Middag på en välbekant gata 51

av Fredrik Fyhr

51.

En vedertagen föreställning är att ett vi och dom-tänk är djupt rotat inuti människan, del av hennes ”natur”; detta har lett till föreställningen om den andre, ursprungligen från Hegel via de Beauvoir fram till dagens mer psykologiskt orienterade tolkning, ofta i ett postkolonialt perspektiv. Enkelt uttryckt kan den andre förstås vara vem som helst som inte är du – och detta blir ett problem först när du identifierar dig själv som ”svensk”, ”man”, ”kvinna”, ”troende”, etc.

Fair enough, fair enough. Den andre är den som står på andra sidan ekvivalenstecknet när vi dekonstruerat alla syntetiska epitet som kön, och etnicitet, och så vidare. Men är detta den sista punkten av dekonstruktionen?

Nej, för den andre är i slutändan bara en objektifierad, mer fruktbar och sofistikerad, version av ”dom”. Vi är fortfarande kvar med samma frågeställning: Vart kommer ”dom” ifrån? Det är samma frågeställning som: Vart kommer den andre ifrån? Vad är effekten och reaktionen som gör att den andre positioneras just ”där”, där borta, ”där” där den ”andre” är?

Det måste vara det andra.

Det andra är vad vi hittar när vi söker att dekonstruera även den andre. Idén om den andre gäller ju, trots allt, för alla människor och avser en eller flera personer; en ”annan-individ” eller en ”annan-grupp”. Och bortsett från vissa indoktrinerade exempel – en högerextremist kommer till exempel instinktivt fatta avsky inför blotta bilden av en grupp, låt säga, romer – så kan det ju inte vara så att en individ eller en grupp i sig själv utgör någon effekt på en annan människa. Om jag, en vit man, står vid övergångsstället brevid en annan vit man och vi inte lägger märke till varandra; Om jag och en vit kvinna står vid övergångsstället brevid varandra och vi lägger marginellt märke till varandra; om jag inför en muslimsk kvinna i burka ba whö wtf… (”jag” är alltså en karaktär här)… så kan det ju givetvis inte vara henne i sig jag reagerar på.

Signalen som placerar den andre ”där”, avskild från ”här” där ”du” är, kommer någon annanstans ifrån; den kommer inifrån dig själv, den kommer utifrån en reaktion inte på den andre, utan på det andra. 

Varför är distinktionen viktig? Jo, därför att medan den andre oftast förstås som någon tillhörande en annan grupp än en själv, så gäller själva reaktionen på det andra på alla människor oavsett tillhörighet. Det mynnar ut i ekvationen som förvandlar vi och dom till jag och alla andra. Det andra är det i den andre som gör att den andre kan betraktas som just den andre. För att kunna säga att den andre inte är jag måste man samtidigt säga ”det där är inte jag”.

Vad är då det andra? Det är inte en person, en grupp personer, eller ett objekt. Det förnimmas i en reaktion på en person, personer eller objekt. Det är alltså orienterat i emotioner. Om den andre positioneras på en plats där den andre är (eller ”bör” vara; skild från en själv) måste denna andra plats fungera på ett sådant sätt den andre kan fungera där (och en själv inte). Den andre måste alltså ha egenskaper som man själv inte har; att reagera på det andra är alltså att reagera på det som för en själv är avskilt, obekant, ouppnåeligt, helt okänt. Det andra är alltså inte det man anser vara fel; det man anser vara fel förstår man såsom fel. Det andra är just det; något annat, något som inte kan placeras. Det är på grund av detta, att det andra inte kan placeras, som den andre placeras på sin andra plats (”där”). Om den andre förskjuts försvinner det andra i samma moment.

På samma sätt som den andre är vem som helst som kan definieras som kategoriskt motsatt en själv är det andra allting utanför ens egen begreppshorisont. Det kan vara alltifrån en annan livstil, livsåskådning, tankesätt, beteende – eller så basala saker som ett främmande ljud eller en okänd doft. Freud kallade det berömt för Das Unheimlische, det kusliga fenomenet av en känsla som är så främmande att den uppfattas som bekant.

Vi kan för tillfället alltså säga att det andra är det ”främmande”. För att nå en bättre formulering kan vi  fråga oss vad som är det ”icke-främmande”. Vad är det det som en människa upplever utgöra sig själv, ens personlighet?

En personlighet kan förstås som ett absolut system, uppbyggt av enheter som konfigurerar systemet. Det är ett absolut system eftersom det trots allt inte kan utplånas (annat än i det att en människa dör) – En människa har ju alltid, oavsett vad, en personlighet. Däremot är enheterna utbytbara, föränderliga, i ständig aktivitet. Enheter i ett vanligt system – till exempel de olika delarna i en bilmotor, eller strängarna på en gitarr – kan vara opålitliga och påverka systemet (en bil kan bli kaputt, strängar kan gå av), men enheter i ett absolut system – enheter jag väljer att kalla vakanser – kan förändras utan att systemet i grunden påverkas. En personlighet är ett stort och avancerat, absolut system och enheterna som detta system består av har en mängd olika funktioner och verkningsområden.

