på något rimligt sätt när man har en inre dualitet av tredje graden, saker som river och saker som sliter och saker som pockar på fönsterbrädan som kråkor eller osympatiska trädgrenar.
Har, hursomhelst, beslutat att låta tiden gå och se vad som händer. Jag tror inte på termer som passivitet och aktivitet, förr eller senare händer alltid någonting. Jag ska sitta lugnt på det här tåget tills det löser sig. Ska inte säga att det kommer bli en behaglig resa. Troligen kommer jag förr eller senare tvingas ta itu med allt ändå, dra i en eventuell nödbroms, jaga undan potentiella terrorister likt en kock som råkar kunna karate, men förhoppningsvis skonar livets mysterium mig från den ofattbara bördan.

Har man inga glasmontrar
att slå sönder
får man nöja sig
med Internet.
På något sätt
måste denna frustration: ut

*

20/11 -2004

darkness on the edge of town
igen
den återkommer till spelaren ständigt, verkar det som
tror nog det är
den bittraste, hårdaste och mest uppgivna skiva som någonsin gjorts
den är så förskräckligt desperat
och ändå så benhård, skoningslös
och, förstås, vacker
oavsett om det är det euforiska lilla-kryphålet-och-sista-utvägen-kärleken i candy’s room
eller den hårda verkligheten, i factory och streets of fire
eller kampen och anti-jante-sanningen och den galna, verkliga kärleken, i prove it all night
och att jag hittade den förut på vinyl för en tia
är ju tidernas fynd 

nästa vecka är det första advent
ja… vad ska man säga
jag vet inte
jag tror jag vet hur det kommer sig
att vissa dagar, helgdagar
ganska många faktiskt
är av den sjunkande typen
man vaknar lycklig, men ju längre dagen går desto sorgligare blir man
jag tror det har att göra med saknaden
man råkar nämna kärlek eller
man råkar rättare sagt nämna kärleken
”den galna, verkliga” et cetera
för sig själv
och inser att man är ensam
och det är inte nödvändigtvis någon ekande tomhet
men man skulle vilja dela det här med någon
det känns
så ofullkomligt

*

24/8 -2005

ride, vapour trail och 
det är ju ganska 
eller ja, det är ju en jävla tröst faktiskt 
tycker jag iallafall 
att världen och livet alltid kommer vara så 
estetiskt tilltalande säger den coole
kanske

vackert, säger jag
och mer därtill, allt

man kan säga mer därtill

starstruck. starstruck, livet kommer liksom aldrig sluta upphöra vara vackert, oavsett om man dansar runt blind på klöverängar av äkta plast eller ligger och bölar med skärsår på armarna. ingen handling är patetisk, ingenting är fel. det är ett bra liv, det enda vi har i en vacker värld, den enda vi har, den här

*

28/9 – 2006

jag var fem dar i lund 
och aktiviteten var väl inte sådär febril 
men det gjorde inte så mycket eftersom poängen bara var att komma bort och ersätta negativt stillastående med positivt stillastående 
bara detta att hänga på nationer 
som givetvis överträffar allt svealandskt uteliv omedelbart 
dricka kaffe och läsa dagstidningar på ariman 
i blåsten 
umgås med tryggaste sällskapet i galleriet 
och även stöta på en och annan repris 
samt förstås äta lundafalafel 
som inte är av denna världen 
är fullgod semester för min del 

dessutom övervann jag historiskt nog min hundskräck i en pincher som var lika dum, glad och okontrollerbar som jag i mina bästa dar. hittade snabbt en connection där. 

