Måndag 28/5 2012

av Fredrik Fyhr

Och det var ändå inte så det var från början. Det var menat på ett helt annat sätt, jag vill åtminstone tro det. Den tomma gatan på kvällen är som månen. Astronauterna som hoppar där uppe svävar precis som alla tankar du glömt. Skratten från rummen flera våningar ovanför markytan är som upplysta sår i ett mörker. Bussen som stannar längs allén, människan som kliver av klockan halv åtta på en lördagkväll, är på väg någonstans, är alldeles ensam i världen. Människorna på torget i solskenet, såsom skeletten som förmultnas. Tårarna som är gråt av sorg stannar som i en tavla, när tanken formas om. Allt förändras i takt med att du lever, och allt förblir detsamma oavsett hur lång tid som går. Allt som du gjort och allt som ska ske, och allt som du ska göra och allt som redan har hänt, alla dessa saker snurrar runt och runt. En liten spindel alldeles vid fönstret. En liten fågel nere på gatan. En liten vind som stannar, ett muller som signalerar ett regn. Ett regn som avtar. En storm som stillas. En tystnad. Följt av ett ljud. Tiden som bara finns för stunden. Vart du än är på väg. Om du än skyndar eller tar din tid. Den stora tanken som inte får ord. Den lilla känslan som skär bakom en bröstkorg. De två människorna som håller varandra i handen. Den enda ensamma människan, som finns här i tusental och miljoner. De många bröllopen, den enda begravningen. Det första dopet. Det enda livet. Den stora bilden. Det ettåriga barnet som vaggas i samma takt som träden när det blåser på våren.

Annonser