Lördag 12/5 2012

av Fredrik Fyhr

Som pendeln på klockan när den stannar. En dag, bara, plötsligt in medias res i dig själv som om du inte minns vad som hänt fram till denna punkt. Så känslan av att något bör göras, men du vet inte vad. Förmår inte ens bli tyngd över det… I torsdags, tror jag det var, när jag drog upp persiennerna låg en man mitt på gatan. Han vred på sig långsamt, som ett skjutet döende djur, för att till sist inte röra sig alls. En annan man, som bara gått förbi, stod och pratade i telefon vid gatstenen där han låg.  Det kom en ambulans efter tio minuter. Under tiden anlände regnet, vitt och blekt och kallt som det faller i maj; först i breda formationer, sedan som flera blyertsstreck uppå varandra på ett vitt papper. Jag hörde ambulansens sirener närma sig på avstånd. När den anlände var den tyst. Man lyfte upp mannen på en bår. Från båren kunde jag se att han levde.

Annonser