jag saknade stockholm när jag åkte tillbaka men väl framme längtade jag ju förstås bara tillbaka till södern 
och fram och tillbaks så 

träffade e och hans klasskamrater igår, först på carmen sedan på märkligt gamla stan-plats där folk bänkade sig för en snowboardfilm 
på carmen gick det an 
fanns nämligen en vän som var ovanligt skarp och våglängdsmässigt in tune 
sen gick det inte så mycket an längre 
för den vännen försvann (och som vanligt bör man se vad som kommer när vettiga människor försvinner, dom gör gärna det som djur innan stormen) och resterande ekipage var, ja…. inga fördomar 
men jag flydde innan snowboardfilmen skulle börja och hann hem till halv ett, såg på ‘trauma’ som jag hittat för 99 på sfb, argentos första och enda usa-film som var väl korkad men förstås med några totalt minnesvärda sekvenser. 
somnade sen 

vaknade efter en dröm om grease 2 och en film om sjumilaskogen där nalle puh och pumbaa samarbetade för att manipulera fotspår 

hade ångest över att tentan ska vara inne idag men att jag inte börjat på den 
men skärpte mig snart 
nu är jag ensam igen, äntligen, efter mer än en vecka av socialiserande och ”hjärtat mitt du bultar och slår men du vet som du lever så gör du det bäst i ensamhet” 
och jag myste under täcket av den kalla höstvinden som gled in genom fönsterspringan och njöt över att solskenshelvetet äntligen var borta och höstens grå hinna hängde utanför fönstret 
och att arbetet väntade 
och efter samtal om konstnärligt arbete och projekten och visionerna och arbetet med de vänner det verkar som att jag fortfarande har, och kanske några till, kanske, kanske inte, var jag mer än nöjd åt att vara ensam med mig själv och mitt arbete 
om jag nu inte måste anstränga mig och skriva en 6-sidorstenta om frihetsbegreppet hos nietzsche, aristoteles, kant, mill, epiktetos, sartre och slutligen även hos mig själv. ja, man måste ju leva av något också. som vi sa. 

någon påstår att denne sagt upp kontakten med mig
säger ok baby ok, anything you say
det är som det är
jag är tydligen inte lätt att leva med för många 

detta säger jag utan pretentioner för historien har visat sig att det ligger till så 
det rör mig lika lite i ryggen 
som dom andra genom åren
det är en försvarsmekanism förstås
det är så det måste vara
annars vore inget någonting
för mig här
där jag är
här, nu
för alltid kanske
förmodligen

*

29/5 -2007

tjugoett år idag. att fylla år känns egentligen bara som en till stressig sak att tänka på, för tillfället. jag sparar dock min 20-årskris till en annan dag och försöker koncentrera mig på de närmsta veckorna. det är första gången på länge jag har saker att göra – en b-uppsats, en hemtenta och en resttenta med deadline 5/6 alla tre, lägg därpå sommarjobb som inte verkar bli av och loopholes för ams och soc och hösten som är ett svart hål av läskig intighet – och när allt detta är över (oh happy day) kan jag varva ner, avnjuta födelsedagen någon vecka efter att alla andra officiellt grattat mig. och låta mig själv fira mig själv, i min blygsamhet, som jag mer eller mindre alltid gör. 

vad har då det tjugonde året haft i sin barm? 
svårt att säga. är mitt inne i allt det här, det går för fort nu, livet det så kallade. jag har en känsla av att den senaste tiden, och den nästföljande tiden, är en kedja av händelser vars syfte är att leda till ett mål som inleder ett annat liv. 
och givetvis menar jag inte så. det är ingen idé om något annat slags, ”bättre liv”. men vad gäller alla mina tonårs prövningar är jag klar. det här livet är det andra liv jag insåg skulle komma då. nästa liv är det liv jag inser kommer komma, när 20-årens prövningar ger resultat och när jag är klar med vad det nu är jag håller på med här. det hela är ju egentligen väldigt spännande. allt är faktiskt nytt. allt det gamla är faktiskt slut. och det som kommer skall icke vara några utvecklingar av samma gamla trista argument, jag är ack så trött på programförklaringar och bittra, fantasilöst pessimistiska idéer om att samhället är si och så mycket förljuget och uselt. 

