Tisdag 27/3 2012

av Fredrik Fyhr

Det blir av när det blir av. Fyller kylen med Ramlösa. Det känns mer och mer påtagligt att ett skifte sker. Känslan är densamma som sista terminen i gymnasiet. Känslan av att leva sitt liv, göra vad man gör, men samtidigt hela tiden vara i en utgångsterminal och vänta på att båten ska anlända, att dom ska öppna dörrarna.

Är inte ens orolig över hösten. Något händer.

Sömnsjuka, sommartid. Allt upp och ner, dumheter. Har knappt lyckats göra någonting.

Tycker om stämningen i biblioteket på kvällen. Något nostalgiskt kanske, som att följa med sina föräldrar till jobbet eller vara sist att bli hämtad på dagis. Varmt, sol, vår, pre-Valborg-brats ute på gatorna, kladdigt i köerna. Det närmar sig Amity Island. Igår hade jag ihjäl säsongens första mygga. Jag har verkligen noll tolerans för mygg.

Man kan bestämma sig för att må dåligt, det är inte svårt. Hjärnans belöningssystem bryr sig inte om vad som processas. Allt börjar inifrån. Det yttre finns inte.

Ett öppet, mycket tilltalande ansikte. Hon sa att hon skulle hålla utkik efter mig. En hand svävade ovanför min axel, sedan inget mer.

En långpromenad. Villovägar. Områden jag aldrig varit på förut. På vägen in till stan var jag nästan glad. Vid Clemenstorget halvropade jag liksom att världen är en öppen lekplats och möjligheterna är oändliga. Då dök Roy Andersson upp med två Ica-kassar ut från Malmborgs, log lite besvärat mot oss. Vi gick vidare, jag sa: Plötsligt händer det.

Google förklarar för mig att det idag är Mies van der Rohes födelsedag. Han föddes artonhundraåttiosex i Aachen, Kungariket Preussen, Kejsardömet Tyskland. Han dog nittonhundrasextionio i Chicago, Illinois, USA… Ibland kan jag föreställa mig en framtid som en helt annan människa i ett helt annat liv, kanske ett annat land. Jag kan undra vilka äventyr som vilar inuti levandets oansenliga, ständigt lika genomskinliga och objektiva, rytm och gång. Tiden som går. Det är en märklig känsla jag inte helt förstår, mer en aning. Sover med fönstret öppet på glänt, hör bussar svepa, fåglar kvittra, klackar klacka, barn låta, myggen surra, luften susa, världen pågår.

Till den mån en vilja finns måste den vara tvekande. En vilja som inte tvekar är ingen vilja utan en handling. En handling verkar alltid utan innebörd. En vilja måste vara en bön, från en till en annan. Skulle du vilja… jag önskar så att du… jag ber dig… vi står på knä. Människan står alltid på knä.

Annonser