Saker jag skrev 2007: Via oktoberland

av Fredrik Fyhr

”Desperation is the raw material of drastic change. Only those who can leave behind everything they have ever believed in can hope to escape”
/WS. Burroughs

VIA OKTOBERLAND

1. Betraktelser i grått

 

De elektroniska persiennerna gled långsamt isär. Jag höll inne knappen och stirrade ut. Det var gråskala. Hyreshuset mitt emot mig skymtade först, envetet stod det kvar i all sin sten, därefter enstaka bilar som gled förbi på gatan till höger. När hela fönstret var naket var rummet fyllt av samma grå ljus.

 

Jag tänkte flyktigt och tekniskt. Gråskalan berodde på just den mängd solljus som hindras, dämpas och når fram genom de heltäckande molnen, som idag var tunga. Staden var också lätt dold, bakom morgonens dis och dimma. Mindre skurar kom in och drog förbi var femte minut ungefär.

 

Bortom diset, på bron över ån, fanns en liten figur. Det var en fiskare, han stod i det duggande slasket i regnrock och en hatt som konstant såg ut att blåsa bort. Jag såg honom från fönstret, han stod där och fiskade, i full blåst borta vid bryggorna som om det vore vilken dag som helst. Han var tålmodig och kunnig, men det var fortfarande förbryllande och såg dumt ut.

 

 

 

Hade inte fått mycket sömn.

 

 

 

 

När jag väl sov drömde jag. När jag drömde var omvärlden färgad gul. Skalan var detsamma som ett gulnat fotografi. Jag var alltid ensam, på ett stort ödelagt industriområde, med flera stora grå byggnader där fönsterrutorna var krossade och feta råttor rusade omkring mellan hålen i betongen, fram och tillbaka som små leksaksbilar i de fuktiga gränderna mellan husen.

Till min förvåning märkte jag, medan jag långsamt vandrade där, att maskinerna var igång här och var. Vissa maskiner var värdelösa och sönderrostade, andra var halvvägs dit och verkade komma till liv ibland med stor kraftansträngning. Andra kunde komma igång då och då, medan andra verkade fungera febrilt, bättre än på sina glansdagar, nästan hävdande, som om de ville prestera något särskilt. Maskineriet verkade på egen hand försöka hålla igång produktionen, på sparlågor.

Jag kom till långsidan av byggnaden närmast inhägnadens staket och där stod en äldre man och drack vatten, hukad över en rostig kran som satt fast i huset. Han vände sig alltid upp och såg på mig, ansiktet var blekt och ögonen hade en intensitet, blicken var härjad på ett mycket nordländskt, kanske ryskt, sätt.

Han försökte alltid säga något, ibland kom han längre än annars men han föll alltid ihop. När jag gick fram för att studera hans ansikte fanns det bara ett helt svart huvud med en mun.

 

 

 

Jag brukade oftast vakna då.

 

 

Nu kokades kaffet, mekaniskt och organiskt bubbel och rossel i hotellrummet, och doften spred sig genom luften med det klara morgonljuset, fönstret var öppet lite på glänt, luften var frisk och jag frös lätt, lite mer när jag betraktade vädret. Min spegelbild i badrummet var godtagbar. Jag lät bli att klä mig. Morgonrocken var rätt sliten. Men ganska varm.

 

#2

Jag kände att livet var på väg nedåt.

Dagarna hade sedan länge blivit alltmer likadana,

men nu var det som att de började gå ihop i varandra

och jag tappade räkningen på hur många gånger solen gått ner

och natten kommit

och sedan dragit förbi igen.

 

Jag gick ut allt mindre,

och varje gång jag var utomhus kände jag mig av någon anledning

jagad

och övervakad.

Det verkade som att alla människor

såg på mig med gemensam skräck

och misstänksamhet,

och det slutade bara med att jag blev stirrig och nervös

där jag gömde mig i kragen.

 

Kanske visste jag något dom inte visste. Jag var kanske inte rädd på samma sätt. Faktum var att jag inte känt mig varken rädd eller glad, eller upplevt några spontana och oförutsägbara upplevelser av känslor av något slag, på så lång tid att jag kände mig så stabil och jämntjock att något annat inte var att förvänta. Dom var ju alla rädda. Rädda för livets omständigheter. Rädda för känslan att man hänger löst och att man lever för egen hand och ansvarar för sin lycka. I den ekvationen vill ingen göra en miss. Alla ser över sina steg och ser till så att inget får dom att sjunka neråt, denna ständiga ängslan för att sjunka och förlora. Det är en rädsla man i unga år tror sig ska växa upp ifrån, men den förblir lika stark. Man kan inte lita på sin situation eller på att man själv ska kunna hålla upp den; kort sagt, man vågar inte lita på sig själv.

Men jag kunde lita på mig själv. När man väl accepterar att det inte finns några garantier, tänkte jag där i fönstret ovanför den stackars fiskargubben, inser man att man inte har något att förlora. Hur når man den insikten? Genom att förlora, förstås. Genom att bli bitter inför alla de satsningar som ändå slutar med förlust, och i annat fall äts upp av skulder eller någon annans vinst. Alla ens chanser och lyckor går runt i ett kretslopp där man i slutändan själv aldrig får någon bestående lycka. Det enda man har från det man föds tills man dör är sig själv. Det är den tragiska sanningen om människans tillvaro, tänkte jag där jag stod i det kyliga draget från fönstret och drack ur koppen där kaffet redan ljumnat.

Det var ändå bättre nu, tänkte jag. Bättre än vad det varit i somras och de senaste veckorna. Jag hade varit tyngd av skuld och packad av ångest, ständigt svettades och blev smått galen under sommaren och hon skulle inte komma tillbaka, jag tyckte mig se henne överallt och jag tänkte hela tiden att ett samtal skulle förändra något – men hon var borta. Och när det blev kallare hade jag börjat prata med henne, som en skuggfigur som växte sig allt mer levande. Jag hade slutat prata med henne nu. Nu var hon verkligen död. Och här stod jag med min insikt om alltings förlust i slutändan. Jag tänkte att jag med den insikten kunde leva lugnt och fri från såväl överdriven smärta som glädje hädanefter. Det skulle inte bli värre, trodde jag.

 

2. Demonen

 

Jag snurrade runt och dunsade ner på golvet. Kroppen var uppjagad och spriten i blodet fick adrenalinet att gå upp i överdriven hastighet, ögonen kändes misshandlade, de drunknade i vätska och det kändes som de blödde, de darrade krampaktigt och ville desperat stängas. Men jag ville inte återvända till en ny dag, ångesten kom ikapp mig nu när jag insåg att solen skulle gå upp och jag skulle vakna upp till ännu en dag och se det nyktert i vitögat igen.

Ett akut lugn föll över mig, något stannade.

Jag såg ut genom fönstret i en spegel snett framför mig. Mörkblått. Det var alltså någon slags morgon. Händerna började darra. Läpparna vibrerade, ville skrika men kunde inte få fram mer än några bisarra läten som mest påminde om något man hör på djurparken. En apa, korsat med någon form av fågel kanske. Där satt jag och lät. Med darrande käkar. Livrädd. Stel som om skelettet blivit kallt, darrande stål. Jag kände fukten av närvaron, hörde de hasande stegen. Hon var inte död. Jag hade panik och jag andades var tredje sekund, bröstkorgen höll på att säcka ihop. Sedan handen på dörren. Då skrek jag.

 

Hon var inte död, hon levde men hon var inte hon utan hon var jag, med ett utgrötat ansikte blandat med hennes och med stor, sned mun som till hälften grinade i ett vidrigt leende och till höger bara föll ner, nedanför hakan och hur visste jag det? Såg jag henne?

Jag visste att hon var där och inte död utan där och inte hon utan en DEMON. Hon levde igen, hon var en demon, hon var nu min demon. Som stötar, åksjuka vågor flödde tankarna mitt i bruset och gröten av det osammanhängande, det bortförvirrade, de trasiga hjärncellerna…

 

… Ja. Alla dagarna hade hon varit där. Död på golvet. Liggandes här och där. Väntandes på mig i sängen. Men död. Och jag slutade prata med henne och accepterade att hon var död, nej det gjorde jag inte, jo absolut, inte alls, kanske? Kanske, men jag villste att hon inte var död. Och nu levde “hon“. Jag slutade skrika och ramlade framlänges, sprattlade omkring på golvet, måste få tag i någonting, jag var en rädd liten spritdränkt katt som kravlade omkring och tänkte att jag blivit ett offer för mitt eget offrande, att det var här friskheten tog slut, det var som att mina tankar hängde ur mig som inälvor och jag kunde inte förmå mig att få tillbaka dom på sina rätta platser.

Jag sprattlade upp på knä och den var borta. Men jag hörde den tänka i mitt huvud, den var inne i hjärnan som en gas. Den sa…

… … … död … … ….

 

Jag ville spräcka upp mitt huvud för att få ut den och kom plötsligt på att jag kunde andas.

Jag andades.

In.

Ut.

Försökte sluta darra.

Satt så

i en

minut.

 

… … … död… …

… jag… …

du…

sedan ett skratt, ett luftigt och glatt skrik, det splittrade huvudet, jag vrålade till och sprattlade upp på mina fötter och slängde flaskan åt helvete och damp ner på fåtöljen med höften på stolsryggen och välte ner mig och fåtöljen på golvet igen. Slog i huvudet och började glida bort.

 

 

 

Jag såg för mitt inre ett hav. Och flaskor som guppade omkring i havet. Det blåste upp till storm och blev mörkare. En och annan blixt lite längre bort. Flaskorna… och längre ner, i mörkret, såg jag svarta klumpar, gestalter, jag visste att det var människor där nere. Havet plötsligt inte vatten, bara krossat glas och jag kände hur blodet fanns överallt. Iskall. Frost i blodet, lungorna på väg att spricka sönder som ett munsår och så vaknade jag till.

 

Allting helt tyst. Som det varit hela tiden kanske. Silverljus överallt. Ingen sol. Alla fönster var öppna, snön virvlade in med minusgradersvindar och jag kravlade upp och stängde dom och frös ihjäl. Jag visste att hon stod där bakom mig. Jag vände mig om. Nu var hon mer ett lik som stod rakt upp, tovor i håret och lila, vattenskadat ansikte och bara ögonen rörde på sig, nu på mig.

Jag vände mig om igen. Jag visste att hon var borta.

 

Jag lät vodkan ligga på golvet bland skärvorna. Jag lade mig på sängen och stirrade på garderoben som hade en liten glipa öppen. Det var svart därinne. Jag kände demonen därinne, jag kände kroppen i luften, i avståndet mellan den och mig. Jag visste att hon inte var död. Jag var så trött.

 

… … … död… … …

 

– Ja… visst.

Jag gick upp ur sängen. Gick fram till garderoben och öppnade glipan och därinne satt hon hopkurad, klarare nu, med kalla ögon som stirrade upp på mig utan någonting alls. Jag såg tillbaka. Stängde garderoben och gick och lade mig igen.

 

3. Tid och rum

 

Du väcker mig

Du har dragit isär persiennerna

och rummet är alldeles gult

Och du har varit uppe

lite mindre än en timme

kanske

 

Jag sätter mig upp

på kanten av sängen

Får på mig min morgonrock utan att lämna täcket

Reser mig upp

det står krukväxter i rummet

och jag sträcker ut ryggen

Jag sträcker ut ryggen

det knakar

Och det är bra och skönt och en ny dag

Ute i vardagsrummet

Är det också gult

Och en TV står på

Där är det ett nyhetsprogram

Och du dricker te

Och jag står bara där

Ser inte på dig, där du sitter, du med en tekopp

Du är det vackraste jag vet

men det vet jag

Det har jag inte

glömt

Det

vet jag bara

sedan tidigare

Och jag ser inte på dig, det vackraste

Ser på TV:n

Det är något intressant, något som har hänt

Och tidningarna, frågar jag

Var är

Tidningarna

Du ser på mig med det där osminkade leendet

och ögonen, samma ögon du föddes med

och du är lite trött men ändå inte

Dom är i köket

Och jag gör kaffe

Tar dom

Sätter mig vid dig igen och omfamnar dig

och du skrattar lite grann och jag med

Du dricker ditt te, ser på skärmen, mina läppar

möter din käklinje

du vänder huvudet mot mig

och allting mjuknar

 

4. Nattliv

 

Jag vaknade i sängen och ljuset var mörkblått. Jag visste inte vad klockan var men förstod att jag sovit till eftermiddagen kanske. Jag låg därför kvar i sängen, vägrade röra på mig, vägrade bry mig, stängde av.

I denna dvala där jag höll sällskap med de stadsläten som fanns där nere, låg jag och fäste blicken på det märkliga ljuset som då och då kastades ut längs med väggarna. Ibland lät jag bli och blundade bara. Men tankarna ville inte infinna sig. Jag koncentrerade mig men kunde inte hitta någon tanke att fokusera hjärnan på. Jag försökte att bara slappna av och låta det ske av sig självt, men inget hände då heller och allt som inträffade var en ganska obehaglig känsla av att sängen sjönk ihop. Lakanen var övertrötta av att ha mig på sig, kändes det som, de ville inte arbeta annat än om natten och kring morgonen – nu var jag en oinbjuden gäst som vägrade lämna tillställningen och sängen var artig och lät mig vara, men jag kände dess frustration där under ytan. När jag intalade mig själv att sängen inte hade ett liv så kände jag min tyngd på den istället, som en bild i huvudet och som en känning precis i platsen där ryggen och madrassen möttes. Om jag slappnade av kände jag att jag sjönk längre och längre in i sängen, att min tyngd förde ner mig i något okänt djup. Ju mer jag tänkte på det, desto fortare verkade det gå. Inledningsvis tänkte jag inte på det, men när jag först noterade att jag faktiskt sjönk in i sängen tänkte jag fortfarande inte på något men efter någon minut sprang tankeverksamheten ikapp mig och jag fick någon sekunds panik när jag insåg att jag ju definitivt skulle försvinna in i sängen om jag låg kvar, det var ren logik. Så jag började motvilligt tänka på att resa mig ur sängens gap innan den svalde mig. Jag spände hjässan och reste på mig, sakta och raklångt som en vampyr ur kistan, och hade till slut fötterna på golvet. Klockan var över åtta på kvällen. Ljuset på väggen fladdrade mer konstant än tidigare i det svarta rummet. Jag såg på sängen. Den var sig själv, stilla och vanlig, fast med ett avtryck som visade min gestalt som en grop, djupt inbäddad i lakanen.

