Fredag 27/4 2012

av Fredrik Fyhr

Halv tio, himlen ännu blå. En outhärdlig ljuvlig kväll. Varje röst som anländer i dunklet låter som Hermia och Helena. Harmonin är komplett, det är en värme som aldrig hettar och en kyla som bara förblir sval, följsam med andan hos en människokropp. Jag försöker att hålla det på avstånd och inte låta det överväldiga mig, eftersom det då leder mig till en plats där jag inte vill befinna mig… Där har vi ett spår att följa, kan jag säga till mig själv (skriva åt någon annan). Begår självterapi, följer mina egna spår bakåt i den här dagen för att till sist se vart tankarna kommer ifrån, vid vilken punkt de planterat dessa känslor… Såg en stor grupp människor utanför systemet, kring sex på eftermiddagen. Det var ingen kö, mer en propp. Sista april, förstås. Alla är på väg in i dimman… Det finns en människa som väntar inuti denna människa som är på väg. Jag har amputerat flertalet grenar av det man kan kalla själ och hjärta, jag har frusit ner dessa delar och lagt dom i en källare, som om de kan komma till användning i framtiden. Det finns en människa som väntar. Det finns en människa som rör sig mot människan som väntar. Båda människor är en och samma… Under tiden som massmördaren fick prata om sitt massmördande utrotade jag klädmal med mycket giftigt  insektspulver; dom hade lagt sina ägg i golvspringorna. Kom tillbaka till lägenheten efter ett dygn och mötte tystnad. Nu är dom alla döda. Det är bara jag här.

Annonser