såhär är det: 
det är du själv som bestämmer vad du gör med ditt liv 
om du inte lyckas kan du inte skylla på någon eller något annat. det är inte samhällets idioti, det är inte de budskap som alla lyssnar på och som bara du förstår är fel (det är förstås ”såhär det ska vara”). Jag är för gammal för självhävdande neuroser. Jag är tillräckligt gammal för att förstå livets sanning: det handlar inte om vad som är. det handlar om vad du gör 
det är du som tar sats 
du som hoppar 
du som flyger 

och jag vet inte hur det är med er 
men jag är jävligt trött på att stå och peka finger och klaga på att jag inte passar in eller att jag ser nåt som ingen annan ser eller att saker minsann är så jävla fel. 
jag skiter i sakernas tillstånd 
jag ska ut och flyga

*

24/12 – 2008

vaknade vid elva, kisade ut genom fönstret från sängen och därute föll snö. tung vit klassisk snö. den hade kommit på tal om ingenting, strax före lunch på julafton 
det var som fan, mumlade jag och det var min första replik idag 

och nere i vardagsrummet står radion på. sveriges radio påstår sig ha intervju med tomten, barn får ringa in och prata med tomten osv. tomten låter misstänksamt lik sven wolter. fatta en hel generation ungar som inte kommer greppa att tomten inte finns, dom har ju själva pratat med honom i radio. sven och staten är med och förstör en hel generation barn. 

gick igenom lite lådor 
hittade det där brevet 
läste det och blev berörd snarare 
av hur det faktiskt var 
än hur det är nu 
som om det dög 
med att ha haft det så då 
och att det som var då 
fortfarande är så otroligt mycket verkligare, sannare 
än det som är nu 

-x-

nu och då och så det var då och så det är nu 
då kände vi så och jag känner si nu och du känner så nu och två år sen vad var det då, ett år sen, men ett år sen var redan ett helt år sen 
hon kände så då nu känner jag så nu känner hon inte så utan snarare som jag kände då fast mycket mer 
verkligen 
något åksjukt över hela situationen 
och samtidigt, nu 
som om 
jag vaknar ur en djup sömn i 
sitsen av en karusell 
som om det här är såhär det är nu 
och märkligt nog så som det alltid varit 
som att det är 
samma gamla liv 
när allt kommer omkring 

och karusellen 
snurrar vidare 

god jul.

 *

9/7 – 2009

åker till skånelandet i helgen. först var det tänkt som för sakens skull, sällskapa med e som har lappsjuka på sommarjobbet i älmhult men så ringde hyresvärden och ville ha avier sända till lägenheten så jag fick plötsligt ett skäl att spika det. det känns, påtagligt, att det var längesen jag rörde på mig. och hemvändandet, det där bekanta före detta barndosmlandskapet, ingentinglandet, varken-eller-landet, det som på nåt sätt ändå alltid är fastlandet, har haft sin gamla vanliga inverkan på gott och ont som vanligt. i lugn, rotad harmoni ena stunden, som ett rastlöst djur i andra, vandrat runt föräldrars gästrum fram och tillbaka som en jävla panter i ett zoo. gått i fällor, dolda som uppenbara, eller som för all del igår, råka halka ner i riktiga emotional pitfalls, såväl fröken hjärtekross som fröken illusion har gjort sig påminda; gammal idioti och nya dumheter. 