 

4.2. Jag reste på mig utan att känna att jag egentligen kommit ur sängen. Jag öppnade dörren till garderoben. Det var tomt där, för tillfället. Barskåpet hade dock en whiskeyflaska kvar att bjuda på. Jag öppnade skåpdörren och lät fingret stryka över det tunna, fina glaset. Sedan tog jag flaskan, med glaset stiligt placerat bredvid, och stängde försiktigt dörren, rädd om det där glaset som såg ut att kunna spricka av en för högljudd tanke.

4.21. Jag satte mig vid bordet i rummet. Jag kunde inte minnas att någonsin ha köpt detta bord, men det var lämpligt utplacerat tänkte jag och hällde upp glaset med den guldgula vätskan som såg ut att lysa i mörkret. Jag stirrade på det en stund, och drack upp.

Jag hamnade i en ny dvala. Det gick förmodligen en timme eller två, men ingenting hände. Jag kände djupt inuti mig att jag sakta blev än mer våldsamt arg över denna brist på händelse. Men ilskan växte aldrig upp över ytan, den blev kvar där under och ovan den lades bara en tyngre och tyngre mängd cement och inuti mig, det enda jag omedelbart kände, var en känsla av total godtycklighet. En tjock smet av ingenting alls. Jag var tvungen att gå ut genom dörren. Det var motvilligt men jag fann ingen annan utväg.

4.22. Nerför trappen var det svart och ute genom fönstren såg jag hur regnet flög ner som tusen små vassa bomber, raklångt och hårt snett ner till höger, under dom där gula gatlyktorna. Jag fortsatte ner, tungt, för trapporna och dunsarna ekade genom huset och plötsligt förstod jag inte vad jag höll på med. Det var som att jag plötsligt gled ur dvalan, som att gå rakt ut ur ett uppskuret ärr, och insåg att jag inte kunde gå ut. Där ute levde människor som var människor i det där livet jag en gång levde i men som jag var tryggt och vedervärdigt utanför. Men fötterna rörde sig lik förbannat. Jag kunde inte sluta gå. Jag beslutade mig för att ignorera alla mina tankar från och med denna punkt, och i samma stund nådde fötterna dörren och handen tryckte upp dörren och vinden flög på mig från höger och gled in överallt och regnet ovanifrån som en attack blöta myggor. Då insåg jag att jag inte ens var klädd. Jag hade bara gått ut ur lägenheten. Det måste ha varit minusgrader, det kändes så i alla fall och snart stelnade benen inuti mig av kyla och jävlighet. Men just det, tänkte jag sen, ignorera tankarna var det.

 

4.3. Jag gick med händerna i fickorna längsmed gatan, nedför trappan till en ny gata och sedan ut på huvudgatan där det var folk som gick och bilar som körde och vatten överallt. Jag gick fortare märkte jag, fortare för varje steg och sakta började den där ilskan stiga, som ånga och jag kände en triumfatorisk glädje, en slutgiltig tillfredsställelse och jag njöt i regnet av att den där vreden började få syre och när som helst skulle vara ute… vart? I axlarna, tänkte jag, nacken, ut genom huvudet… men också ner i överarmarna, och spänna tag i armbågarna och skjuta ut adrenalin i händerna, knogarna, fingertopparna. Jag förbannade mig själv för denna fälla jag låtit mig själv gå in i och i samma stund exploderade allting och jag dundrade in en knuten hand i närmsta tegelvägg.

Jag kände ingen smärta. Jag såg på knogarna och betraktade hur regnet tvättade bort blodet. Efter det gick allting fort.

Ett par kom ranglandes runt hörnet. Dom såg mig inte utan dunsade rakt in i min axel och jag skrek till varpå dom ängsligt avlägsnade sig med några ”ööh… ja, tack detsamma” och varsitt skratt och jag kände ilskan susa ner i maggropen igen, hämta energi och susa ut igen. Det var ett elektroniskt kretslopp och i samma stund började benen röra på sig igen. Jag gick samma väg som paret kommit ifrån, och gatan som följde bestod av en kö till någon neonfärgad ingång, en dansklubb. Jag stannade och stirrade på kön och sedan på de feta vakterna längst fram. Jag ville slå mig igenom alla människor, armbåga nackar och midjor och revben och sedan kasta mig i famnen på dom där vakterna och bita dom i ansiktet och använda all min kraft på benen under deras hud. Jag spände varje muskel och kunde nästan höra våldet ladda upp inuti mig, som ett ljust tjut mellan tinningarna.

4.31. I samma ögonblick öppnades en dörr på hörnet. En orakad figur med onaturlig övervikt ställde sig under det lilla taket vid trappen och såg bistert på vädret, sedan tände han en cigarett. Bakom honom fanns ett kök av något slag. Jag gick rakt mot honom och knuffade in honom i dörröppningens kant och han slog i nacken med ett donk-ljud, vrålade till och rullade ner för den lilla trappan, med samma fysiska perfektion som en stock. Han landade på rygg. Jag kisade och noterade att han fortfarande andades. Regnet plaskade ner på hans flottiga ansikte. Sedan smällde jag igen dörren och gick med en mördares takt rakt genom köket, ut i en brun korridor och sedan genom en till korridor och ut genom en låst nödutgångsdörr där det var svart och tjockt och folk och syntetiska lampor och det var klubben.

4.32. När jag stod där i den tjocka luften och svajade med axlarna (ja, plötsligt kände jag att jag var påverkad av alkoholen) fylldes jag av ett plötsligt lugn. Jag hörde inte alls vad som spelades, men det var skönt att det var öronbedövande och att jag i mitt instabila huvud liksom drunknade i det. Jag började glida omkring på dansgolvet, som var täckt av ett hav, eller ett litet minikosmos om man så vill, av färger och konstiga dimmor. Jag kopplades bort från allting och i denna tredje dvala var jag nästan lycklig. Det var inte ens ett intet, det var helt enkelt ingenting alls; ett hål i hela existensen. Jag hade helt släppt taget om allting som fanns och det kändes som om jag ville fortsätta andas, och röra mig i mina svajande rörelser, tills livet behagade ta slut.

4.33. Så skulle det dock inte bli. Detta fantastiska tillstånd började steg för steg att rinna av mig. Det första tecknet var någon som klappade mig på axeln och vrålade att ”Wöh! Det är bra att dom där slantarna i lådan räcker till mer än bara sprit!”. Jag begrep först inte vad han menade men jag brydde mig inte. Det andra tecknet var när jag för någon sekund öppnade ögonen och såg att människor stod samlade längs dansgolvet, som om det var avspärrat, och alla såg på mig. En del med förvånade miner, andra skrattade, en del såg skrämda och rädda ut och några tjejer rakt framför mig såg lite halvt äcklade ut och skakade sakta på sina huvuden. Jag fylldes visserligen någonstans av ett oerhört vemod, och bilder av människorna där, de lugna vännerna, de förälskade och lyckliga fick mig att sjunka någon grad, jag blev aningen tyngre och mina rörelser blev mer lidelsefulla.

Men fortfarande kunde jag vara kvar i intigheten. De var trots allt bara detaljer som dök upp i en sekund, och vad var en sekund i jämförelse med en hel oändlig intighet. När jag stirrat på gestalten i vitt i en minut, han stod bakom glaset på pentryt på övervåningen, insåg jag att det var den fete från köket och i samma stund kopplades intigheten bort som om någon tryckte på en knapp i min hjärna. Plötsligt fanns rummet igen. Musiken var klar och tydlig, våldsamt hög i öronen.

4.34. Vakterna var tre, och de kom från dansgolvets kortsida, de var kanske tio meter ifrån mig när jag noterade dom. Deras ansikten var bistra och grova och dom såg ut som vandrande träd. Ilskan i mig hade glömt bort sig, men nu vaknade den och byggde upp allt den gått miste om på någon sekund och jag fylldes snabbare än jag själv insåg. På en sekund var den ute i min kropps yttersidor, frenetiskt kämpandes för att komma ut. Vakterna såg häpna ut den sekund då jag gick mot dom.

Den första sparken träffade den främre vakten precis i mellangärdet, den vänstra armbågen perfekt längs den högres nedre tandrad och när den vänstra tog sitt grepp om mig bet jag tag i hans näsa och spände mina käkar och lät smaken av blod och järn fylla min mun. Hans skrik i mitt öra tog bort musiken och det var som om vreden i mig fick betalt för sina tjänster. En sådan fantastisk dag det var.

Den mellersta vakten dundrade in sin kala skalle i min maggrop och jag slets ifrån näsan och medan jag gick i golvet såg jag den vänstra och den högre hålla om sina ansikten i plågor och med ett skratt drog jag upp knät i hakan på svinet som låg på mig, hoppade upp på golvet och drämde fötterna i hans liggande kropp så fort och våldsamt jag kunde och sedan sprang mina ben iväg med mig i en enorm hastighet jag inte visste att jag kunde komma upp i. Med axlar och kroppstyngd flög jag genom den feta folkmassan som dignade ner på golvet som buskar och medan jag sprang över dom kände jag njutningen i mig när jag klev över huvuden, knän och skuldeblad. Med denna hastighet flög jag ut genom huvudingången, rakt förbi de vakter som stod där, ut över gatan över vad som måste varit en bil, och vidare in i gränden på andra sidan gatan.

 

 

Därifrån fortsatte jag bara………

 

 

Jag sprang i den där enorma hastigheten. Det plaskade raskt och hårt om fötterna i vattenpölarna. Och regnet öste ner med samma tillfredsställande öronbedövande kraft. Jag rusade framåt och kände kylan mot vinden, jag var kall och blöt exakt överallt. Jag kände mig full av liv.

 

 

Medvetandet kom tillbaka på ett oerhört långsamt sätt.

 

 

 

Först tänkte jag att de självfallet skulle följa efter mig.

Men efter vad jag bara visste var en mycket lång tid förstod jag att de inte skulle dyka upp

Jag klättrade med ljuvlig sötma i blodet upp över ett stängsel, och landade på en lokal fotbollsplan som låg öde och svart.

Jag sprang rakt över den

med lycka över min flykt.

Upp över stängslet på andra sidan gatan, och regnet avtog, luften kall och ren, jag sprang

och i den hastiga förbifarten såg jag en affisch jag kände igen, jag var någonstans i närheten av mitt hem

Och så skrattet

Det våldsamma, groteska, skrattet fullt av jord och förruttnelse. Det ekade överallt och jag skrek till där jag sprang.

Hon var i mig. Hon var överallt. Allt jag hörde var hennes vidriga skratt. Det drog rakt genom min kropp och det ekade så att det skälvde och skakade i mig. Paniken kom till slut som en fyrverkeripjäs avlossad utan förvarning, när jag inte kunde sluta springa fastän kroppen höll på att ge upp alla sina krafter. Och skrattet skar upp allting som fanns.

Längre framåt gatan såg jag hennes gestalt. En svart liten miniatyrmänniska långt där borta, men den blev större och större och hennes lik stod och log lite förnöjt. Men så fort jag kunde urskilja hennes ansikte, okänt antal meter där framme, verkade hon förvandlas, arbetas om och smetas ut till en suddig, kolsvart substans som i samma takt som mina våldsamma språng framåt växte större och större, tills den nästan helt tagit över natthimlen.

Och jag sprang rakt in i ett svart hål.

 

5. Gisslet

 

5.1. Jag vaknade faktiskt den dagen av att det ringde på dörren. Jag var självklart mycket förvirrad där jag låg, till hälften på soffan och till hälften på golvet, och med täcket nånstans däremellan. Ljudet var först bara något undermedvetet tjut från drömmen, en diffus irritation som bara nerverna begrep något av. När jag sen förstod att det var dörren såg jag nog genuint förvånad ut när jag hävde mig upp från golvet med armbågen.

5.11. Jag gick fram till dörren, lade handen på handtaget och kände att det faktiskt stod någon där på andra sidan. En ringning till, jag hoppade till. Skulle jag öppna? Jag gjorde det.

Killen i dörröppningen var en ung man men härdad. Han var mörkhårig, mörkögd och med svart pipskägg. Svart läderjacka. Lätt åldrad i förtid. Jag kände inte igen honom förrän han sa att det var Max.

– Max, sa jag stödjandes på handtaget och försökte sluta vagga fram och tillbaka och det var mycket konstigt och tyst i några sekunder. Han vågade på sig ett litet leende.

– Du bor kvar här ser jag, sa han.

Jag tittade ut i intet.

– Nej, sa jag till slut. Den du känner bor inte kvar här.

Ganska typiskt tänkte jag, det var fånigt sagt och nu skulle jag väl ha dödat hela konversationen. Max var dock Max och aldrig så förutsägbar. Han slog upp ett till litet leende och nickade på huvudet lite lojt.

