Dekonstruering av Eurovision för the non-believers

av Fredrik Fyhr

Vad är Eurovision Song Contest?

Svar, enligt Wikpedia: An annual competition held among active member countries of the European Broadcasting Union (EBU).

Notera att denna förklaring inte innehåller ordet musik.

Det är kanske det mest fundamentala missförståndet man återfinner hos de människor som, ofta lite desperat, försöker positionera sig ”mot” Eurovision Song Contest (som om det var ”viktigt”, typ) – föreställningen att ESC inte är bra för att det innehåller ”dålig musik”.

Well. No shit, Sherlock. Att föreställa sig en individ se igenom spektaklet och komma till den slutsatsen är nästan lite absurd: Wadde hadde dudde das trott? Om ESC inte är något annat (även om det är det) så är det ofta en parad i ”dålig” musik.

Det hade varit ett problem om ESC handlade om musik. Men det gör det inte – ESC är en interaktiv, kollektiv, karneval-liknande kulturfest i realtid. Det är faktiskt spännande att spekulera i vad hela spektaklet utgör, vad fenomenet är och hur det fungerar.

Men, till att börja med, handlar det alltså inte om musik. Till den mån det handlar om artister som sjunger låtar handlar det om framförandet. Till den mån det handlar om musik handlar det om refränger, stilar och generella sound. Det är, faktiskt, inte alls långt ifrån en musikalisk motsvarighet till en modevisning. Det är inte musik som framförs, det är melodiska (oftast, eller åtminstone ibland) ljud i olika kombinationer som gör att man lyssnar inte på hur något låter men vad för känslor de föder (vilket gör ESC till en fundamentalt emotionell upplevelse, vilket också gör att vissa alltför cerebrala samhällsmedborgare inte kan hantera det hela; jag ska återkomma till denna punkt).

I kombination står inte bara ljuden i låten; främst av allt står förstås låten i strikt kombination med framförandet. Med få undantag låter en Eurovision-låt, nästan vilken som helst, som dött skval om man hör låten i sin studioproducerade form, som naken musik. I detta format  är låten meningslös. En video hjälper på vägen, men just so much. Det är i framförandet låten, och enbart då, uppstår. På en ren praktisk nivå innebär framförandet frågor om hur scenen utnyttjas, hur ser kostymerna ut, hur presenteras den här kombinationen av musik, kostym, scenproduktion, och hur väl lyckas det leverera sitt ”budskap”? Detta är vad ESC överhuvudtaget går ut på, även om man som åskådare (om man fattat galoppen, vill säga) förstår detta automatiskt.

Men det finns även en mer fenomenologisk innebörd av att en ESC-låt inte uppstår förrän den framförs. Den framförs nämligen bara en gång. Under de tre minuter på scen – ingen annanstans – existerar den. Jämför, till exempel, ABBA:s Waterloo. Låten är förvisso kanske inte dött, meningslöst radioskval (men det är ju uppenbarligen ett undantagsfall) men alla har i varje fall hört låten och många kan förmodligen identifiera den på en sekund.

Men jämför detta (den studioproducerade låten, och kompositionen som vi känner den) med det själva framförandet i Brighton 1974:

Ett ESC-bidrag, i synnerhet en vinnarlåt, kapslas in i dessa tre minuter – just som de uppstod då ; var man inte med 1974, och såg Brighton-finalen framför TV:n, så kan man aldrig riktigt förstå (tror jag) exakt hur upplevelsen var. ESC-finalen är ett ögonblick, ett moment av tid, några timmar under en kväll som, när de väl avklarats, enbart går att minnas.

Man säger: Kommer du ihåg Moldavien förra året? Minns du när Diva vann? Eller när Sverige kom sist med Fame? Med Blond? Med Roger Pontare? Det var den där gången när Brainstorm var med, dom borde ha vunnit.

Det är på grund av detta fenomenologiska faktum jag anser att Lordis vinst 2006, i Ryssland dessutom, är förra årtiondets kanske allra, allra största populärkulturella händelse. I’m not kidding. Men mer om det en annan dag.