ska bli skönt att få sitta på ett tåg igen. ett tag åkte jag så mycket tåg att jag uppenbarligen fick in rytmen. bodde faktiskt till och med på tåg. resandet, rörelsen, ända sedan ön har jag haft rörelsens rytm dunkandes märgen, jag måste röra mig till den rytmen märker jag. jag hoppas att jag inte utvecklat ett flyktens beroende. det vore lite väl typiskt, och en lite onödig belastning bland alla andra belastningar. 
jag hoppas det regnar i lund när jag kliver av. en plats känns alltid mer verklig när man anländer i regn. hoppas e kan dyka upp. hoppas m är kvar, så man kanske kan koppla ihop gamla saker och skapa lite nya saker. jag hoppas på regn. jag trivs i skånelandet eftersom det är ett landskap som gör mig precis lika ambivalent som jag känner mig, som jag alltid känt mig. jag kommer inte därifrån. det är avlägset mina hemtrakter. men det ligger närmre kontinenten, närmre en livsglädje som jag tänker mig att alla måste känna. jag tror alla människor från svealand, där jag är född, alla bär på någon slags undertryckt eller påtaglig längtan efter att bli till, att få spricka ut ur sina gråskalor. vi vill inte vara amerikaner, vi trycker gärna på mute på tv:n. jag tror vi vill vara européer. framförallt stockholmare. jag tror alla stockholmare är masochister. dom vill älska sin stad, trots att den så uppenbart gör alla illa. 
stockholm är så upptaget med att vara i centrum att den blir en stor svettig pärla av flott på en självupptagen fet småpåves hjässa. jag trivs i skåneland för det är en avkrok, kanske mest mentalt, det är ett skymningsland, bekänner sig varken som svenskt eller danskt eller nordländskt eller europeiskt. det är skånelandet, frizonen, där du får andas frisk luft och röra dig som du behagar som dig själv. åtminstone i lund. 

jag minns första gången jag var i lund, ungefär fem år sedan, minns hur staden öppnade sig och hur jag på något sätt smög in bakvägen. minns hur jag på något sätt försvann in i det lummiga höstmörkret, med lyktorna och gränderna och kullersten och alla kvarter som går i cirklar. alla gamla byggnader. jag var förstås yngre då, huset där strindberg bodde till exempel, när han skrev inferno, det där sparsamt renoverade stenhuset med samma dörrknoppar som då. såg upp på det huset och såg träfönstren som om han skulle slå upp dom och sjunga någon slags sång. jo, jag var yngre. men att staden ”väckte hans skaparkraft”, som det sägs, är inte särskilt förvånande. med tanke på allt som fortfarande finns kvar i den här staden, efter alla år, kan man känna det också. jag kände det då också, fastän jag var yngre, förälskad och hänförd, inte riktigt i verkligheten och medveten om det också. det är som någon slags vuxen människa jag befinner mig där numera, vandrar gatorna jag trivs på. gråzonsgator. känns som hemma just för att dom känns oklara, okännbara, en stad med främlingar som flyttar in och ut om vartannat, det är en liten stad, lätt att bli igenkänd, men det finns samtidigt en anonymitet som kan göra en perplex. man smälter inte in i massan som en grå klick, man smälter in i igenkännbarhetens vagga som en till bekant främling. en fascinerande stämning. jag tilltalas av den. klart, nyktert, som sagt någorlunda vuxet. inte längre en poetisk artonårig kvasibohem med sin fars mockajacka och religiösa symboler knutna kring handleden. inga fler drömfångare. jag har fångat mina drömmar. dom har lett mig till lundagatorna, slask- och trask- och plaskblöta, och värda att le för. 