– Jag kan se det, sa han.

– Aha, sa jag och vände mig om mot badrummet. Max gick in efter mig, hörde jag, och stängde dörren efter sig. Jag stängde samtidigt dörren om mig i badrummet, som om vi lekte nån lek som gick ut på att två personer inte fick vara i samma rum samtidigt. Den klaustrofobiska demonen flabbade förbi i sitt äckel en stund men jag ruskade av den och hon gled bort till sitt dunkel. Såg mig i spegeln. Rökgul. Flottig. En pricksäker klyscha. Sköljde. Sket i det. Nu Max. Som var tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka, jag kunde inte minnas att han på något sätt försvunnit. Ändå måste det varit säkert fyra år sedan vi sågs sist. Träffats på högskolan. Gemensamma intressen, gemensamma visioner. Den grejen. Hon tyckte om honom. Vi hängde mycket här i lägenheten, på den tiden den levde, på den tiden det fanns liv här. Han måste ha varit fascinerad ändå av ruinen som fanns kvar här nu. Det var knappt en ruin ens heller, för den delen, bara ett ingenting, ett par rum, fyra väggar, tomt däremellan. En människa. Kvar. Tomt.

Efter att ha stått med huvudet i handfatet så pass mycket som jag brydde mig, gick jag ut igenom och där satt han i soffan och var inte mindre spöke än vad jag var.

– Jag hörde om dig igår, sa han på soffan där han satt och såg på mig med ett oskyldigt och för mig förnedrande ansiktsuttryck.

Jag såg bara på honom. Tålmodigt, för jag kunde inte tänka mig att han skulle komma med någon hederlig gammal moralpredikan.

– Eller jag såg dig faktiskt, fortsatte han. Men mest hörde.

– Well, sa jag, tillgjort storögt och med armen vajandes över mitt forna kungarike.

– Tappat spåret lite? Sa han

– Mm, mmade jag

– Och xxx är?

– Borta, sa jag med armen i vädret.

– Inget jobb kanske?

– Hepp sa jag

– Inga pengar?

– En del pengar faktiskt, sa jag efter visst eftertryck

– Så pass…

Min skalle blev grötigare, jag började vakna till.

– Vad…….. sa jag och skallen strejkade och jag vinglade till en sekund. Samlade mig.

– Vad… är det du gör här?

Han reste på sig med samma märkliga halvleende, som jag nu började irritera mig på lite mer än förut, gick ut till köket och jag orkade inte följa efter. Efter en knapp minut av nåt slags skrammel jag inte brydde mig om kom han tillbaka med ett vitt glas

– Jag ger dig en treo, sa han.

Jag skrattade till åt detta gamla internskämt att svara självklart och felaktigt på frågor och nickade med ett jaha.

– Freska upp dig nu, sa han och gick bort till fönstret och öppnade. Du behöver nog komma ut lite grann. I dagsljus, la han till.

Jag gick motvilligt och utan sympati för hans oförstånd fram till fönstret och tittade ner. Ljusskenet där nere var fruktansvärt vitt och om jag kisade kunde jag se de små människorna som gick omkring där nere och levde sitt vardagliga liv. De gick långt där nere, över gatan, med sina hundar, in i sina bilar, under apokalyptisk vit sol. Det kändes konstigt. Och jag funderade på varför jag helt plötsligt kände mig vaken.

 

5.2. Max hade en liten burkig bil som var lika vit som hela utsidan och jag satte mig oroligt ner i bilen som körde runt i staden och att glo ut genom fönstret var som att se en gammal bekant igen, som pysslar med sitt men som väl fortfarande är densamma, kanske. Bilen körde ett tag, runt en och annan gata och vid första övergångsstället frågade jag, eftersom jag ville använda rösten, vart vi var på väg.

– Till en figur som till vardags kallas Handduksmannen.

– Okej, sa jag utan att orka tänka mer.

– Handduksmannen, fortsatte Max utan att jag hade bett honom, har nämligen en skrivmaskin jag ska erhålla. För att besvara dina givna… han såg på mig… eller kanske högst eventuella följdfrågor så Ja, jag skriver fortfarande, Ja till och med på den där drömmen vi snackade om förr i världen. Den Stora Romanen. För varje år som går släpper folk ifrån sig dynga med allt brunare benämning och your truly är precis lika hängiven som alltid.

5.21. Jag hörde på. Halvt. Såg ut genom fönstret på staden som gled förbi som en liten tråkig konstfilm. Koncentrerade jag mig så försvann ljudet och allt var bara bilder som gled förbi i bilens kilometrars hastighet.

 

5.3. Vi kom fram till huset, gick ur, gick upp, trappor, lägenheter, ett sopnedkast, en ful brun dörr och människor, samma modell som vanligt, allt det tomma och döda och värdelösa som dragit ner mig i skiten. Vi kom till dörren, ringde på, gick in, en till lya, fler människor. Handduksmannen var en långsmal mörkhårig kille med en sympatisk uppsyn. Han försvann in i köket, Max följde och jag slog mig ner i soffan i vardagsrummet där en bister figur, överviktig utan att vara rundlagd, bara fyrkantigt kompakt, satt i helt grå tröja och helt svarta jeans och glodde in i en vägg. Hallå, sa jag, och han svarade inte. Max och Handduken kom in i rummet med skrivmaskinen och en gammal manual., de pratade om något internt som hänt som jag inte begrep något av. Jag hälsade på Handduken och han frågade om jag träffat Grolsch och jag sa att ja, om det är den här killen.

Han pratar bara när han har något att säga, förklarade Handduken och jag sa att jaha, och att hälsa var då förstås alltför onödigt?

– Äe, han håller på sådär, avfärdade Handduken. Ska man behöva skämmas för dig nu, hojtade han sen till Grolsch skämtsamt men stonefacekillen stirrade vidare och sa plötsligt.

– Den som skäms på andras bekostnad skäms av sin egen spegelbild.

Handduken mmade helt frånvarande och fortsatte äta ur tallriken jag nu noterade att han hade. Jag såg på Grolsch för att försöka urskilja något motiv, men det var samma stenblock. Det enda han gjorde var att blinka. Gud, tänkte jag, vilken outhärdlig apa. Då vände han på huvudet och såg på mig ganska exakt som om han kunde läsa mina tankar och jag såg nervöst tillbaka i några sekunder tills han bonkade fram en whiskeyflaska i bordet med en mörk smäll.

– Du verkar vara alkoholist, sa han. Här.

Max och Handduken brast ut i varsitt gapskratt men jag stirrade bara in i gorillaprofetens fasta pupiller som satt som knappar i ögonen, som såg ut som trä eller ben. Jag hade en avlång sten i halsen.

Men vi drack förstås ändå. Nån timme senare när mörkret föll korkade vi loss, dessa två hade ett omättligt spritförråd och Max ringde runt, gick omkring med telefonen i örat. Handduken satt och åt nachos och försökte högljutt berätta nån rolig historia. Grolsch satt kvar, om än någon promille högre i samma gestalt och när ovädret dundrade in såg jag hans stirrande profil framför åskan och det var löjligt obehagligt. Men så länge jag såg honom, tänkte jag, var jag vid för starkt medvetande. Så jag drack. Mer. Ytterligare. Och tankarna började hänga löst, äntligen till slut, och Max och Handduken sorl blev snart bara gigantiska garvande munnar. Flickorna var plötsligt bara där, mitt på lägenhetsgolvet. Dom var vidriga förstås med sitt svarta burriga hår eller långa kurviga hår eller urringningar och klingande höfter och jävla käcka attityd. Rummet snurrar. Tänkte jag en sekund och sen inget mer. Bra. En ångestladdad svordom i mitt huvud: bra. Jag är ute på golvet och snurrar runt helt plötsligt. Visst. Benen bär mig inte. Smärtan, ormhugg på låren, ett gurglande krasch, överallt ljudet av exploderande glassplitter i huvudet plötsligt och här och nu fastän glaset krossades för tio sekunder sedan, sedan jubel och Max och Handduken i sängkammaren med den ena, dörren vidöppen, den andra närmar sig mig och jag känner hennes hand runt min nacke och jag morrar och dreglar åt bödeln, vill spy ner hela henne, kan, gör jag det? Slår åtminstone ett hål i väggen och det blöder och fan underbara smärta, sprit på, håller ut spänner käken, ut i köket, skölj och ändå, helvetes jävla skit tar kökskniven i handen vill vill vill stirrar på eggen som vill skära i hjärtat, låter den sticka hål i armen, smakar blod som vill ut, plockar fram en sexdocka, jag mindes vart den gömde sig, lyckas fylla den med lådvinet där och hugger ihjäl den jäveln brutalt och lyfter honom och dricker hans blod som en kannibal och det svider och jag slår mig ut i blodet och tjejjävlarna struttar runt kring bokhyllan som brinner och dom släcker eldar och Grolsch på rygg sjunger piratsånger och ett gigantiskt satans rökmoln och smällar i dörrar och en dunk i mitt bakhuvud och Grolsch över mig han Skriker åt mig, kan inte uppfatta orden han är angelägen skriker spottar fräser och hans munsafter droppar ner i min hals och jag vill kräkas han håller ner mig med sin vikt och jag kvävs på kväljningar och hjärnan grötar ihjäl sig, åskdånet och i blixten bakom honom ser jag honom från svart till vit mellan sekunder han är röd och kvävd på spända muskler och vild och skriker, Kärlek är gisslet Kärlek är gisslet Frihet är gisslet Kärlek är gisslet och synen skärs upp och blixtrar ut i vitt.

 

Jag vaknade utan att kunna röra mig. Sedan kunde jag det. Nacken böjd upp längs ett element. Täckt av okänd smuts. Kroppen tömd, hjärnan i den välbekanta mangeln. Lukten i rummet var ofattbar, fylld av sot och rök och luft som var så tät och tjock att syret snart var utrotat. Upp på axeln och spyr vid balkongdörren. Tillbaka ner på rygg och så upp. En ny dag igen tänkte jag och skrattade till och hörde röken i min egen röst. Handen genom håret och jag såg mig omkring. Handduken vräkt på soffan, Grolsch hopsjunken på den andra, vid mig, den vanliga platsen. Det tog mig en sekund att se dom. Sen ryckte jag till i den andra. I luften hängde Max’ fötter. Längre upp hans förvridna ansikte. I en snara.

Han hade hängt sig i ledningen i taket. På bordet vid sidan låg Handdukens skrivmaskin, där han hade skrivit sitt avskedsbrev.

 

6. Tankar på döden

 

Molnen drog ihop sig, sotigt svarta och så hotfulla, så allvarliga rörde de sig in över staden som en ond ande. Regnet kom tunt och glest, liksom avvaktande, annalkandes.

Det regnade in genom balkongdörren. Smattret på golvet, fönsterkarmen, det var ett lagom ljud. Sällskap. Ett lugn, ett lugn så mjukt och tillfredsställande. De avlägsna trafikljuden där nerifrån, stilla brus doft längsmed väggarna.

Mycket stilla nu. Tömda spritskåp. Slängda flaskor. Uthälld vätska.

Ett långsamt stirrande.

Fokusering. Koncentration.

Den bleka luften som nyss inväntat regnet

 

Ekon;

“kärlek är gisslet”

“frihet är gisslet”

 

Tystnad.

 

Molnen svarta över himlen.

Ingen himmel – enbart moln

inga moln – enbart svärta

 

dova, avlägsna muller…

 

Död

som en önskan om en hemkomst

(slutet på historien)

som en längtan

 

En utandning

En sista långsam utandning

En fantasisk känsla

“nu

släcker vi

du

är

fri

 

linan dras ut och går av i ett snäpp

 

Vaknar

Renad hjärna. Klar blick.

Livet ett sövande nattmoln

Döden en vaken dagdröm

 

7. Oktoberland

 

Det är en sån där dag idag.

Blågrå. Värdelös.

 

En sådan dag då människorna runt omkring en inte betydde någonting, då dagen blev kväll och ingenting hade hänt och det inte spelade någon roll. En antidag. Men jag var av någon anledning utomhus. Märkligt nog hade jag faktiskt nått en punkt då jag var tvungen att ta mig ut ur lägenheten, återigen denna obegripliga känsla, detta ännu mer otippat än det uteblivna självmordet, att det krävdes handling, som om det spelade någon roll hur jag höll livet igång, vilket jag som sagt faktiskt gjorde. Kroppen ville röra på sig. Jag hängde inte med, men lät den dra dit den tog sig.

Den hade upptäckt ett kafé, eller rättare sagt en kafeteria som tillhörde vad som verkade vara komvux eller kanske en gymnasieskola eller möjligen också båda två. Folk kom och gick konstant. Ett driv som gjorde mig lugn. Man kunde, tänkte jag, förmodligen se att jag var ett vrak – åtminstone på nära håll varför nu någon skulle vilja vara där. Det är lätt för ett vrak att bli noterad, sticka ut, schasas iväg. Här kunde man tacksamt nog bli skiten i. Det enda undantaget var tanten bakom disken som emellanåt kastade bekymrade blickar åt mitt håll. Hur länge hade hon jobbat här, tänkte jag. Hela sitt liv? Varför kunde hon stå ut och om hon inte kunde det varför satt hon inte här bredvid mig? Hon sade något angeläget till några andra som jobbade där, helt uppenbart att hon pratade om mig, som om det nu plötsligt var något som var allvarligt, som om det nu plötsligt var något som hotade ett redan från börjat inrutat och meningslöst liv.

