Middag på en välbekant gata 49-50

av Fredrik Fyhr

49.

Att leva i bilder, vad för bilder menar man? Det är till viss del samma bilder som sorteras in i objektsvärlden av människan till att börja med, en häst är inte en häst utan nödvändigtvis en ”häst” och så, men det är menat på ett mer utvecklat plan. Det finns, dels, livet som en makrobild. I denna överskådliga bild syns inga detaljer och människan blickar ner på sitt liv, denna makrobild, och är nöjd. Det är denna bild som till exempel uppstår när en människa lutar sig tillbaka och tänker att, Jag är x (har pengar), har y (ett lönsamt yrke) och z (en domestisk situation enligt konstens alla regler), I’m the luckiest man in the world, och så.

Den bild som uppstår, då vår hypotetiska människa tänker på sitt liv genom att dra linjestreck mellan dessa saker, är en makrobild. Den har inga detaljer och tål inte närmare granskning. I verkligheten är dessa system – hans yrke, hans familj, hans pengar – inte absoluta. Han kan spendera pengarna, eller bli rånad. Han kan få sparken. Hans fru kan lämna honom. Men dessa saker existerar inte i makrobilden, de blir mer tydliga när tiden går, enheterna skiftar positioner och systemet kan komma att hotas. Det vår hypotetiske man måste förstå är att också han, och allt som har med honom att göra, måste vara öppen för förändring alltmedan tiden går. Dessa förändringar sker, på grund av människans tröghet, extremt långsamt. Men de sker.

*

50.

En mer avancerad bild som människan håller sig till för att orientera sig i sin omvärld är den egna bildmålningen och behovet av en narrativ. Kort sagt så är de flesta människor författare, till någon mån, då de tar information tillgänglig för dom och sorterar denna information, ofta selektivt, för att därefter dra streck mellan informationen, fylla de tomrum som finns (ingen människa har tillgång till all information överallt, så det måste finnas luckor), för att komma fram till en målad bild. Därutöver krävs en narrativ. Människan måste vara del, tillsammans med alla andra, i denna målade bild, som konsekvent blir bilden av att vi först gjort en sak (dåtid), därefter en annan (dåtid), slutligen en tredje (dåtid) för att vara där vi är nu (nutid) och om vi fortsätter (framtid) kommer det leda till ditt (framtid) och sedan datt (framtid). Denna narrativ är alltid historien om våra liv, eller våra samhällen, eller vår revolution, eller vår stagnering.

Noteras bör att jag inte menar att detta bildmålande på något sätt skulle vara ”falskt” eller meningslöst. Vad det är är en slags konspirationsteori. Ett extremt talande exempel från våra dagar är tanken på den stigande fascismen i Europa. Vi har en stark bildkoppling till nazismen från Andra världskriget (vilket till exempel leder till ryggradsreaktioner på det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning som fick sju procent i valet som hölls nyligen) och vi räds en utveckling då dessa krafter vinner inflytande. Alltså talar man om en otäck tendens i Europa, eller ännu mer att något ”håller på att hända”. Man målar här upp en narrativ som föreslår, misstänker jag, att de främlingsfientliga och/eller fascistiska partin som vunnit framfart i Europa (nutid) på något sätt kommer att växa (framtid) och på ett eller annat sätt breda ut sitt inflytande (framtid) så hela Europa hotas bli en svart fascistplump (framtid?).

För att måla en narrativ bild som denna måste man, alltså, organisera den information man har tillgång till, fylla i strecken själv och presentera en hotbild. Man svarar inte hur det är tänkt att detta ska gå till; man kanske inte ens frågat sig själv hur, då vi känner igen dessa narrativa bilder så effektivt att det räcker med att måla upp dom.

Naturligtvis är det inte ”fel” att oroa sig för dessa saker, det är förresten bara ett exempel, men skräckbilden av den växande extremhögern krockar till exempel med faktumet att flera europeiska länder – Danmark, Norge, Österrike, till viss del Spanien och Belgien, nu senast Frankrike – röstat för Socialdemokratiskt inflytande. Frågan om världens framtid tycks snarare, för den som är intresserad i de här sammanhangen, utspela sig i Asien, USA och Mellanöstern. Europa är ett system nära stagnering.

Anekdoten om The Umbrella Man är en av många hundratals fascinerande märkligheter innefattandes Kennedymordet. Bortsett från faktumet att denne paraplyman inte är lika harmlös som Errol Morris i sin sexminutersfilm föreslår (hans vittnesmål var mycket märkligt, gick totalt emot informationen från Zapruderfilmen, och många menar, med goda skäl kan jag tycka*, att det inte var han som var den ”riktiga” paraplymannen) så är det en märklig och ganska rolig anekdot. Och det är precis som historiken i filmen säger:

If you put any event under a microscope, you will find a whole dimension of completely weird, incredible things going on. It’s as if there’s the macro-level of historical research, where things sort of obey natural laws and the usual things happen and unusual things don’t happen. And then there’s this other level, where everything is really weird.

Saker blir mer ”weird” ju längre in på verkligheten man kommer. Att saker framstår som ”weird” har att göra med att människor, till skillnad från andra biologiska enheter, fungerar i kaos. När du går ut genom dörren vet du inte vad som väntar bakom nästa hörn. På mikronivå existerar inga mönster, bara direkt kausalitet. Vi hittar våra mönster när vi zoomar ut, åter ut och åter ut. Eller när vi tar det ena, kopplar ihop det med det andra, och tycker oss hitta ett samband.

 

*Varför tycker jag det? Ja, vad sa jag? Vi tar information, drar streck, fyller i luckorna själv. Vi sitter alla vid varsin äng framför varsitt staffli för att måla av den där ängen. Kanske visar vi målningarna för varandra; ”Hur ser din äng ut? Vad är världen för dig?”

Advertisements