skånestäppen, åkrar och himmel, ja det krävs att man kommer från skåne för att ha sett det när man växt upp. kom att tänka på den här gamla mespopklassikern för inte så länge sen och det slog mig när jag lyssnade, inte bara hur fånigt nostalgisk jag blev av den där märkliga hösten för fem år sedan – och hur den innebar min kärlek och fascination för skånelandet, hennes hand ledde in mig i lundamörkret då, handen försvann, jag bröt band, vi skildes i en storm som påminde alltförmycket har jag förstått, om en vardaglig trist enkelt ogästvänlig snålblåst, tisdagstristess, hon försvann och allt vad det innebar medan åren gått, men min kärlek för landskapet har förhållit sig intakt. jag får lust att kyssa en av hennes rosor igen. minns hur hennes kläder luktade regn. tidiga minnen av magi, en reinkarnation av bob dylans desire i verkligheten, vanilj och kanel, nålar genom tyg, lätt beröring. och hård. minnen som fortfarande kan slå mot mitt bröst med vad som på engelska kallas thrust, på franska kan man säga frisson. regnet mot fönsterrutan, en gård på andra sidan, full av katter, scarlet rivera, i wanna spend some time in mozambique, det är inte stillhet det är den egna gudens viskning och annat som dom förälskade poeterna viskade till varandra i nattens mörker, i skydd undan dödens spioner. ögon kan synas i mörker, dom kan glittra dunkelt av fukten kring irisen. ett starkt intryck. tänker på detta längs tonerna av denna sång. men också, i all enkelhet, hur gripande den sången faktiskt fortfarande är. 
jag var förstås ett as, icke att förglömma. jag ångrar dumheten, jag skäms över allt det handfallna och ovärdiga, lider av de sår som inte var mina. men en märklig intuition säger mig att det inte spelar någon roll längre, inte det heller. jag hör sången, den får mig på något sätt att resignera, acceptera det som inte kan förändras med ett märkligt lugn. se tiden som en glittrande remsa, som häller ut alla nuets distraktioner i ett svart hål. istället fylls mitt huvud av människors skratt, dom jag sett, på barer och i klubbar och i hemlighet och i öppenhet, också tårar, smärta, ilska, lugn, tystnad, stillhet, hand i hand, hand mot hud, ögonblicksbilder, förbiflackandes som darrande ögonfransar, en hand med en bit tyg i luften, svajandes tills det där tygstycket försvinner vidare i luften. 
vet inte riktigt vad hon gör idag, men det var rätt det där som hon sa en gång 
jag tror också 
att det inte är stillhet 
och att den egna guden ännu viskar för oss alla 

ps. 

minns att jag en gång sa att 
politik är för människor av sten 

ett påstående som 
fortfarande klingar rätt 

allt är förstås politik, allt är förstås
ideologi , på toppen av berget av plikt
finns det egna ansvaret

men att hänge sig så enormt 
åt verkligheten, åt materia 
megalomanin, ändå, i att 
”förändra världen”, dvs 
command and conquer 
min föreställning måste bli lag! 
att vara så besatt av 
allt som händer hela tiden 
medan klockan tickar, livet rinner ut längsmed almanackan, fåglarna sjunger i sina träd 
att koncentrera sig på 
knastertorra ord och sina egna teoretiska labyrinter 
att sätta tankar och idéer 
framför känslor 
att vilja härska över relativiteten och inskränka alla färgskalor till rött, blått, lila, vad det nu kan vara 
att stå i jordelivet 
och veta vad som är ”rätt” för alla och envar
 det kräver ett hjärta av sten