Jag såg ut i mitt inte igen och tänkte återigen att jamen varför i helvete bry sig? Dom här tankarna rörde sig rastlöst och fumligt i mitt huvud, de var ovana att vistas där, och de grötade i huvudet på mig, något ville inte bara hålla mig vid liv utan dessutom få ut mig ur mig själv, förlåt, lägenheten och sätta ner mig på denna sketna, målarfärg på tegel vita kafeteriakällare. Jag satt på en skranglig stol på vid ett skrangligt bord, snett mittemot disken, med en satans kaffekopp på, och mina tankegångar avbröts av att ingångnen lite längre bort öppnades av tre unga vuxna typer i tjocka kläder. Dom lufsade in i värmen och därute var det helt vitt och snön flög omkring okontrollerat, och jag tackade ilningen i ryggraden när den iskalla och påtagliga, verkliga luften gled in och rann förbi mig.

Jag kanske behövde döda mitt eget spöke först.

Jag spände mina knogar inför tanken.

Att ta henne ur mig, att slå henne blodig, krossa benen, hugga ihjäl hela hennes verkan i mig, slafsa isär hennes hjärta.

Åskan kom och dundrade till och jag flämtade ett triumfstön. Jag kände blodet flamma till i små gnistor i mig när jag tänkte på demonen i mig och mitt hat mot den men ljudet av regnet överröstade mina tankar och jag kyldes av. Jag kände min kropp ryka. Snart blev det mörkt igen. Himlen sken upp ibland i storslagna brak. Med spänd käke stirrade jag ut genom fönstret, när hamnade jag i lägenheten igen? När tog jag mig bort från kafeterian? Fanns den ens i verkligheten? Visst fanns den, tänkte jag plötsligt, vadå verkligheten?!, och glömde bort allting i nästa sekund. Lät tiden fortsätta dansa runt i sitt upplösta tillstånd. Dagar hade förflutit sedan Max dog, men hur många? Jag hade inte ätit, sovit, bara stirrat på garderobsdörrarna i dagar efter dagar av trafikmuller, avlägsna röster, ljud från fordon, i nätter efter nätter av tjock, svart iskall natt, mina vakande ögon, mitt stirrande, och i det enda jag stirrade på var den framfokuserade bilden av Henne, av det förbannade äcklet som styrde mig, jag som nu nästan inte fanns längre. Jag ville röra mig. Benen protesterade, det värkte i knäskålarna.

Jag föll ner på knä med en duns, knäppte händerna och viskade tyst om igen, så det knappt hördes mellan åskdundret.

– Hjälp mig dö, Gud. Gud, hjälp mig dö.

 

8. Det avlägsna och fördolda

 

Jag öppnade ögonen och såg golvet från ett visst avstånd.

När jag skulle röra på huvudet protesterade nacken igen och jag stönade grovt. Jag satt där jag satt (i fåtöljen insåg jag efter en stund av golvstirr) och förberedde mig på att försöka vrida på huvudet så att jag såg rakt fram. Då gick hon förbi mig där jag satt.

 

Det tog en sekund men tyget på nattlinnet och doften som hängde kvar i ytterligare en sekund, aktiverade mina sinnen så pass hårt och omedelbart att jag genast vred om huvudet, och föll sedan skrikande ner på golvet i våldsamma smärtor.

Det kändes som att benen i nacken skrotades. Men ändå låg jag där och stönade, och det var helt klart att det var lika mycket smärta som desperation, som en knarkare som har en fix inom räckhåll. Jag hade glömt bort hennes lukt, men nu grävdes den omedelbart upp och det var som att öppna en burk full av liv och vågen av bilder och minnen av känslorna i det livet där de där dofterna alltid fanns, kom över mig och jag drunknade.

Jag lade händerna på golvet för att häva mig uppåt, och vred huvudet lodrätt med ögonen högt uppe vid pannan för att se något. Golvet skavde under min kropp.

 

Hon stod i sitt nattlinne, hon hade sovit i det, och kastade en silhuett framför det gula ljusskenet som fyllde upp de öppna fönstren. Jag såg dammet i luften och det var första gången på mycket länge och jag insåg i samma stund att vädret inte var naturligt. Det betydde att det jag upplevde inte var verkligt. Besvikelsen var så skoningslös och brutal, att den i stort sett var skräck och jag tänkte på ren automatik att det inte fick vara så och jag såg mot fönstret och hon stod där fortfarande. Hon petade på blomkrukorna på fönsterbrädan. Jag försökte ignorera faktumet att jag inte hade några blomkrukor där. Så gick hon vidare, förbi mig och ut mot köket och jag stönade fram ett nej och försökte rucka på mig själv. Jag lyckades välta över mig själv på rygg lagom till dess att hon dök upp igen. Det fick skava.

Den här gången kände jag igen henne. Svarta jeans och en svart jeansjacka som om hon skulle ut och åka båge, som jag alltid sa, och en klassisk scarfs i grötiga färger och så det lätt röda håret, lite halvt uppsatt sådär, hon drog på sig sina stövlar. Hon var mycket vemodig ut. När hon fått på sig dom där stövlarna stod hon bara där ett tag. Sedan satte hon sig på soffan vid bordet, satte armbågen på bordet och stirrade ut genom fönstret igen. Det blev svårare att ignorera det, men jag lyckades nästan tänka bort faktumet att jag inte hade någon soffa där. Det var hon och hon var lika verklig som hon var omöjlig. Jag försökte att inte blinka, tårarna rann hårt och mekaniskt ner från ögonen. Hennes blick ut mot fönstret var ödesdiger, bestämd och hemskt sorgsen. Hon tog bort blicken, plockade fram sitt anteckningsblock ur bröstfickan och skrev ner någonting, rev av lappen och la det på bordet, ställde vasen som stod på bordet på lappen och vred lite på konstellationen så att det skulle se rätt ut. Sedan tog hon några andetag och gick ut genom dörren. Jag försökte återigen rulla runt, det var som att benen var förlamade, de gick inte alls att röra på. Kroppen gav upp. Jag lät mig ligga, med huvudet spänt mot dörröppningen.

 

– Men du kom tillbaka sa jag.

 

Ja

Tyckte jag att jag hörde någonting någonstans som sa.

 

Och så steg hon in igen. Klädd annorlunda. Men så fort hon dök upp i dörröppningen satte hon på sekunden upp handen för ansiktet, vände huvudet mot väggen och grät.

 

förlåt

 

Du hade slutat prata med mig

sa jag

Och jag visste vad det var du tänkte på

sa jag

Och jag försökte få dig…

sa jag

… dig att… att tro

sa jag

… att jag skulle dö… om du lämnade mig

sa jag. Högt.

 

 

Och du mådde hela tiden så dåligt

sa jag

Och jag visste inte ens om jag menade vad jag sa

sa jag

Men jag sa så

sa jag

Jag var rädd

sa jag

Jag var rädd

 

 

Det var förmiddagssol i rummet. När jag tänkte efter hade jag inte så ont i nacken, så jag reste på mig och gick bort till fönstret.

Där nere regnade det med breda avstånd mellan dropparna, himlen var blå och ljuset klart. Utanför butiken där nere, antikvariatet, stod en liten flicka i en brun jacka som såg dyr ut, en basker och brunt lockigt hår. Hon var mycket glad, och pratade med en gammal kvinna som stod i dörröppningen. Kvinnan var klädd i grått och hade innekläderna på sig, flickan skulle alltså gå och kvinnan skulle stanna kvar. Men de pratade med varandra, vänskapligt och kärleksfullt och den gamla damen var rörd av flickans glädje och entusiasm över någonting. Ett par gick förbi med armarna i kors med varandra. De stannade vid övergångsstället, såg sig om och korsade vägen och försvann bort över bron. Den lilla flickan kramade om den gamla kvinnan och gick sedan uppför gatan där paret hade kommit och försvann bort från mitt fönster. Jag vände tillbaka blicken och hann se tanten försvinna in i huset medan dörren stängdes.

 

9. Tystnaden

 

Plötsligt var rummet ljust.

Snön började falla i tjocka lager. Ingen åska mer. Kylan stannade kvar. Allt verkade stilla.

Vintern skrek vitt in från fönstret, utan förvarning, och det var så i dagar. Det kändes som att jag inte kunde urskilja några konturer i det där ljuset. Allra minst tyckte jag att jag uppfattade mig själv, blek och oklar i det vita som fyllde upp rummet varje dag.

Utanför fönstret stelnade näshåret. Kylan var domnande och överväldigande, och fick mig att minnas vinterdagar från barndomen, då man kunde vara ute i den där oerhörda kylan, springa runt i snön i galen entusiasm, förlorad i den där andra världen som var så lätt att gå upp i… sedan kunde man återvända hem, svettig och ändå stelfrusen in i minsta ben. Och där hemma fanns värmen och vilan, film och varm choklad.

 

Varför tänkte jag på det nu?

Jag kunde inte minnas att jag fantiserat tillbaka om barndomen tidigare i mitt liv. Faktum är att jag knappt kunde minnas att jag någonsin påmint mig själv om barndomen. Men det kändes mycket levande, just den där knappa minuten då sinnet fylldes av den luften, den känslan, hela den verkligheten som återvände genom en våg i mitt medvetande. Den reste sig och slog in på land, och var snart borta lika snart som den dragit ihop sig. Just det tillfället.

 

Det kändes som att jag inte hade gjort någonting alls i flera dagar när det plötsligt knackade på dörren.

Jag blev stående i rummet, totalt stilla och lyssnades efter en till knackning som om jag hade hört fel första gången, fastän själva knackningen hade brutit den totala tystnaden som låg över allting i lägenheten.

Det knackade igen. Tre knogar, propert mot dörren. Det var inte förrän då som jag insåg det märkliga i själva knackningen. Varför inte använda dörrklockan? Vem stod bakom dörren och valde att knacka på dörren, istället för att trycka på ringklockan. Ringklockans uppgift var ju att eliminera knackningen ur frågeställningen hur anländandet skulle presenteras. Jag kunde inte förstå det, men de både irriterande och obehagliga ekande knackningarna gav mig känslan av att detta besök hade en särskild, väsentlig avsikt.

Jag gick till slut fram till den lilla korridoren och hade dörren några meter framför mig, återigen, som om jag följde ljudet för att säkerställa var det kom ifrån. Givetvis var det dörren. En knackning till. Bara en. Följt av en svajande sekund och sedan fyra, nej fem knackningar, nu mer dramatiska, nästan våldsamma. Jag kände rädslan krypa upp längs min hals, som om luften tänkte fly min kropp genom munnen. Med ens fylldes jag av den akuta viljan att hålla mig utanför dörren, och jag ville för hela mitt liv inte släppa in människan på andra sidan. Detta intrång gjorde mig frustrerad, det borde vara självfallet att ingen störde mig och samtidigt, varför skulle ingen vara fri att knacka på min dörr? I någon sekund, i ögonvrån i min blick som var stint fokuserad på dörren, uppfattade jag Demonen i garderoben som stod på glänt, hon betraktade mig. Jag visste dock inte vad hon gav för intryck, vad det var hon ville ha sagt. Hennes närvaro var helt befäst, men också anonym. Jag kände bara hennes kropp i rummet och det drog åt i maggropen flera varv tills jag slutligen var så spänd man kunde bli. Alla muskler spändes och jag darrade. Ett rus av tankar följde, det tog högst tre sekunder, där jag slogs av tanken att jag kanske skulle bli mördad eller fängslad.

Då höggs den spända stråken av med ringklockans elektriska och frenetiska läte. Som om den piskat mig när den i sin separation skjutit iväg sig i ett blixtsnabbt slingrande ryckte jag till någon sekund, i ren skräck, varpå jag omedelbart gick fram till dörren och öppnade den. Fort, men på glänt, som om den hölls tillbaka av en osynlig hispa.

 

Mannen på andra sidan var i det närmaste grå i ansiktet. Det silvriga, tunna håret som gick i en oansträngd båge på det höga hårfästet, den mörkblå och halvbilliga kostymen hängde som om den inte varit av på veckor. De små svarta ögonen uttryckte en själ som hade en berättelse som avbrutits för tjugo år sedan och sedan levt på i ett alltmer stagnerat och sakta döende, rent av förruttnat, tillstånd av innehållslöshet. Det mest obehagliga var att jag inte alls kände igen honom.

Han sa mitt namn. Mitt efternamn. Rösten var torr, och lågmäld och hade säkerligen misstagits för ett rent mumlande hade det inte varit för att det var alldeles tyst överallt och jag hörde honom. I en snabb tanke, som faktiskt var lite roande så fort jag kommit till sans och lämnat den bakom mig, var att det kanske var Döden.

Det är mitt jobb att överlämna det här

Sa han och lämnade över ett strävt papper, i tjock standardstorlek. Jag stirrade på det och sedan på honom, som om jag inte kunde läsa. Hans blick hölls kvar, exakt likadan.

Det är en varning

Sa han och snöpte på munnen, svalde, och gav ifrån sig en lätt harkling. Fortfarande med samma små svarta ögon och samma blick riktad rakt in i mina. Det var som om kroken på ett fiskespö fastnat i mina ögonglober.

Jag har tagit det under översikt att ni under den procentuella merparten av er vistelse här har varit en lika oklanderlig inneboende som alla andra i huset.

Sa han. Exakt som om han läste det ur en bok.

Men de senaste tidens klagomål har varit så starka att nog måste vara nog. Era grannar har varit såväl upprörda som skärrade. Oroade. Rädda.

De sista orden sa han med en styrka som laddade upp sig inför varje nytt.

Det har uppenbarligen inte varit någon engångsföreteelse, vilket jag hoppades på först. Jag rekommenderar att ni gör något åt de eventuella problem ni kan tänkas ha. Vid tredje varningen kommer jag begära att ni flyttar ut.