Enheter i ett personlighetssystem vi kan intressera oss för här är enheter som har till uppgift att uppfatta och bearbeta data ifrån omvärlden. Allt som vi ser med våra ögon och allt vi upplever måste bearbetas i vårt inre för att kunna förstås på ett tillfredsställande sätt. Våra händelser och upplevelser kan inte ske och därefter förbli orörda av våra tankeprocesser. Allt som sker måste uppfattas, registreras, bearbetas och sorteras (i den ordningen) innan skeendet kan vara behandlat som mer eller mindre avklarat. När något är färdigbearbetat och avklarat märker vi inuti oss själva inte vi inte längre upplever att vi har en direkt känslorelation till händelsen. Det hela har, vad gäller våra känslor för det hela, preskriberats. I yttersta fall kan man ”vara över” en misslyckad relation eller ett traumatiskt dödsfall, till exempel, men i de flesta fall är dessa processer mer vardagliga. Varje dag går en människa igenom denna process flera gånger, men det rör sig alltid om okomplicerade bearbetningar vi är vana vid. Man kan till exempel upptäcka i postfacket eller brevlådan att man fått ett vykort från en vän. Man kan vara ute och gå och plötsligt kan en fågel dyka ner framför en för att plocka upp ett föremål på marken och flyga iväg igen. Man kanske noterar att 1. Det var en vacker bild. 2. Det var ett märkligt sammanträffande att jag gick här just som fågeln flög förbi. 3. Jag hade tur som var här just här och nu. Därefter är det hela bearbetat. I förra exemplet, med vykortet, kan man läsa meddelandet, bli glad och fundera på innehållet, följt av funderingar på vännen i åtanke innan man känner sig tillfredsställd. Också detta ett exempel på en enkel bearbetning.

Det vi däremot inte omedelbart har i åtanke under dessa enkla bearbetningar är hur vår personlighet dikterar hur vi bearbetar information. Vår hypotetiska figur utgår automatiskt ifrån att fågeln är fin eftersom det ingår i dennes personlighet; en person som hatar fåglar skulle bearbeta informationen på ett helt annat sätt. Om vi för sakens skull föreställer oss en människa som aldrig sett en fågel, och som inte vet vad en fågel är, skulle bearbetningen innehålla en inledande chock att behöva komma över.

När vi upplever det andra behöver vi ägna betydligt större delar åt bearbetningen än vi i vanliga fall behöver. Vi kan ta Utoya-massakern som exempel. Det är inte långsökt att tänka sig att praktiskt taget alla människor som hörde talas om denna händelse reagerade med förvirring; denna händelse lär inte ha existerat innanför de flesta människors begreppshorisont och arbetet med att bearbeta händelsen, och nå punkten då den sorterats som något begripligt, är påtaglig. Breivik måste anses som antingen galen eller som politiskt motiverad, eller som en blandning av båda. Att bara låta dådet förbli ”gjort”, utan vidare innebörd, fungerar inte. Alla människor reagerar på allting som händer. Allting som händer måste existera inom begreppshorisonten. Det är så ett system fungerar, i det här fallet vad jag kallar en personlighet; det måste arbeta för att upphålla sig själv och förbli funktionellt och detta gör det oavbrutet och automatiskt.

Men Breivik-exemplet är inte helt tillfredsställande i det här sammanhanget eftersom det, som jag nämnt i punkt 44, inte är en direkt upplevelse eller erfarenhet för de flesta människor utan en narrativ, en ”story”, en extern händelse. Det som gör Utoya enklare att bearbeta (för en människa som inte var där eller som inte är kopplad till händelsen som anhörig) är att händelsen kan processas till den mån den kan föreställas. För våra inre målar vi upp hur händelsen gått till, och detta gör att vi kan modellera den med större frihet och göra den begriplig på ett enklare sätt; inte minst kan vi med fantasin censurera den.

Bättre är att tala om direkta erfarenheter och upplevelser. Låt säga sociala. Medan den andre är en signifikant som avslöljas av det yttre  – en ”man”, en ”kvinna”, en ”invandrare” – kan det andra uppfattas i vem som helst. En människa som reagerar på det andra kan till exempel göra det när en annan människa, en arbetskollega eller en bekant eller rentav en komplett främling, påpekar något som för en själv ter sig olämpligt, eller som tycks komma från ingenstans. Det kan vara en komplimang eller en kryptisk kommentar. Det kan vara en idé som man själv aldrig tänkt på. Det kan vara vad som helst som man själv tolkar som främmande. Det kan vara ett möte mellan två människor som inte tycks ha varit planerat och som ändå känns påtagligt betydelsefullt, utan att man kan förklara vad mötet innebar. Det kan vara såväl något kittlande, och det kan vara såväl positiv som negativ kittling; det kan vara något man uppfattar som spännande, eller något man uppfattar som obehagligt. I vilket fall som helst är det något man på ett eller annat sätt inte känner till och som man därför inte vet hur man ska bearbeta, vart det ska sorteras, man har kommit i kontakt med det andra.

