signal 8

av Fredrik Fyhr

På en friidrottsarena där stolarna är tomma springer människor runt i en stor ring. Solen går i moln, och en liten lärka som ingen ser, landar alldeles på kanten av en lyktstolpe. Varifrån utsikten är oklanderlig. Fågeln piper.

Jag vet inte vad som tog åt mig

Du behöver inte be om ursäkt

Vid ingången till baren lyser fönstren och asfalten är svart där den inte är upplyst gul. Vakter utgör svarta gestalter vars ansikten bara syns gradvis när dom vänder ansiktet till varandra, konturerna speglas i det ljusa. Ett aggressivt sorl på andra sidan fönstren, en av vakterna gungar lite där han står.

Ge mig en diagnos…

Du vill alltid göra istället för att tänka. Du ger dig inte tid till någon eftertanke – eftertanken måste alltid vara tidsbunden, och oftast är tiden knapp. Din eftertanke sker i marginalen mellan det att du sett dig i spegeln en sista gång och stunden du öppnar dörren för att gå ut. Den marginalen är snäv.

Du vill alltid ha något, du begär ett fjärran objekt, och du nöjer dig aldrig med att bara vara. Du ger dig inte tid till någon eftertanke – du kan inte föreställa dig en punkt då du är tillfredsställd, för alla människor vet att konsumism (också mentalt) är ett självändamål. Ett astmatiskt sätt att andas.

Du blir livrädd när du hör någon och förstår att denne tänker för mycket. Du vill inte fördjupa dig, du vill inte se målet – det som egentligen inte finns – försvinna ännu längre bort; du vill snatcha det du vill åt, rappt, och sedan försvinna till en annan arena och göra något annat där. Du vill inte se att vägen är mödan värd. Du är inte med på resan. Det är många som inte är med.

Allra helst vill du ha färdiga paket. Ideologiska och politiska såväl som födelsedagspresenter och julklappar.

Du lever ditt liv genom att dra ut korta stubintrådar för att få hastiga explosioner. Du fetischerar spektaklet. Du hyllar det innehållslösa, är förälskad i det knasiga eftersom du stannar vid ytan och för att inte bli rastlös, och söka dig vidare under ytan – ujj det vore så jobbigt, vill du förbli så bländad av den som möjligt.

Du är inte ensam. I ditt undermedvetna är du del av väldigt många. Alla ni ska en dag börja koka, långsamt röra er uppåt tills ni når branten, tills det sker ett verkligt spektakel. Alldeles här mitt ibland oss.

Det blir till att ta med sig oömma kläder och ett gott humör.

*

Annonser