Jag var tyst. Hans blick var likadan. Min var det förmodligen också.

Alldeles innan han vände sig om för att gå ner för trappen insåg jag att han var min hyresvärd.

– Du… började jag. Det var snarare som att ordet flydde ur min mun än att jag själv uttalade det. På sin höjd kastade jag ur mig det utan att tänka på omständigheterna.

Du är inte min hyresvärd

Sa jag. Men i samma stund kom jag ihåg honom, men yngre och med mustasch. Han hade skrattat mycket när vi köpte huset, och varit mycket tillmötesgående i lång tid. Eller var detta minne bara något jag i stunden av någon anledning fick för mig. Nu var hans vänstra axel mot mitt håll, och hans överkropp snett vriden åt mitt håll. Hans ögonbryn höjdes något. Men inte i någon empatisk blick, i övrigt var blicken högst densamma. Det var bara en vag reaktion, så mycket som hans kropp verkade orka reagera på saker och ting, tänkte jag.

Adjö.

Sa han. Och fortsatte nedför trappan.

 

Jag stängde dörren och gick några steg i hallen, sedan vände jag mig om och såg på dörren igen. Den stod som den skulle. Men den kändes hårdare och mer påtaglig. Medan jag stirrade på den kändes den alldeles närvarande på ett helt annat, organiskt sätt.

Just då hörde jag ett ljud som fick ögonlocken att tänjas ut till det löjligas gräns. Jag stod där med mina ögonglober, lätt svettandes och (tyckte jag) extremt varm, och lyssnade på ljuden som fick knäskålarna att tveka och gav maggropen en lätt yrselkänsla.

Ljudet var det av ett handtag som drogs ned, en dörr som sakta gled upp och sedan slog igen. Det dånade i trappuppgången. Det ekade i flera sekunder. Sedan hördes nyckelrassel; sekunderna därefter det mekaniskt grötiga ljudet när nyckeln låste dörren och även det lilla ekade.

Mina sinnen kom tillbaka när fotstegen började dunsa från trapporna där uppe. Jag hörde hur denna osynliga gestalt rörde sig ovan mitt huvud och tak i en spiral som till slut ledde denna okända figur till trapporna som tog slut exakt vid min dörr. Jag knäppte händerna och höll om dom hårt. Ljuden växte sig snabbt större, för varje sekund kom de närmare i en skoningslös hastighet. I en liten stund befann sig den här… människan! tänkte jag plötsligt i en bisarr insikt, i ett enormt litet och precist tillfälle var denna människa utanför dörren. Sekunden efter, om ens det, var människan på väg nedför trapporna igen.

 

När ljuden försvann blev jag stående i hallen någon minut innan jag ryckte mig ur mitt stillastånd med ett våldsamt ryck och började vandra omkring i lägenheten med raska, hetsiga steg. Det var som om jag plötsligt var tvungen att se saker ur ett nytt ljus, och jag kände omedelbart att det bar mig emot men i samma känsla fann jag att det var någonting jag borde göra. I den längsta tankegången såg jag mitt liv i en bild där en del saknades, en del som nu i sin frånvaro gjorde att allting blev omöjligt att förstå.

Jag la mig till slut raklång på rygg i sängen och stirrade upp i taket, och så snart jag lugnat ner mig märkte jag nästa fenomen.

Ur tystnaden som låg över lägenheten började jag höra mörka ljud. Jag tänkte först, på ren vardaglig instinkt, att det var mina egna tankar som talade och att mina upplevelser sedan länge slutat överraska mig. Snart nog insåg jag dock att det, åtminstone till någon viss grad, faktiskt var verkliga röster. Det var mörka, dova ljud från alla håll, omöjliga att tyda men omöjliga att missa. Luften fylldes av dessa svarta vokaler. På en gång insåg jag sambandet mellan dörren och resten av rummet: bakom varje vägg, under hela golvet och ovanför hela taket fanns andra rum med andra människor. Detta var ett fruktansvärt och frustrerande faktum och jag kände genast den begynnande paniken, som sovit de senaste dagarna eller kanske den senaste veckan, återuppstå i halsgropen. En kladdig och hopplöst oundviklig klaustrofobi började fyllas i mig, vart jag än gick fanns dessa röster och oavsett vad jag gjorde var jag inte ensam och där jag ville vara: någon annanstans. Jag var och förblev här. Var? Tänkte jag. Här. I rummet, ja, i mig själv, ja men alltid här i existensen. Dessa människor som gjorde sitt intrång var också här, och jag räknade trött och utmattat fram i min sönderarbetade hjärna det klara faktumet att jag aldrig skulle kunna komma härifrån. Jag låg där jag låg, hård och kallsint i min säng med spända käkar. Stängde ögonlocken och öppnade dom igen. Svalde och slappnade av för en stund. Av någon anledning kände jag hur jag långsamt lugnade ner mig.

 

Medan jag låg där var det som om omvärlden svartnade och föll som döende blomster omkring mig, men så fort jag reste på mig igen så kom ljuset från fönstren tillbaka och jag vred ansiktsmusklerna i avsmak när strålarna attackerade mina stackars svaga, försvarslösa ögon.

Vid garderoben var det tomt. Demonen var av någon anledning inte där. Det såg rent av snopet och plumpt, nästan löjligt tomt ut utan dess närvaro i dörröppningen. Den tysta frånvaron gav känslan av en prominent plats, där föremålet i fråga plötsligt försvunnit, vanhelgats eller på annat sätt högst ovärdigt sätt förlorat sin innebörd.

Först tänkte jag givetvis att det var något slags trick men ögonblicket senare kände jag i mitt inre att den för tillfället, men just högst tillfälligt, var frånvarande; varför kunde jag inte få klart för mig.

Inuti garderoben hängde främmande kläder. Jag rörde vid tyget som hängde ner längs galgarna och fylldes av en djupt sorgsen känsla av främlingskap. Det var som om jag aldrig levt här, och visserligen hade jag ju inte det heller men när jag förde fingrarna mellan dessa helt nya och okända tyg var det som om min kropp aldrig befunnit sig på denna plats, och att jag var i någon annans övergivna hem. Och att jag själv inte hade ett hem att återvända till. Men bakom kläderna låg den lilla vita papplådan, och den lilla känslan av ursprung växte fram, visserligen svag men fortfarande existerande.

 

Varför hade jag glömt bort den här lådan? Tänkte jag slött. Varför hade jag kommit på den? Det var en bättre fråga. Lådan var trettio centimeter bred och knappt tio hög, fick plats fint mellan två händer, och var inte tyngre än en bunt dagstidningar. Jag lade ner den på sängen och flikarna på toppen gick upp och avslöjade innehållet. De små korniga ansiktena som såg upp på mig från den där lilla lådan fick mig för en stund att helt tappa all tankeförmåga. Det var de första bilderna som inte på ett eller annat sätt skrämt mig på så lång tid att jag inte kunde minnas känslan av intryck.

 

Jag vek långsamt upp flikarna, med vad jag kände var ett mycket släpigt och efterblivet hängande ansiktsuttryck. Nu gapade den där lilla lådan på mig och jag kände mig, som från ett eko av någon barnslig tanke i bakhuvudet, som en ensam pirat som plötsligt sitter där, långt före sina rivaler, med skatten framför sig.

Jag började långsamt och vördnadsfullt lyfta på de hopsnörade bunten med kort och lade upp dom vid sidan av varandra på sängen. Därefter gjorde jag detsamma med de lika väl hopsnörade, handskrivna breven. Denna upptäckt gav mig en mycket märklig känsla; det var som om något i mig ville säga något, som om jag var något på spåret eller som om denna upptäckt var något mycket mer än jag förstod (även om jag inte alls förstod den) men det enda jag kände var en omedelbar och för mig mycket sällsynt känsla av att vara nollställd. Jag kände mig grundligt överbevisad. Jag visste bara inte angående vad.

 

Förutom korten och breven fanns en mängd krams, souvenirer från händelser tänkta att stå för minnen antar jag. Ett halsband gjort av stenar, plockade från en strand någonstans. En navaho-ring. En uppsättning små kedjor där det hängde små nycklar. En mängd märkliga kvitton, bland annat något med en fet rubrik med märkliga, kantiga bokstäver där det stod Tequila Suicide och vad det nu än var så var notan skyhög i slutändan. Alla dessa saker var sorterade så att de berättade en historia, jag såg det. Men jag mindes själv nästan ingenting av detta.

Breven hade våra handstilar över sig, men jag kunde inte läsa dom. Det var som att se någon annans privata saker. På något sätt försökte jag skaka av mig känslan, men det gick inte. Jag gick över till bilderna istället, satte tummen och pekfingret vid snörets slut och drog sakta upp knuten och korten lösgjordes från sin torrt bundna fångenskap.

Den första högen kort var vinterbilder, många var naturfoton. Nakna träd. Isbanor. Svartvitt, framkallat på någon slags professionell kamera. Här och var syntes gestalter, ibland när de stod i förgrunden såg jag att det var hon och jag. Roskindad och lätt härdad med ögonen in i linsen med ansiktet som var så välbekant och ändå som om det var någon jag aldrig träffat. Jag hade glömt… inte hur hon såg ut, men själva intrycket av henne. Det där ansiktet var ett minne. Mig själv kände jag inte alls igen.

Mot slutet av den första bunten gick bilderna mot vår. De andra bilderna fortsatte in på sommaren och vidare mot hösten men jag kände hur tyngden i mig blev starkare för varje bild så jag lät dom vara och bläddrade längst bak i den sista bunten för att hitta mer vinter. Men allt som fanns var ett svartvitt höstfoto av det nakna pilträdet i parken nedanför. Trädet krängde sina nakna, svarta grenar upp mot det vita ljuset, bilden var ganska mörk och aningen ställt i motljus. Vi hade tagit det innan det blev nedsågat. Några senare bilder fanns inte.

 

Längst ner i lådan fanns en ram. Jag plockade ur ramen och kortet på trädet. Lade försiktigt tillbaka allting såsom det låg, ställde lådan på golvet och sköt sedan in den under sängen där jag satt. Tog bort ramens baksida och placerade kortet så att det satt jämnt bakom glaset. Sedan satte jag tillbaka baksidan, tog upp det i min vänstra hand, skruvade på mig och borstade med tre drag bort smulorna och skräpet som låg vårdslöst och lika kvarglömt som bortglömt på sängbordet, och placerade fotot på det. Bilden på trädet låg i jämnhöjd med kuddarna.

 

Jag lade mig på sängen och kände en aning om mina minnen, de flöt omkring strax under ytan splittrade och omöjliga att tyda; som ett avancerat system i en mekanisk uppfinning som nu slagits sönder och samman. Uppfinnaren står förkrossad och funderar desperat på om bitarna går att sammanställa igen, om hans skapelse kan tänkas fungera.

Tankekedjan bröt någonstans där av ett våldsamt muller som påminde om en jordbävning. Med armbågen på sängen såg jag genom fönstret att det var en sopbil som krängde sig genom den tunga gatan, och att döma av ljudet var det något fel på den.

Där nere på gatan stannade den till och en svart sörja kastades ut med ett tunt sprut och ett efterföljande svart moln där bak. Två män klev ut och började gå runt den stora, gula bilen och röra på den, som om den var ett sjukt djur.

Jag noterade samtidigt, bakom den skingrande svarta röken och männens starka men uppgivna repliker mellan varandra, att affären nere på gatan var igenbommad. Hårda bruna plakat satt uppe längs med skyltfönstret och om jag kisade såg jag en vit lapp där den fattiga texten från en svart spritpenna lät förklara att butiken permanent var stängd.

Jag lade mig på sängen igen och utan förvarning fylldes jag med en plågsam inre smärta.

 

10. En reaktion.

 

Den inre smärtan var över på drygt en minut, men den tog mig ändå från sängen ner på golvet, krypandes till toaletten i krampaktiga kravlanden med armbågarna.

På en sekund var den över mig, med en iskall och nästan vetenskaplig omedelbarhet, som en brödrost i ett badkar; direkt fatal. Den överrumplade mig så plötsligt där jag låg att jag bet mig våldsamt på tungan, käkarna rakt ned över den när den låg slingrad på grund av mina fundersamma tankar. Jag ryckte till med huvudet, nacken sköt upp ryggen på reflex och svidandet kom efter ytterligare några sekunder. Munnen blev varm och fylldes av den beska blodsmaken och jag var tvungen att öppna munnen för att släppa ut vätskan som rann ner för hakan och föll ner på lakanet i en pöl som verkade nästan onaturligt tjock och mörkröd.

Jag rullade ner från sängen ner på sängen och det högg till i mig, maggropen drogs åt och en obegriplig panik fyllde kroppen. Fosterställningen blev helt naturlig där jag låg och höll om min egen midja och jag skrek rakt ut i luften utan någon gräns eller återhållsamhet. Det var som att något fruktansvärt gick upp i mitt medvetande, något så vidrigt och förskräckligt att det inte gick att leva med. Något som gjorde att det hjälplösa skriket i ren, outspädd och fullkomligt total sorg och tröstlöshet var allt som återstod. Som det borde kännas när ens barn dör, eller när man av ett slumpmässigt misstag orsakar en enorm katastrof. Som att hela ens värld verkligen går under. Mina sinnen var dock före min hjärna, som inte alls räknat ut vad detta var och som nu var helt övertagen av förvirring och rädsla. Tankarna i mitt huvud var bara ting som vibrerade så våldsamt att de inte gick att urskilja och som dessutom, på grund av detta tillstånd, flög omkring utan vidare som i en tyngdlös jordbävning.