*

14/10 – 2010

Mycket, mycket märklig dag. Först min totala utblåsthet och sen märkligheter när jag gick ut. Köpte kaffe på Mårtenstorget och tog en avstickare, Kiliansgatan genom Lundagård. Drogs till Universitetsbyggnaden, satte mig där framför fontänen och tänkte att jag skulle skriva klart Dan Hylander-texten när jag kom hem. Så satt jag där och den märkligaste stillhet föll över mig. Existensen blev plötsligt tom och naken. Jag betraktade stengrodorna, vattnet som åkte ner i fontänen, änglafigurerna på Universitetsbyggnadens tak, flaggorna som fladdrade. Figurerna på fontänen, en duva där uppe. Jag tänkte, eller jag hörde en röst, jag hörde min röst, jag sa i mitt huvud: ”Den här stunden…” Sen blev det tomt igen. Jag försökte igen: ”Den här stunden…” men så hände inget mer. Stunden fortsatte, tystnaden var total, intigheten komplett. Jag blev sittande. Telefonen ringde. Det var L. Hon sa hej glatt. Hon undrade om jag satt vid datorn och jag sa att nej, jag sitter vid en fontän och väntar på att något ska hända. Men jag satt alltså inte vid datorn. Nej, sa jag, för en gångs skull är jag inte hemma. Då var det inget, sa hon glatt och sa sen hej då. Vi la på och jag satt där något ögonblick till. Då hörde jag plötsligt en kör från obestämbart håll. En änglalik, Händelsk Gloria-liknande kör. Tre stavelser som sjöngs. Det märkliga var att det efter dom tre stavelserna blev tyst. Jag utgick ifrån att det var någon kör någonstans som tog till stämma, men sen kändes det som att jag bara hade hallicunerat allihop. Gick därifrån med samma känsla av att vara helt upplöst, i en naken verklighet. Gick genom stan, Stadsparken, vid fontänen där sken guldsolsken genom vattnet och himlen var gul bakom restaurangen där. Hälsade på T som kom med någon vän. Hon hälsade nervöst som hon alltid gör. Såg mig på håll och inväntade hälsningen. Kom på att jag väl fortfarande inte fått tillbaka vad det nu var, jag har för tillfället glömt vad det var… Jag kunde fortfarande inte definiera känslan jag hade. Det var som att vara övervakad av Gud, eller förföljd av Döden. Vittrade jag någonting? Jag tänkte att det kanske bara var jag som inte ätit något, men jag har hungrat förut. När jag kom hem, fram till dörren, så flimrade lampan vid porten igång precis när jag klev upp på trappsatsen.

*

31/8 – 2011

Synkronisitet är roligt. Mycket talar nu för att hon funnit kärleken, eller vad man ska säga, i den människa som givetvis har ett efternamn som spelar Mephisto i händerna; nu spelar mediaspelaren Closedown, det var Candy som flyttade in visade det sig, och det var onekligen en festlig överraskning men… jag kom precis på att, om jag ska vara ärlig, är det inte så att jag faktiskt inte är redo eller kanske främst öppen? Eller att det, i samma slag, är precis tvärtom och att det i vilket fall som helst inte spelar roll. Det finns tid för sånt, förr eller senare, varför ska idén – eller det är inte ens en idé utan bara en fix… rörelse, typ, varför ska den pågå inuti mig? Varför ska jag bry mig om vad k gör med sitt liv? Varför ska jag ens bry mig om o? Varifrån kommer de minsta tankarna på t? Är det inte så att jag faktiskt klarar mig själv? Jag är ju inte ensam. Jag känner inget hål omkring mig, intill mig, det känns inte som att något verkligen saknas på ett plågsamt sätt. Jag tilltalas av… det där. Jag kan känna känslorna, kan påverkas. Men behöver jag mer i mitt liv? Är det inte uppriktigt talat så att dörrarna här är öppna oavsett vad? Det är något som skaver i mig när jag säger att jag klarar mig själv. Men jag måste samtidigt erkänna att det inte är något som klingar rätt när jag säger att jag behöver någon, saknar någon, eller egentligen vill ha någon här. Kanske är det en fråga om att, inte ”slappna av”, men andas. Jag vet inte om jag kan säga det på något bättre sätt. Andas, acceptera livet såsom det är. Mitt liv såsom det levs. k t c v a i e. Dom här små bokstäverna börjar kännas som väderkvarnar. Jag är den jag är.

 *

21/3 – 2012

Ingenting jag någonsin skrivit är sant,
det är på något annat sätt egentligen
Vore det sant skulle det
inte behöva skrivas ner

Jag känner en sådan märklig ömhet
för alla dom där människorna
det gör jag,
onekligen

Varje tanke, känsla, människa
är en till pärla i ett snöre
lugnt vilandes runt
en kosmisk nacke

Vissa brev skriver människor till en
oavsett  om dom skriver det eller inte
och jag skriver alltid tillbaka
på samma sätt

*

Annonser