Intressant här är förstås att det andra inte behöver vara något man uppfattar som dåligt. Tvärtom är det förutsättningen för attraktion mellan människor. Det är knappast någon hemlighet, det är rentav alldeles erkänt, att opposites attract.  Det är just i effekten av det andra som en utåtriktad person dras till en introvert person, som en organiserad dras till en kaotisk, som en logiker dras till det mystiska, och så vidare. Även om det till viss mån är en generell och godtycklig logik, som inte bör missförstås som hård vetenskap, så är det trots allt så att plus-och-minus-förutsättningen i attraktion är central.

Det andra, när vi talar om positiva saker som attraktioner, är det okända som en person känner sig villig att försöka utmana. Själva vetskapen om att det kan misslyckas är del av tjusningen. Dramatik är något underskattat och missförstått; de flesta människor söker den oavbrutet. Det andra är själva dramatiken förkroppsligad i det här fallet.

Samtidigt beror vår syn på det andra på varifrån det kommer. Upplever vi det andra ifrån ett håll där vi inte attraheras av det blir vi istället rädda, upplever det gärna som en hotfull situation och det är utifrån dessa omständigheter som förakt, ifrånskjutningar och det vi idag kallar hat uppstår.

Men det är viktigt att förstå att detta (hotfulla) andra också kommer ifrån vår egen personlighet. Vad är det du upplever som okänt, obehagligt, hotfullt? Vad är det du inte kan tolka, bearbeta, processa? Det främsta hotet i det andra är att det kanske inte kan bearbetas alls; det kanske är övermänskligt ens egna funktioner; den latenta bilden är då att det andra, då det inte kan bearbetas inuti en själv blir ett cancer-liknande virus som bryter ner ens psyke tills man förlorar vettet.

Stephen Kings Det, ett kitschigt exempel men ändå träffande, handlar om just detta. Rent psykologiskt är berättelsen en karaktärsstudie i skräck. De flesta som läst boken eller sett miniserien minns att den går ut på att ett gäng utstötta ungar på 50-talet ger sig ut i kamp mot en barnadödande clown som de tvingas möta flera år senare i vuxen ålder. Precis som Stanley Kubrick sa om The Shining så är det märkligt hur lite som behöver skalas av från historien för att man helt ska tolka det hela som en berättelse om psykologisk kollaps och inte något övernaturligt. Barnen i Det är dom enda som ser denna barnadödande clown och efter att de besegrat den svär de att de alla oavsett vad som sker måste återvända för att besegra den igen om den kommer tillbaka. Trettio år passerar och i vuxen ålder står de skräckslagna, men bisarrt nog ändå samlade, för att möta ”clownen” – som fortfarande bara dom kan se. En av dom sluter inte upp med sällskapet eftersom han tar livet av sig i ren rädsla, och målar med sitt eget blod ordet IT på väggen.

Jag vet att King sagt det vid något tillfälle, och det är i vilket fall som helst ganska klart, att tematiken är starkt kopplad till vad karaktärerna själva upplever som sina största rädslor, ångestförknippade begrepp, skräckscenarion. Och vad detta är kan inte säkert förklaras. Därav heter romanen bara det. Det är det där, det där vi är rädda för.

En intressant slutsats man kan dra är alltså att vi upplever avsky – som hos vissa utvecklar sig till ett systematiserat hat – utifrån samma mekanismer som vi attraheras till saker. Notera att jag inte använder ordet kärlek; kärlek, långt ifrån att vara det vykortskitschiga slit-och-släng-begrepp som det förknippas med, är i själva verket ett extremt abstrakt fenomen som innefattar många olika saker på en och samma gång. (Mer om det en annan gång). Vi attraheras av det andra, ja, men alla vet att ett kärleksförhållande alltid måste gå ut på tolerans, att man accepterar de egenskaper ens nästa har som inte överensstämmer med ens egna och att man till och med ställer sig bakom dessa för dennes skull. Dessa saker går till på olika sätt, men kontentan blir onekligen det av att man domesticerar och pacifierar det andra, som man hittar i sin partner, och i denna den allra mest idealistiska mänskliga tillvaron arbetar man på en symbios där såväl det ena som det andra kan leva ihop i harmoni. En schism mellan två diffande personlighetsdrag kan visa sig vara grunden för att en relation tar slut, men inte om det finns tillräckligt med vilja. Viljan är kraften som förenar vad som helst med vad som helst för att lyckas bli vad som helst. Den måste bara existera.

Där ute i stora vida världen finns dock det andra i ren form, utgör ständigt grogrunden för kaos; det är kraften som river ner skydd, krossar personliga barriärer, klipper av trådar som har i uppgift att hålla saker på plats, ifrågasätter ens inre, provocerar alla ens mest stabila känslor, får människan att bete sig på sätt man aldrig kan förutsäga. Det kan vara en god kraft, och det kan leda till dåliga saker.

Dessa är våra förutsättningar.

Annonser