Jag lyckades sträcka på mig där jag låg, och sakta med armbågarna hasa fram längs golvet med det där varma blodet ständigt rinnandes ut från munnen. Inne i badrummet kravlade jag mig upp med huvudet till handfatet där jag tömde munnen på allt innehåll, och sedan lyckades jag osmidigt och omständligt få av mig alla kläder på överkroppen och slunga mig in i duschen och slå på vattnet. Vattenstrålarna var fullkomligt iskalla och föll hårt och elakartat på min kropp, men istället för att plågas kände jag hur den inre smärtan upphörde och mitt märkliga lugn återkom. Jag lyckades sätta mig ner med armen lutad över mitt ena knä.

Jag kunde inte alls minnas vad det var jag hade tänkt på innan det våldsamma utbrottet.

Det enda jag i mitt lugn kunde känna inuti mig var en svart och gnagande rädsla av att smärtan skulle återkomma.

 

11. Förnimmelser

 

Rädd och ängslig föll jag tillbaka till sängen och där blev jag liggandes oerhört länge. Faktum var att jag inte hade någon aning om alls hur länge jag låg där, men tiden rörde sig framåt tills jag tappat känslan för exakt hur länge jag legat.

Jag gled in och ut ur sömn. Det överraskade mig mycket första gången jag såg solljus efter mörkret som följt solljuset. Ett dygn. Efter en tid (hur lång tid? Osägbart) hade jag dock tappat räkningarna och efter ytterligare en tid hade jag accepterat ljuset och mörkret som slumpmässiga färger i rummet. Vid ett tillfälle, någonstans mitt i denna utveckling av ljuset och mörkret, insåg jag märkligt nog att mina kläder var på. Jag kunde inte alls minnas att jag gått upp till badrummet och hämtat dom.

Demonen återkom också någonstans i denna intervall. Jag var märkligt apatisk mot den, fastän den var ilsknare än den någonsin varit tidigare. Den stod vid garderobsdörren, men den gömde sig inte därinne längre, den stod på knä och verkade vakta den. Ögonen var våldsamt spända och rödsprängda, de darrade mot mig där jag låg och käften var brett spänd och full av livsfarliga tänder som verkade kunna lysa i mörkret. Vreden i demonen saknade motstycke. Men den satt bara där. Den påminde makabert nog om en hund. Jag misstänkte att det hade något att göra med den vita lådan, men jag kunde inte ens komma på en rimlig teori på vad den kunnat ha med saken att göra. Ibland stirrade jag slött tillbaka på Demonen, fylld med oförändrad apati och både förundrad och aningen rädd för min totala slapphet. Jag förstod ju att Demonen, när den väl såg sin möjlighet, skulle hämnas med en fruktansvärd vedergällning. Det hade något med lådan att göra, och Demonen hade mig i sitt våld och skulle släppa lös ett våldsamt mörker över mig som kanske skulle ta slut på mig en gång för alla. Alldeles säkert, tänkte jag, skulle den använda sig av den oerhörda inre smärtan jag upplevt “nyss” (eller när det nu var). Vad väntade den på? Jag insåg det fruktansvärda med omedelbar acceptans, och mitt ansikte röjde inte ens en min. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför.

 

När mina drömmar gled undan och jag vaknade ur de tillfälliga sömntillfällena kunde jag i ett halvsovande tillstånd hålla kvar, och ibland också skapa nya bilder för mitt inre som kunde växa sig trösterikt starka.

Ofta var de slumpmässiga och jag kunde inte kontrollera dom, som när rösterna bakom väggarna växte sig till svarta moln i mitt huvud och dess muller gav mig ingen ro, jag var som ett djur i ett hörn strax före åskan.

 

Men ibland såg jag vad som kanske bäst kan beskrivas silhuetter. Silhuetter av henne. Linjerna av hennes axlar och nacke hängde i luften, de följde varandra med ryck och husets små sparade minnen av hur hon gått omkring här spelades upp i oerhört svaga segment. Ibland kunde hon röra sig överallt i rummet, så att silhuetterna som stelnade i luften fyllde upp hela rummet… som en pensel som sakta och harmoniskt fyller upp en vit duk med sina tjocka, fästande drag. Och ibland, bara ibland, vid ack så sällsynta men alldeles gudabenådade tillfällen kände jag nästan hennes kropp när hon lyfte på täcket och lade sig intill mig. Värmen och hennes fysiska kropp som fyllde platsen bredvid mig. Jag var rädd för att hålla om denna luftkopia av henne, eftersom hon då kanske skulle upphöra (ja, alldeles säkert tänkte jag då alltid nervöst, som om jag försökte desarmera en tickande bomb) så jag lät hennes närvaro stanna så länge den behagade, innan den gled iväg på ett sätt jag aldrig kunde hindra, och medan jag med hjärtkrossande vemod insåg att jag inte kunde göra något för att hålla kvar henne kände jag mig ändå redo för död och helvetets kval i betalning för den lilla, bleka och nästan ihåliga stunden. Och värmen som vagt byggdes upp i mig. Vid dessa tillfällen tänkte jag aldrig på Demonen. Det är möjligt att den kanske inte ens var där.

 

Två ord fanns befästa på mitt medvetande, två ord jag aldrig lyckades skaka ifrån mig. Det ena var Ensamhet. Det andra var Gränd. Det störde mig förskräckligt mycket eftersom dessa ord inte sade mig någonting alls.

En natt tyckte jag att jag drömde att hon sjöng…

 

Men medan jag vaknade insåg jag att det inte var sång, utan gråt.

Rimligtvis hade jag vid ett par tillfällen gått upp ur sängen, men när jag nu reste på mig kändes det definitivt som första gången på en så lång tid att golvet kittlade de ovana fötterna, och en ettrig rysning gled med en våg genom kroppen som fick mig att skaka till med ett högt sluddrande. Jag drog upp persiennen försiktigt.

Flickan därnere stod under gatlyktan och grät i sin telefon. “Jag vet inte vad jag ska ta mig till, förstår du?” sa hon med en röst som blivit mörk, tjock och grumlig av gråten. “Det går ju inte och jag måste vidare hursomhelst, och ändå…” vokalen ekade ut i gränden. “Ändå älskar jag ju honom… jag kommer aldrig ha någon som är så…” vokalen ekade återigen. “Ja… som jag kan vara så perfekt balanserad med”. Det var tyst i tio sekunder. Jag betraktade henne med avslappnat ansikte. Hon hade brunt hår, men i övrigt kunde jag inte riktigt se hur hon såg ut, hon stod under fönstret i alltför lodrät vinkel. “Nej, jag vet. Jag är så jävla förvirrad nu, för jag vet att… ja, precis, jag vet det. Mina känslor är inte desamma och… ja… det är som att jag är på väg någon annanstans”. Jag gled bort i ett ögonblick i en olycklig känsla av förnimmelse. “Jag är så rädd för att lämna honom… och jag mår så jävla dåligt att jag lämnar honom där… jag vet inte om han kommer klara det, och jag försöker att inte må dåligt över det men fan”… Gråten kom i små stötar som ekade ut högljutt och nästan öronbedövande över den helt nattysta gränden. En lampa tändes i ett fönster mitt emot, någon våning över min. En man i ett rött linne kom in i köket och plockade ut en kopp ur sitt skåp. Han kastade ett hastigt öga ner på den unga kvinnan och försvann sedan. Lampan släcktes.

“Ja…” sa hon med samma eko på vokalen. “Tack. Gud, tack så mycket. Det känns bara så skönt att få prata med någon om det här…” hon snörvlade och gråten verkade ha upphört någotsånär, rösten återvände långsamt till en ljusare, friskare stämma. “Jag hoppas han klarar sig… alltså, det vet jag inte… vi får väl se… men ja, precis… och jag älskar honom. Men jag hoppas han kan klara sig själv nu”.

Jag slappnade av i armen som höll i snöret till persiennen och den gled sakta ner igen. När jag hade hört hennes ord upptäckte jag att en omänskligt tung sorg fanns inuti mig. Jag tyckte mig känna, att hennes ord lät alltför bekanta.

 

12. Efter regnet.

 

Till slut kom ändå regnet och började skölja bort all snö. Först var det slask där nere på gatorna. Folk såg små och ömkliga ut från fönstret. Vissa dagar var det stillestånd och hela klimatet frös fast i blekt silver. Gles tunn snö föll. Sedan återkom regnet i ett par dagar. En natt när vattnet rann nerför fönstret stod jag och betraktade gatorna. Jag visste inte att jag snart skulle veta sanningen. Ändå kände jag hur det sjukliga i mig sakta rann av, som vattnet som gled nerför fönsterrutan framför mig. Det var något påtagligt med det här regnet. När jag stått och sett ut genom fönstret så länge att jag var helt fastfokuserad på utsikten kändes det som att regnet föll inuti mig. Känslan var märkligt lätt och rusig, och jag kände en naturlig svalka. Långsamt började jag av känna små punkter på min kropp, värken steg som om någon sakta drog en volymspak uppåt.

Det var så längesedan jag lade märke till min kropp att jag faktiskt glömt bort när det var. Känslan av att gå upp på morgonen och leva ut sin dag, och ständigt känna efter med kroppen om vad den har att säga om det man tänkt sig. En huvudvärk som syftar på mer vätska, en yrsel som begär bättre kost, en nivå av pigghet som bestämmer om det blir en kväll på krogen eller inte.

Jag började, nästan mot min vilja, att tänka på resten av världen och en sak som alltid fascinerade mig förr, för länge sedan: Faktumet att en sekund faktiskt var en sekund överallt. Att tiden delas. Att alla människor som existerar drar sina andetag just i detta nu och lever sina liv, genomför någon form av handling. Det var en tanke, en enskild och enkel tanke, som jag brukade sitta och låta mig bli fascinerad av i timmar. Nog så fascinerande var det att låta bilden glida ner till kvarteret och de olika fönstren och människorna som levde sina liv där, sällsamt var också att vidga horisonten ytterligare en bit genom att panera ner till bilarna som körde förbi, vars förare hade sina mål och sin stund i sina dödliga liv med just en specifik mening i den stunden. Längre än så gick det sällan att gå, att i överblick försöka se just denna del av staden var exempelvis väldigt svårt, bilden av alla de olika existenserna genom hela staden (i överblick) var ytterst otillfredsställande, som bäst. Att försöka se hela planeten var omöjligt och medan Jorden var nog så hisnande blev proportionerna obegripliga när man sedan vände blicken ut mot Universum och den svarta, outgrundliga rymden. I sin tur var det dessutom oerhört märkligt, nästan orimligt, att en så liten sak som en tanke kunde rymma en så oändligt stor betydelse.

Nu såg jag för mitt inre hur det elaka snöregnet vräkte ner över vandrande människor längsmed gatorna kring mitt kvarter, pensionärer med paraplyn, springande ungar, bittra människor mitt i vintern och vardagen och givetvis de älskande paren på väg hemåt från biograferna eller svärföräldrarna eller festen, raskt vandrandes arm i arm och kanske skrattade de, vad gjorde det att vädret var vidrigt när de hade varandra och ett varmt hem att sluta sig i – i den stunden var väl ett outhärdligt väder en välkommen brytning i lyckan, och smärtan totalt uthärdlig och på sitt sätt mer en kittling. Jag mindes det mycket väl.

 

Jag ryckte till av att en värk plötsligt sparkade till korsryggen och jag stelnade till i en halvt krampaktig grimas. Det var som om värken väntat tills kroppen slappnat av tillräckligt mycket för att få bryta fram och sedan kastat sig över tröskeln och uppenbarat sig med hela sin smärta på en gång. Det var inget dramatiskt, det var en helt vardaglig smärta. Jag stannade upp för mig själv, med en märklig insikt som jag inte riktigt kunde greppa.

Den var vardaglig.

Vardaglig? Var den verkligen vardaglig? Var det möjligt? Jag stod där och höll för korsryggen med högerarmen, plågsamt böjd med ryggen, men det var en vardaglig smärta. Som träningsverk, som blåmärken. Och, ja? Vad frågar man sig när en vardaglig smärta uppstår…? Man frågar sig, vad kommer den där smärtan ifrån? Sedan ser man att den där lilla smärtan förmodligen kom från ett träningspass eller en halkningsolycka. Var kom min vardagliga smärta ifrån?

Medan jag stod där i mitt nästan åldrat skröpliga tillstånd märkte jag dessutom att andra små värkar började uppenbara sig på små platser över hela kroppen. Hur hade jag behandlar min kropp den sista tiden? Det var oerhört märkligt att känna av sin kropp på ett fysiskt närvarande sätt. Jag visste inte alls vad jag skulle säga om det. Jag förde mina darrande ben till närmsta fåtölj och satte mig långsamt ned, och såg ut i ingenstans liksom för att leta i mitt huvud efter något slags avlägset svar. Till slut lyckades jag slappna av i mina axlar och en våg av fysiskt välbehag svepte ner över min rygg och kroppen ihop där den satt och jag var tvungen att spänna mig igen när de inre benen liksom protesterade. Sedan koncentrerade jag mig, och slappande sakta av igen. Allt var mycket tyst, sånär som på den enskilda trafiken utanför. Jag andades långsamt ut. Det gjorde ont nästan överallt, men någonstans kände jag ett för mig totalt otippat medlidande inför mig själv, som för en sjuk och jag mindes när jag hade feber som barn. Det tekniska levandet sjukt, onormalt och svagt men samtidigt så otvivelaktigt behagligt, så mjukt och betryggande, så sällsamt. Mänskligheten i kärnan av den känslan tog sig genom en blodröd linje från den barndomen till denna nutid och det kändes som att jag träffades av den här hastigt flygande känslan och drabbades av ett uppvaknande.