Det finns ungefär tre typer av ESC-dissare, om jag har förstått det hela rätt. Dels de som anser att musiken är dålig – de har alltså missförstått det hela och tror det handlar om musik. Därefter finns det de som uppenbarligen anser att de är för häftiga för att kolla på ESC – detta är anti-etablissemang-argumentet och kanske även något slags (förvirrat) politiskt statement om att EU är dåligt och att ESC är dåligt via begreppsförvirringen att nationalism är fel (Och tänk förresten om Israel har en bra låt? Hemska tanke!). I allmänhet växer människor ifrån denna inställning någonstans efter tonåren eller, om inte förr, när sinnet mognar och hjärnan slutar expandera (kring mitten av 20-årsåldern) och man förstår att det faktiskt inte finns någon prestige i att se eller inte se ESC.

Men det finns förstås fortfarande avstickare som tycker att ESC är töntig mainstream personifierad, och det fungerar inte för deras varumärke, förlåt, livsstil att bli förknippad med tävlingen. Att de i själva verket inte har gett tävlingen en chans har inget med saken att göra; för ett kategoriskt sinne är alla enheter redan placerade där dom ska vara. Det är bara att följa reglerna man har satt upp för sig själv, och följa protokollen.

För att denne hypotetiske hipster dock ska kunna förstå tjusningen i ESC måste finalen förstås upplevas såsom den ska upplevas; I grupp, glad och uppsluppen och emellanåt kacklande sådan. På samma sätt som en ESC-vinnarlåt bara kan existera en enda gång kan bara ESC-kvällen existera en enda gång och den kan bara upplevas på ett enda sätt, detta kollektiva sätt.

Häri uppstår en slags halvt extatisk festivitet som innebär att inte bara ska den enskilde åskådaren se på framträdandena och fundera på vad för känslor som uppstår, åskådaren måste även argumentera med de andra åskådarna om sina känslor. Man säger: Det här är fruktansvärt! eller Nej, jag blev glad av det här eller men gud vad deprimerande eller det här var ju crazy bananas eller jag älskar det här eller jag blir alldeles tårögd.

Uptight hipsters beware, för det rör sig här om att bära sina känslor på kragen och avslöja för andra människor hur man emotionellt instinktivt reagerar när man blir utsatt för de emotionellt laddade framträdandena som utgör ESC. Den som är rädd för att ärligt visa sina allra mest spontana och ärliga känslor, framför allt om dessa känslor man uttrycker skulle kunna störa bilden man har om vem man är, vad man ”egentligen” gillar, till och med vad man egentligen står för – kort sagt; den som inte är alldeles avslappnad i sig själv och helst vill leva på sin sociala persona – kommer instinktivt, liksom Freudianskt, skjuta undan tävlingen som något avskyvärt, rentav äckligt; ett gemensamt vältrande i rent kroppsliga känslor och utrop.

Det kollektiva deltagandet är centralt också i själva tävlingens struktur och det skapar också den ytterligare, slutgiltiga larger-than-life-dimensionen: 51 länder är aktiva på en och samma gång och dessa kollektiva fester framför TV:n pågår bland miljoner människor samtidigt. Det är en tanke som inte riktigt går att omfatta, och utgör ännu en pusselbit till tävlingens effektiva natur; det är förmodligen också detta faktum som gör att tävlingen, intressant nog, inte går att ignorera fullständigt. ESC måste även angå de som menar att de inte bryr sig.

Ett väldigt talande reellt exempel på tävlingens de facto allomfattande funktion är att när Sverige vinner ESC kommer även de ointresserade, och alla som faller in under ovanstående exempel, oundvikligen påverkas på ett eller annat sätt, bli varse vad som hänt, närma sig den där TV:n lik förbannat; om än mentalt, om än i förnekelse, om än med sticks up their arse – men, well, there we have it. Life finds a way. Vi (eller ”vi”) är ett land som vunnit Eurovision, och det går inte att komma ifrån.

Euphoria är, by the way, ett väldigt originellt och nyskapande ESC-bidrag. Enligt vad jag sa förut – låten ingår i framförandet som är genomtänkt på ett visst sätt och framträdandet/låten uppstår på scen i detta moment och existerar enbart den kväll som kommer för att gå – kan man här uppfatta en tidlös magi (vad ska det annars kallas?) som alltid kommer förbli ihågkommet i ESC-historien.

Annonser