Jag kunde inte riktigt röra på mig. Tankeverksamheten var avstannad, men inte som förut när jag var låst och oförmögen att använda den. Nu var jag bara avstannad, och inuti mig kunde jag känna mig tömmas och fyllas. En vägg, igengrodd av murgröna och med förmultnande stenar hade brutits in, glest och blekt ljus strimmade in i mörkret och det tomma rummet sög åt sig alla intryck där utifrån girigt och glupskt, det fanns ingen fånge utan bara en fångenskap – och den låg på knä, desperat och utom förstånd inför sin befrielse.

 

Efter några minuter började jag andas alltmer högljutt och till slut stönade jag ut i luften. Och jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Det enda som existerade var din frånvaro. Jag saknar dig. Helt enkelt. Du hade tagit vad du behövde, så många av dina saker fanns kvar i den här lägenheten men du brydde dig inte om att göra det som det sägs att det ska göras. Ingen nitisk redovisning eller noggrann uppdelning. Du var aldrig intresserad av ting. Allt du brydde dig om var din handling. Och du gick. Du hade gått. Du hade lämnat mig bakom dig och här satt jag nu, kvar.

 

Och jag saknar dig

Jag mindes hur det hade gått till, helt plötsligt självklart, som det senaste verkliga minnet jag haft. Du såg på mig, trött på ord och oförmögen att hjälpa mig, du gick med det där svarta i blicken (svart som havet på natten, som naturens grymma lag, omöjlig att råda över), det svarta som jag hade svärtat och som du inte klarade av att färglägga igen. Det var det enda du kunde göra. Givetvis. Och jag saknade dig. Det var allt. Jag kunde inte begripa att det var allt. Jag hade alltså suttit kvar här i den här lägenheten…

 

Insikt igen. Och desperation.

Kunde det verkligen vara sant?

 

Jag reste på mig, trött men med naturligt adrenalin som gjorde att jag inte ville sova. Inte alls nu. Där nere låg den igenbommade affären. Jag stirrade på den i några sekunder. Gick igenom händelseförloppen i mitt huvud. Det gick långsamt upp för mig.
Jag gick raskt ut från rummet,

nedför trappen,

stannade vid ytterdörren.

Tänkte igenom det några sekunder till.

”Var det verkligen sant? Var det ens möjligt?”

Jag öppnade och gick ut.

 

Regnet hade avtagit, hög, klar våt kyla i luften. Luften fyllde mina lungor, jag frös med den blöta luften under tröjan. Jag gick över gatan och fram till affären, lätt huttrandes. Rörde långsamt med fingertopparna över dörren. Blundade. Öppnade ögonen med beslutsamhet i varje tanke. Vände mig om och såg på huset jag bott i det senaste året.

Givetvis var det Hotell S-Grand.

 

Och lägenheten? Lägenheten måste varit lämnad åt sitt öde för längesedan. Jag kunde nästan inte minnas var den låg eller hur den såg ut. Hotellet glodde på mig i sitt slitna tegel och sina skrangliga små svarta fönster. Vinden tog sig in till gränden och kastade sig genom mitt hår. Det var kallt in i minsta cell.

 

Jag gick med fasta steg tillbaka, fram till dörren jag kom ifrån och läste på den. Ingenting. Jag lämnade den och gick gatan fram, vek av runt hörnet och stod vid huvudingången, upplyst av sina gula kvällslampor som jag så väl kände igen (”men det var så längesedan jag var här… jag har varit här hela tiden…”). Jag gick upp för de långa trapporna, in genom snurrdörren, kastade ett öga på mannen i lobbyn som såg mycket nervös, nästan skräckslagen ut när han såg mig. Jag fortsatte in genom dörröppningen till höger om den mellersta trappan där golvets röda heltäckningsmatta fortsatte uppåt.

Jag gick upp för trapporna i den vaniljvita trappuppgången, det ekande, och när jag kom upp till min våning hördes Demonen högt och klart inifrån min dörr där långt borta längst inne i korridoren. Jag var inte rädd. Den visste lika väl som jag att detta var vår sista natt tillsammans. Jag ökade takten med allt hårdare steg, slet upp dörren och stängde om mig.

 

13. Svallvågorna

 

Jag ville sjunga en vaggvisa. Jag låg med armbågen på golvet, fuktig och darrig. Jag kände mig enormt trött. Det lilla djuret låg där på golvet… det var så upprivet, det hade ingenting kvar att ryta över. Så det grät bittert. Jag var till och med lite rörd själv, och hade fått fram några sympatitårar. Svetten hade stelnat och gjort huden blank och fuktig, vattnet genom håret var kallt nu och jag frös en aning.

– Gråt inte mer, sa jag med en så barmhärtig röst jag kunde. Gråt inte mer nu, det var mitt fel alltihop.

Det lilla djurets gråt vreds om till ett högljutt, litet nasalt pip. Det pep någon minut till innan det verkade tappa andan. Jag kände hur det andades allt långsammare.

Var kunde hon vara? Tänkte jag. Någonstans, var det enda svaret jag kunde hitta. Det spelade ingen roll, jag var förbluffad över att jag insåg att det inte spelade någon roll. Jag hade velat ha henne kvar så mycket, min saknad var så stark att jag skapat detta djur i hennes skepnad, fylld av all den ångest och självhat som vårt förhållande väckt i mig. Det var egentligen inte svårt att förstå, tänkte jag. Att plågas under en demon, på många sätt var det bättre än att lida i ensamhet, utan möjlighet att hitta någon ny destination och ständigt gnagandes på hur det kunde blivit istället, hur det borde blivit egentligen. Det var åtminstone en sysselsättning att hålla sig rädd. Orädd återstod bara meningslösheten.

Jag såg ner på min sida. Det lilla djurets ögon stod upprätta, som om inför en uppenbarelse, huden såg mjuk ut men ansiktet var stelt som om det precis dött. Jag lutade tillbaka huvudet och andades ut. Och det spelade ingen roll var hon var. Varför skulle det spela roll?

 

Hon sov visserligen säkert. Det kunde man väl vara ganska säker på. Drömde kanske, om vad som nu än pågår i hennes huvud. Kanske med en man vid sin sida, kanske ensam. Så futtigt att tänka dessa simpla svartsjuketankar tänkte jag… i drömmen var hon upplöst, och det var där hon var som mest levande för mig. Där i overkligheten, i den diffusa antiverklighet som i sin anarki nästan var formbar… som om jag kunde se oss i en dröm, fortfarande förälskade, som dom vi var, som dom vi kanske ännu vill vara.

Men samtidigt var jag trött på drömmar. Åtminstone i verkligheten, om det nu fanns någon sådan att komma tillbaka till.

 

Som ett svar på den frågan kände jag hur vatten fyllde mitt huvud. Vågor som slog in mot den bleka, kalla stranden. Jag kände de fantastiska vindarna, den omänskliga kylan där. Jag ville ner till vattnet. Bara stå där och se ut över den obegripliga horisonten, lägga alla mina tankar och känslor mot detta hav och känna hur de sjunker in i existensens mysterium. Känna hur jag ändå var vid liv, hur hårt det än varit och hur svårt villkoren än varit. Jag kände att jag kunde lita på verkligheten igen, och det var som att kliva ut ur ett mörkt rum efter åratal av fängelse utan rättegång, utan förklaringar.

Där i den överväldigande verkligheten kanske jag skulle känna att jag renades, tömdes, renoverades om till någonting nytt. Eller så skulle jag höra hennes röst i skummet, i det tunga, dystra skvalet och kanske skulle hjärtat då skruva åt sig några varv till. Kanske skulle min längtan bli ännu starkare och kanske skulle tomrummet från hennes frånvaro växa sig ännu större, hennes röst kanske skulle eka i det och när jag hörde den kanske jag skulle förstå att hon verkligen varit borta länge, och att hon fortfarande var allt jag ville ha. Och att saknaden var för stor.

 

Inte vet jag.

tänkte jag.

Och där bredvid mig fanns hon inte mer, och ingen annan heller. Min hand vilade på skärvorna av en krossad liten trästaty, jag mindes den, en liten indiansk totempåle jag, vi, köpt någon gång för längesedan. Bara för att den var så ful, och ändå märkligt talande och personlig som om den ville säga något till just oss. Om jag mindes det hela rätt.

Jag tänkte att jag borde ta och borsta upp bitarna. Dammsuga flisorna. Jag reste på mig, gick bort till stereon jag glömt att jag hade. Där låg en box, en Vivaldi-samling, inplastad och jag mindes inte alls att jag någonsin köpt eller haft den. Jag drog av plasten och lät musiken fylla rummet in i minsta hörn, och sedan tryckte jag på knappen till de elektroniska gardinerna och lät golvet sakta stiga ut ur mörkret och ljusna.

 

14. Oskulder

 

Det blev varmare på mina gator. Snön blev blöt innan den nådde marken, och det gick plötsligt att ha på sig ett plagg mindre. Än var det kallt och om kvällarna var det fortfarande oerhört mycket mer vinter än vår. Men alla kände att det nalkades, fick jag för mig där jag gick på min nattliga promenad.

Jag stannade till vid en gatlykta och tände en cigarett. Ett gäng människor, kanske tio, ranglade förbi glada och fulla, en av kvinnorna hade stort krulligt brunt hår och kunde inte riktigt gå på sina klackar men hon var oerhört glad och skrattade åt något hennes väninna sa. Jag måste ha fastnat i hennes ögonvrå, eftersom hon tittade på mig, stannade till någon sekund och sa ”Hallååå” på ett sätt som var lika uppriktigt inbjudande som medvetet fånigt. Jag log och lyfte på handen med cigaretten mellan fingrarna och hon exploderade av skratt med sin väninna och dom gick iväg tillsammans med de andra neråt vägen.

Jag stod kvar där en stund, betraktade himlen. Den var mörk och respektingivande, men den var moderlig också och man anade att man varit god nog att få något man velat ha när man stirrade upp på den. Kylan var tunn och fylld av nya smaker.

Jag gick neråt närmsta gata, lät husen torna upp sig kring mig. På gatorna speglades det gult från regnet och lyktorna. Rop och musik från ett och annat öppet fönster, där jag hört inpluggade elektriska gitarrer yla ensligt på soliga förmiddagspromenader. Den där lukten av våt luft kom in i mitt medvetande och gjorde mig glad åt att det ändå var på väg ditåt, än var luften kall och tjock men den skulle jämna ut sig, spädas ut av lätt, varm vår.

Jag hade gått till en del terapeuter. Men av någon anledning kändes det rätt onödigt och menlöst. Det var inte så att jag ogillade själva tanken på dom, tvärtom kändes det helt logiskt att gå till dom, men varje gång jag besökte en och satt där i väntrummet kände jag att jag återvände till ett rum jag just lämnat, blivit klar med. Det var kanske inte så, jag visste inte om jag levde något dugligt liv nu, något liv som jag kunde acceptera egentligen, jag hade ingen idé om vad mina egna förutsättningar för ett ”bra” liv ens var. Kanske hade jag tappat lusten för att faktiskt göra något av min tillvaro, kanske var jag likgiltig, men det var ingen likgiltighet jag i sådana fall kände igen. Jag hade det väl varken mer eller mindre ”bra”. Jag kunde, inte nödvändigtvis skratta eller besjunga eller fyllas av den där smått gränslösa bekymmerslösheten som jag kunde förr, vid vissa tillfällen, men jag kunde le åt saker, jag kunde njuta av upplevelser och händelser, om än små. Det kanske var så det var att bygga upp, om det nu var vad jag gjorde. Jag var helt enkelt inte intresserad av att tala ut om något särskilt, det stod ännu mer klart när jag kom från de där väntrummen in till själva ”legitimerade psykologen” eller något annat. Jag vet inte hur mycket de trodde på mig, men jag slutade gå dit och började gå omkring på gatorna istället, enkla vandringar utan mål, men inte heller tröstlösa, olyckliga.

 

Jag visste inte hur jag mådde. Det var väl den ärliga sanningen. Men jag brydde mig inte heller, egentligen kanske jag var mest sugen på att släppa taget om det mesta och glida med ett tag. Jag slank in på en bar som plötsligt fanns till vänster om mig där jag gick på den första bästa gränden efter den första bästa gatan.

 

Det var mörkt och varmt, sorl och blues. Stämningen var halvfull på alla sätt, och loj. En våning med barstolar och små bås. En till nedervåning med en scen, ett litet dansgolv och mer propra, vanliga hederliga bord. Jag drog åt rocken, mest för att huden knottrades av förändringen och även för att stället tilltalade mig. En del tvekan uppenbarade sig i hjärnan och styrde en del handlingar på automatik, jag gick till baren och tog ett glas vatten och ställde mig på räcket och såg ut över nedervåningen. Ett band soundcheckade nere vid den lilla scenen, de var fem pers – alla uppklädda i naturligt men halvflådigt svart och rött – och fick inte riktigt plats allihop. Den kvinnliga sångerskan skrattade, hade en massa ljust hår ner till axlarna och såg ut att känna ljudkillen, verkade uttrycka en del interna skämt åt honom angående ljudet. Han satt i sitt bås strax bredvid mig. I båsen satt folk och skrattade intimt vid de blågröna ljusen som var utplacerade där, vid baren satt folk och resonerade med varandra och stirrade upp på TV-monitorerna om vartannat och där nere på nedre däck såg jag ett mindre hav av svarta gestalter som svajade fram och tillbaka längs med sina bord.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra på detta ställe, då kvinnan plötsligt sa ”hallå” i mikrofonen, som ekade till genom lokalen, och presenterade sig som Rose Quintet och på vad hon förklarade var en av henne på antikvariat nyupphittad tolvsträngad Ibanez spelade hon och bandet en English Boys Approximately och det var rätt så mycket country och den där gitarren var svajig och luftig. Jag applåderade lite eftertänksamt, en del jublade och visslade, sedan gick jag tillbaka till baren och tog en öl och vandrade ner till nedervåningen där jag på en gång såg en gammal vän vid ett bord.

Han satt där med en man och en kvinna och såg mig på samma gång som jag sett honom, han viftade till mig. Han hette Roger kom jag till slut på och gick fram till honom, han reste på sig och vi kramade om varandra. Egentligen var han svår att känna igen, när vi umgicks hade han längre hår och åkte på festivaler och science fiction-konvent. Nu var det bruna håret kort (och kanske tonat i någon nyans) och skägget tätt och enkelt under näsan och munnen. Han hade en kavaj som klädde honom, han såg rent av proper ut, om än i snyggaste laget. Han presenterade mig för hans två vänner, en Mari och en Jari lustigt nog, nyförlovade och glada, och jag satt där en stund och pratade om svunna tider, just de där gamla festivalerna, och vi pratade inte så mycket om vad vi gjorde nuförtiden. Han var talför och rätt glad, med blicken lika skärpt men uppenbarligen lugnare till mods. Förr kunde han vara yvig, men jag märkte med en gång en resignation. Bandet spelade Hurricane och paret såg på varann och gav varandra njutningsfulla blickar och kastade sig upp på det lilla dansgolvet som vid det laget var rätt fullt. Jag satt där vid mitt tredje glas  och kände mig ovan vid den vardagligt bekväma känslan av öl, musik och människor. Det var nästan som om jag aldrig varit på en bar förut. Han stirrade på dom.

– Livet… sa han, det är rätt lustigt eller hur?

Jag var tvungen att skratta, och blev därefter helt omskakad. Jag var ny för det här.

– Jaa, javisst, är det en klyscha men du ser Mari där.

Jag mmade för visst såg jag dom dansa där borta, hemskt förälskade och närgångna.

– Jag har känt dom där två i flera år, jag och Jari är arbetskamrater va… och Mari lärde jag känna vid en kurs av nåt slag… och jag har velat ha henne ända sen dess. Alltså verkligen, ha henne, ju mer jag tänkt på det desto mer har hon liksom estat sig fast i mitt medvetande. (Han drack någon klunk till av sitt öl). Ja, jag berättar det för dig eftersom, ja, du är ju förstås objektiv och otippad och rätt lämplig person att älta detta för lite grann… om du inte har nåt emot det.

– Nej, nej, sa jag. Jag förstår precis vad du menar.

– Gör du? Sa han. Har du verkligen känt hur någon bara växer i all oändlighet i din hjärna, ju mer du tänker på denna människa vilket du förstås inte kan sluta göra heller.

– Ja, sa jag. Definitivt, precis så. Och ännu värre.

Han stirrade ut lite grann i ingenstans och var väl lite full. Han visade inget intresse av att ta upp vad jag nu upplevt som kunde varit värre, om det nu inte var samma sak. Det såg ut som att han inte hört att jag pratat.

– Och nu ska hon gifta sig… med honom då förstås, ja det vet du… c’est la vie. De vinkade åt oss, Roger lyfte glaset med ett leende men var inte ett dugg sugen på att kasta sig upp på golvet.

– Nej men vad, förresten? Fortsatte han. Vad har du upplevt som är värre, om man törs fråga.

Jag höjde på ögonbrynen och funderade någon sekund.

– Nej vet du, det kanske var samma sak när jag tänker efter. Allt är relativt, eller hur.

– Helt sant, sa Roger och drack ut sitt glas. Nej du, sa han sen, det är nog dags för den här sluggern att dra sig hemåt. Jag kan ju inte titta på den här tavlan i all oändlighet… och vafan, jag är väl glad för deras skull, faktiskt, visst, jag är inte bitter

– Nej jag vet, det blir man ju inte sa jag med ett litet leende som jag tyckte var oartigt och ville få av mig, men inte riktigt kunde.

– Men det är ju bara lite typiskt.

– Det är ju det.

– Jaaha… sa han och reste på sig, kastade en rock över armen och sa adjö och att det var roligt att ses och jag sa definitivt och vi hörs och vi syns kanske, vilket vi förmodligen inte skulle göra.

Jag satt och drack vidare på min öl och tänkte också dra mig. Därute kysstes denna Mari med denna Jari och jag funderade på om jag tappat tron på det där, blivit bitter eller rättare sagt förhoppningslös, ointresserad, eller om jag bara var lite trött just nu. Roger lommade runt vid baren, såg på dom vid räcket i vad jag antog var en sista titt.

– Livet måste levas, sa jag för mig själv, drack ur och lämnade bordet och vid trappen upp gick vi in i varandra. Först bara med varsitt klumpigt ursäkta, men sedan när vi hörde varandras röster och omedelbart kände igen dom drog vi upp blickarna mot varandra (som förr i tiden, dom satt i hjärnan, det var inget bokstavligt igenkännande, det var bara våra huvuden som rörde sig, reflexer, som om någon drog i dom på just den beställningen, rösten) och förblev stirrandes i några långa, otroligt märkliga sekunder. Hennes ansikte, upplyst av det snåla publjuset, var mjukt och uppsatt för en helgkväll. Hon utstrålade spänning och förväntan, en lust från den tidiga kvällningen att göra något av denna okända och oförutsägbara natt. Det kändes märkligt att vara den jag var.

– Hej, sa hon till slut långt och avvaktande med en blick som verkade vänta på minsta rörelse, medan hon drog bort en röd lock från ansiktet. Jag kunde plötsligt inte tänka på hur hon såg ut, eller vad det ens betydde att hon nu stod här framför mig, jag var tilltalad, det hela var på sin spets, jag var bortom tänkandet fokuserad, uppsnärjd i ett lugn och en känsla av ett totalt närvarande.

– Hallå, sa jag. Hon slappnade av, sänkte axlarna, ett litet leende smög sig fram. Hon kom ett steg närmre.

– Hur är det? Sa hon.

Det märkliga var att stunden, hur intensivt jag än försökte tänka på den, var helt odramatisk. Jag började inte brinna. Hon krackelerade inte sönder.

– Det har varit bättre, sa jag

Ett av hennes ögonbryn höjdes över det andra, en vag ängslan i blicken, en önskan att höra mer, en icke-välkommen ovisshet. Jag ville inte vara oärlig.

– Det har varit betydligt sämre, sa jag med en lätt nickning. Den kändes naturlig, kanske beter jag mig naturligt, tänkte jag, fastän jag var totalt koncentrerad av stunden.

Hon tittade åt ett annat håll, snett bakom mig, i en sekund innan hon föll tillbaka på mig. Jag kände igen den hastigt flackande blicken, det är en sådan blick som man gör när man måste samla sig och dra sig tillbaka, det räcker med en sekund och om man pratar i utkanten av den sekunden märks den inte ens. Det är en manöver med huvudet som man gör när man inte riktigt kan hantera en situation emotionellt, men ogärna visar det. Jag kände själv en svag syra av skuld inuti hjärnan. Skulle hon inte få veta mer?

Hon nickade, som om hon accepterade något. Något om sig själv, något om mig, jag nådde inte fram, kunde inte läsa hennes tankar.

– Det låter bra, sa hon med denna eftertänksamma (men om vad?) nickning. Bor du kvar… på hotellet?

En tacksam försiktighet i rösten. Hon bryr sig.

– Jag flyttar, sa jag.

Hon nickade igen. Nu inte eftertänksamt, utan som om hennes tankar lett fram henne någonstans. En slutsats.

– Känns allt… började hon, tyngd av sin egen fråga… bra? Eller bättre, kanske man säger?

Jag såg på henne, såg plötsligt på hennes blick tillbaka på mig att hon hade dåligt samvete, att hon kände någon slags skuld som hon ännu inte kommit över. Jag fylldes upp till mina kindben av en liten, knoppande känsla av ömhet. Det behövde hon inte alls göra.

– Det är ingen fara, sa jag och svarade mer på mina egna tankegångar än hennes fråga. Jag nådde dock fram och hon pratade hastigt, som om hon avbröt mig.

– Alltså, jag vill på nåt sätt be om ursäkt.

Hon såg ner på sina armar som om de ville sträcka sig efter mina händer. Ömheten kanske också är en gammal vana, tänkte jag. Jag ville inte att hon skulle kuva sig i sitt liv, i synnerhet inte för min skull. Kanske var hon bara nervös.

– Det var så mycket som blev sagt i onödan. Och det har hänt så mycket sen dess, och jag har… jag har tänkt mycket. Hon sa det som om hon erkände det för sig själv. Så såg hon upp på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Medan jag sökte igenom mig själv märkte jag att jag kände mig behagligt tom. Det spelade ingen roll.

– Det är klart, sa jag. Jag har också tänkt, och jag tror nog att man alltid når samma slutsats.

Hon spände ögonen en aning.

– Vad?

– Att man inte kan skämmas på andras bekostnad.

Hon stod kvar. Jag fortsatte.

– Och att väldigt mycket är… gissel.

– Hur kommer man ifrån det?

Jag riktade mina ögon mot hennes. Det var viktigt nu för kanske var jag, för första gången, ett steg före henne.

– Det finns ingenting att komma ifrån. Livet är vad det är… du tar gisslet, du gör ett ris av gisslet… och du piskar dig själv med gisslet.

En våg av olust i hennes ansikte. Hon såg på mig med obegriplighetens uttryck, jag var en främling.

– Jag förstår inte vad du menar… det låter inte… så sunt.

– Det är en av många oskulder, sa jag. Och jag vet inte, faktiskt, om du har den kvar för det är en mycket personlig sak. Men om du har det, så kommer du känna när den rycks ifrån dig… så är det nog för alla.

Jag såg på henne att hon inte alls tyckte om vad jag sa. Ett omisskännligt, hennes omisskänneliga uttryck för motstånd, under det respektfullt lyssnande ansiktet, som dold under själva huden. Hon var som ett hus jag kunde alla vrår i och det fyllde mig med en sentimental men allvarsam känsla av ömhet och respekt för henne. Mellan oss fanns ett blodsband, inte förrän motståndet uppenbarade sig kunde jag se det. Vad som än hände skulle det finnas där. Vi kanske aldrig mer skulle ses. Men bandet gick inte att klippa nu. Jag var tvungen att lägga min hand på hennes axel. Jag hoppades att hon inte skulle protestera.

– Jag älskar dig, sa jag. Och jag ber om ursäkt om jag skadat dig. Jag kommer alltid få leva med det. Men jag hoppas att nästa resa blir bättre för dig. Och jag hoppas mest av allt att du är lycklig.

Den förbryllade minen hos henne gled ut i ett ömt men på sin höjd ansträngt engagerat uttryck. Jag sa något hon förstod, även om hon kanske inte var så imponerad. En sekund fylldes jag av frågorna… vem var jag för henne? Vilka var vi för varandra? Förstod hon någonsin vad jag såg i henne och insåg hon när hon gick… och skulle hon någonsin förstå vad hon lämnade mig i?

Men så försvann tankarna innan de lyft. Jag släppte handen från hennes axel och gjorde mig redo att gå.

– Vad… började hon. Vad är det som hänt med dig, egentligen?

Jag tog några steg bakåt och drog på mig min jacka. Bandet presenterade sin sista låt, All You Need Is Love.

– Det gamla vanliga, sa jag.

 

15.

 

Jag drömde om min hemstad. Det var vinter och snön föll tätt och långsamt. Frost låg över all mark.

Min mor väntade på altanen när jag sprang hemåt efter snöbollskriget och pulkabacken. Därinne brann en öppen eld och min far lade patiens med kaffet och blev entusiastisk när jag kom hem. I köket kokades den varma chokladen.

”Nu ska du få se”, sa han där han satt. ”Kom hit, kom hit!” rösten entusiastisk och mystiskt förväntansfull.

Jag kröp upp vid hans sida och tittade på två kort som låg bredvid varandra. Hjärter Dam och Spader Knekt.

”Se här…”

Och min far tog upp sin portmonnä, och plockade upp en liten beige penningpung i mocka. Långsamt snörade han upp den och hällde ut en liten hög örter och pulver över korten, det var te blandat med något annat, doften var av kummin.

Jag lade huvudet på sned.

och Spader Knekt blinkade.

Långsamt började han röra på armen. Jag märkte att jag gapade, men förblev stirrande utan att kunna röra mig. Hjärter Dam blinkade också, efter en stund började hon röra huvudet upp och ner. Spader Knekt rörde sig ut från kortet och ut över bordet, platt och tvådimensionell som han var och Hjärter Dam lämnade också sitt kort och de möttes på bordet och omfamnade varandra i en kyss.

Far fnissade för sig själv och vände huvudet mot mitt. Jag tittade upp på min mor, som nu stod vid bordet. Hon log, med höjda ögonbryn. Vad säger du om det, va? sa hennes blick.

Far lade sina pekfingrar på de båda tomma korten och drog dem långsamt mot varandra tills de gled under det tvådimensionella paret och snart hade de stelnat till ett kort. Spader Dam kysste Hjärter Knekt. Far bad mig förväntansfullt att smaka på pulvret som var kvar. Det smakade hallonlakrits.

Utanför föll ännu snön.

 

***

april-augusti 2007

Annonser